bloggkommentatorerna

Barn och deras magi
Jag tänker precis likadant som Tumadre kring det här med barnen. Efter en sommar med dem runt mig 24/7 i snart sju veckor så är tålamodet inte det bästa. Men det konstigaste var ändå i måndags när jag var och handlade själv i ett par timmar. Alltså handlade saker till mig själv och var helt själv. Det kändes som jag inte fanns. Som om jag gick omkring i butikerna som ett spöke. Ingen som frågade mig saker, ingen som ropade att den var hungrig, ingen som klättrade på butiksinredningen, ingen som skulle gå och kissa hela tiden. Det var kusligt nästan. Jag längtade efter barnen hela tiden. Så sjukt. Mina fem timmar egentid helt för mig själv på sju veckor och jag längtar efter barnen. Det är ju så att man blir förbannad! Är det någon sjuk svartmagi de använder på mig eller? ;) Känner ni igen er? //Anna-Maria
#1 - Eva

Nej ingen igenkänning. Älskar min egentid mer än livet självt och vårdar den ömt så snart jag får chansen. Blir så mycket härligare att SEN träffa barnen och få längta efter dem. Bästa är när jag får ett dygn helt själv. Så glad att min man känner likadant så att vi kan hjälpas åt att ge den andre egentid. Vill helst vara helt själv och läsa tidningar, surfa och äta fil till middag typ:)

Svar: Nej, jag njuter också väldigt mycket av egentid. Däremot tycker jag det är jobbigt att sova utan dem. Eller, de får gärna sova i sina egna sängar, de få gånger det funkar natten igenom, men jag vill gärna sova under samma tak som dem. Var iväg själv med kompisar i två dygn i somras, och dagarna i butiker och kvällarna på uteserveringar var underbara, men i sängen på hotellrummet kändes det tomt. Och sen kunde jag ändå inte sova länge på morgonen.
Mia

#2 - Sofia

Och här kommer jag och förstör allt. Jag känner igen mig i känslan att vara halv utan barnet, men jag känner inte igen känslan att vilja vara ensam. Till och med när jag blir galen på min trotsiga lilla fyraåring så vill jag bara rycka tag i ongen, knöla in han innanför min tröja och bli en och samma människa. På ett fullt normalt, icke creapy, kärleksfullt sätt. Fast det beror nog på att han bara är hos mig varannan vecka och att hans pappa gjort falska anonyma anmälningar till soc för att han vill försöka få vårdnaden och flytta 15 mil till sin nya tjej. Jag vet till 100% att han aldrig kommer att lyckas, jag är en asgrym mamma med hundra ton kärlek, stabil ekonomi och har köpt och renoverat ett hus alldeles själv. Jag är skitbra, det finns inget att anmärka på, men ändå finns ju oron. Tänk om han lyckas? Så jag kan inte ens bli otålig på min son längre. Jag bara älskar och njuter av varenda minut tillsammans.

Svar: Usch vad jobbigt ändå- han kommer garanterat aldrig lyckas men ändå en jobbig sak att "ha i bakhuvudet"!
Fortsätt göra det du gör och njut av tiden med din son!
Kram!
Jessica