bloggkommentatorerna

Krossad av ett skåp
Tycker synd om Nellie Berntsson och framförallt hennes pappa, som fick ett sadelskåp på 200 kilo över sig när de lastade ur alla hästar i Italien. Ambulans kom, och pappan har skador på revben, lungor, rygg och nyckelben. Fruktansvärt hemskt, men jag kan inte låta bli att tänka att det hade kunnat gå ännu värre om lilla Nellie fått det där skåpet över sig. Men nu tycker hon förstås synd om sin pappa.

Just idag pratade Hanapee i podden om att hon alltid tycker mer synd om äldre män än om äldre kvinnor. Det har jag och Anna-Maria också kommit fram till.  Det är en extremt tydlig känsla, men jag vet inte varifrån den kommer. Det är dessutom orimligt, vilket Hanna var inne på, för att gamla kvinnor ofta haft det tyngre, varit utan makt och månat om sin omgivning, i jämförelse med de som är äldre män idag. Och det behöver inte handla om jättegamla människor. Alla från ens egen pappas ålder och uppåt har gällt, även då min pappa var betydligt yngre. Varför är det så? Någon som kan analysera ens skeva psyke? Är det patriarkatets fel som vanligt?

Hur som helst, hoppas det löser sig för Nellies pappa. Farlig sport, ridning, och allt som hör till.

//Mia
#1 - Anna Nilsson

Åh, så jag känner igen det där med att tycka synd om just äldre män! Varför gör jag det?

#2 - Sanne

Jag tycker alltid synd om alla äldre människor, tycker liksom alltid att de bara förtjänar det bästa och att man måste vara snäll och hjälpsam med dem (oavsett om jag vet om de är goda eller onda människor, jag bara liksom förutsätter att alla är gulliga "mormorar och farfarar"), och tänker liksom att de säkert varit med om massa hemskt och jobbigt i livet så jag får massa empati för dem. Bara det faktum att de levt så länge och snart kommer dö gör SÅ ONT i mig. Döden runt hörnet kanske är accepterad eller till och med efterlängtad, ändå smärtar det att veta att de inte har 50 år framför sig. (som om man någonsin vet det gällande någon, men bara att ha den där absoluta vetskapen.)


Känner dock absolut inte igen grejen att jag skulle ömma mer för karlarna än kvinnorna, för mig är det precis lika. Dock känner jag mycket mer för gamla som har det dåligt än unga som har det dåligt. En svältande gammal gör mycket ondare än en svältande ung. Ologiskt nog? Eller? Tänker att den gamla lider mer kanske. Vi unga kan ju "bita ihop" bättre? Men ja, jag erkänner, hade jag blivit tvingad att kasta antingen en 90 årig tant framför en buss eller en 22 åring hade jag ju rimligtvis kastat 90 åringen, men mitt hjärta hade sagt "KASTA 22 ÅRINGEN!!!".

Svar: Allt du skriver är logiskt. Jag fattar inte varför vi är så många som inte resonerar så.
bloggkommentatorerna

#3 - Bloggfokus- en blogg om bloggar

Jag tycker också mer synd om gubbarna än kvinnorna.. Tror de beror på att jag förutsätter att de är mer ensamma. Att kvinnorna har vårdat relationerna hela livet och få mer besök / har mer vänner.

#4 - Beatrice

Min farfar kikade nog aldrig ett ägg i hela sitt liv. Inte handlat eller städat. Eller strukit. Tvättat etc. Så det hade ju blivit betydligt jobbigare för honom att bli sist kvar (det blev inte så). Det hade ju varit jobbigt att tänka på honom där hemma r han brände vid sin egen mat och så. Plus att jag tror att man förväntar sig att kvinnor ska leva längre (statistik) - så då blir det "fel" när de dör först = synd om gubben?

#5 - Sarasliv

Jag tycker också synd om äldre män! Och vissa mer än andra, av någon konstig anledning så har Stefan Löven vunnit mina "tycka synd om känslor", och jag mår liksom dåligt som man gör när man läser om mobbade barn när jag läser elaka saker om honom. Kan liksom inte fatta att min hjärna just valt honom? Haha!

Jag tror dock överlag att det är för att man ser kvinnor som starkare just för att de inte fått så mycket gratis och kämpat mer. Så då är de mer härdade, den stackars medelålders mannen har glidit fram på en räkmacka och då kan ju käftsmällarna komma som en större chock. ;)

Svar: Ja, Stefan Löfven är precis en sån.
Och igår såg jag slutet av The fall (OBS Jag tycker såklart inte synd om seriemördaren!) men SPOILER-varning: Så jäkla synd jag tyckte om Krister Henriksson! Hade inte min man suttit bredvid och fått mig att ta mig samman så hade jag gråtit mig hes. Försökte peppa mig med att tänka att det är jättekul för Krister att få chansen att vara med i en så framgångsrik internationell serie, men det funkade sådär. Men det är ett tips som du kan tänka: kul för Stefan som i alla fall fått chansen att bli statsminister. Haha! Det är så sinnessjukt hur man kan välja superframgångsrika män att ömma för.

Men det är lite det det handlar om, tror jag. De är framgångsrika och starka, och plötsligt, i och med åldern och krämporna så blir de svaga och utsatta och då tycker man synd om dem.
//Mia
bloggkommentatorerna

#6 - EmmaS

Tycker synd om äldre för att jag tänker de är ensamma. Män specifikt? Nej.
Men tänker mig att det beror på hur samhället ser ut där kvinnan drar största lasset hemma.
När så mannen blir själv utan någon som tar hand om honom tycker man synd om honom för att han är utelämnade. Man tar liksom för givet att en ensam kvinna ska kunna ta hand om sig för att det är hennes "roll".

#7 - Anonym

Folk tycker väl synd om dem för att de är odugliga. Själv blir jag provocerad. Män som förlorar kvinnan står där utan att kunna koka ett jävla ägg ens.

#8 - L

Forskning inom sjukvården har visat att män tenderar att få mer smärtlindring än kvinnor vid samma åkomma. Ex vid ålderstelaterade skador som lårbensbrott. Jag tror det har med patriarket att göra.

#9 - Llk

Detta stämmer till mig till 100%. Tror att det beror på att jag som kvinna, kan relatera till tanten/kvinnor/flickor på ett annat sätt än gubben och därmed tänker att tanten känns starkare. gubbar som utifrån ser ut att han det tufft känns mer sorgligt. Känner ni lite så med era barn? Jag har nämligen både en son och en dotter. Och känner liknande känslor där. Upplever dock att min dotter är mindre känslig som person och robustare, så kan bero på det... Men min lilla känsliga pojke ( storebror) kännare jag mer oro runt.

Svar: Ja! Exakt samma här! Har en storebror och en lillasyster här hemma, och jag oroar mig alltid mycket mer för sonen. Tycker så synd om honom vid minsta motgång. Han känns skör. Tycker också att dottern är mindre känslig och att hon tål mer (trots att hon faktiskt inte gör det. Hon skriker som en stucken gris vid minsta motgång. Men det känns inte lika ynkligt som när sonen blir ledsen). Men min man är precis tvärtom och tycker att dottern är skörare än sonen.
Jag tror också att det handlar om att man relaterar. Jag klarade av tonåren, då kommer min dotter också göra det (trots att livet kan vara jävligt för en tonårstjej), men hur är det att vara kille i tonåren?! Stackars lille son. Buhuhäää...

//Mia
bloggkommentatorerna

#10 - Llk

Kom på att det inte bara är gubbar o gummor o mina barn detta gäller. Utan med min pappa och mamma känner jag också så. Lilla pappa. Har aldrig ens kunnat bråka med min pappa, med min mamma däremot. Älskar dock mina familjemedlemmar lika mycket, men känner olika känslor kring dem.

#11 - Tessy

Jag ställer mig tvekande inför att kvinnor har haft mindre "makt". Det beror helt på vad man menar med makt. Att måna om andra ger enormt mycket tillbaka. Både i form av "makt" men mest i form av nära relationer, alltså fler som sluter upp kring ensamma kvinnor, både p g a att de får tillbaka det de tidigare gett, men kanske också för att de mer naturligt söker sig till sina medmänniskor. KÄnns som att många äldre män står ensamma för att de inte vårdat relationerna på samma vis. Men det är naturligtvis en generalisering.