bloggkommentatorerna

Man kan inte chockas på fel sätt
Näe, jag håller inte alls med Underbara Claras krönika i Expressen. Angående terrorattacken i Stockholm: höjden av narcissism är att skriva i sociala medier att man kunde varit där, just då. 

Clara menar att alla de som i hennes Facebook- och Instagramflöden skrev om att de också brukar befinna sig på Drottninggatan är typiska för vår narcissistiska tid. Det tror inte jag! Jag tror att det är mänskligt, utöver alla tidsepoker att relatera till sig själv. Nyheter och händelser som händer närmre en själv (i tid, geografiskt, socialt osv) drabbar en mer, det vet alla som arbetar med att förmedla nyheter. Att relatera ett terrordåd som sker i ens egen stad till en själv är helt normalt. Att skriva ut det på Facebook tyder kanske på att man är väldigt känslostyrd, att man inte inser att man upprepar det tusentals andra människor redan skrivit, att man borde överväga att skriva någonting som är mer intressant för andra människor, osv, men inte att man är typisk för en viss tid i mänsklighetens historia. Jo, man existerar samtidigt som Facebook finns, men i övrigt tror jag inte att man är mer typisk för vår tids folk än för andras. 

Återigen, jag är så trött på folk som ska tillrättavisa folk för hur de reagerar i traumatiska situationer som landssorg innebär.

//Mia
#1 - Anonym

Ja för mig kom det obehagligt nära "bara" av att pappan till mina barn skulle ta med dem till sthlm över påsk (alltså veckan efter). De åker några ggr om året. Det sjuka är att jag var emot det när han så det pga att det ännu inte hänt ett terrordåd i sthlm och att det då mer blir en fråga om när. Men han sa "nej då, påsk är nog inte det värsta tillfället". Nu åkte de aldrig för det kändes alldeles för färskt detta sen var ena inte helt frisk. Men poängen: vetskapen om att det hade kunnat ske en vecka senare och att barnen kunnat vara där blev känslomässigt jobbigt. Även om de kanske inte befunnit sig precis där så kan jag föreställa mig min egen panik av att läsa detta och inte veta exakt var de befinner sig. Kanske ringa, men inte få svar direkt av olika orsaker. Jag är jäkligt tacksam bara av att slippa den biten. Den förlamande skräcken innan man vet att de är utom fara.
Tycker inte det är så konstigt att känna så. Det blir ju så tydligt att livet kan krossas av en ren tillfällighet, ett väl att gå dit eller dit, stanna hemma eller åka osv osv.

#2 - Anonym

Hehe, jag känner mig väldigt patriotisk Stockholm allt vad gäller den 7 april. Folk som bor i andra städer kan fan inte fatta rädslan som var. Och deras historier om hur de hänger på Drottninggatan två gånger om året gör mig mest bara arg.

#3 - Andrea

Håller inte heller med Clara. Syftet med terrorism är ju just att sätta skräck i en befolkning och bygger därför på folks "det kunde ha varit jag"-känslor. Det är därför attacker sker på platser som Drottninggatan och Westminster Bridge. Väldigt många människor går förbi där varje dag, nästan alla som bor i landet har varit där någon gång och det finns alltid en hög andel utländska turister. Resultatet blir miljontals människor som kan föreställa sig själva just där och då och som drabbas av samma rädsla. Den rädslan förändrar oss och därför är den viktig att prata om.

Självklart är det inte på något sätt jämförbart med vad de anhöriga till de som dödades går igenom, men det har jag inte sett någon som påstår. Jag tycker även att det kan vara svårt att skriva om offren på "rätt" sätt. När vi skriver om familjen som inte får sin dotter tillbaka eller familjen som har förlorat sin pappa, utnyttjar vi då inte offren och de anhöriga för att uttrycka våra egna rädslor? Jag förlorade min mamma i ung ålder och har tappat räkningen på hur många människor som har sagt till mig: "Om min mamma dog skulle jag aldrig överleva. Min mamma är mitt allt!". Det har alltid känts väldigt obekvämt - som om de tränger sig på min sorg och bestämmer hur jag borde ha reagerat. Därför tycker jag nog att det är bäst att var och en skriver om sin egen upplevelse. Alternativet att inte skriva någonting alls finns ju, men hur lätt är det när något så stort inträffar?

Dessutom förstår jag inte kritiken över att dessa inlägg tar plats i sociala medier. Det finns ju ingen gräns för hur många inlägg som kan publiceras. Om kritiken hade riktats mot krönikörer och författare av ledarsidor hade jag haft mer förståelse, för de är ju faktiskt begränsade i antal och når automatiskt en större läsarskara.

#4 - Malin

Har inte läst hennes krönika och har ingen lust att göra det heller för jag tycker det räcker att hon predikar om det perfekta sättet att leva på sin egen plattform och önskar att hon kunde låta andra medier vara, men är inte förvånad över att det är just hon som använder den här tiden efter dådet till att döma andras sätt att använda sina egna sociala medier.

#5 - Linn

Inte lätt att krysta fram ämne för krönika efter krönika! Ibland blir det nog bara fel helt enkelt.

#6 - Linda

Jag håller med henne till 100%. Det är ju ingen som förbjudit människor att känna "oj det kunde ha varit jag", men precis som hon skriver är det både narcissistisk och respektlöst att direkt vända alla blickar mot sig själv och sin historia om hur man INTE var där. Liksom grattis du överlevde trots att du TÄNKTE åka in till Drottninggatan den dagen, då kanske det är dags att vända blickarna mot de som faktiskt var där istället?

Det är helt skilda saker att skriva ut det på sin blogg/Instagram med tusentals följare och på så sätt vinna uppmärksamhet på en hemsk händelse, och att prata ut om det privat med en vän för att det känns läskigt.

Jag har själv varit med i en tung olycka där flera runt omkring mig direkt efteråt "talade ut" om att "Det kunde lika gärna varit jag" och jag kände bara att håll käften för nu var det inte ni, klart det kunde varit vem som helst men just då var det jag och ingen annan. Pallar inte att folk går runt och ska älta saker och söka uppmärksamhet för sånt som de inte ens drabbades av.

#7 - Linn

Var det verkligen så svårt att förstå hennes krönika????
Hon talar om dem som vill fiska "likes" på sina kondolannser och sin upplevelse...suck... Håller med Clara här...Ibland kan man lägga undan sitt bekräftelsebehov en stund.

#8 - Katja

Jag kan precis relatera och förstå. Det första jag gjorde efter nyheten om dådet var att ringa min familj som bor och jobbar och pluggar i Sthlm. Efter att försäkrat mig att de jag kände var i säkerhet så kom depressionen över att några inte klarat sig. Skitsamma om de var "mina" eller inte mina. Glömmer aldrig mitt äckel inför en kollega som varit mammaledig under tiden vårt kontor hade varit med om två riktigt tragiska (av varann oberoende) dödsfall. Hennes första reaktion efter hon börjat igen var inte att förhöra sig om hur vi mådde. Utan glatt tuggandes bulle högt konstatera att "åh så skönt att en annan var ledig och slapp allt det där jobbiga". Va liksom? Jag kan FÖRSTÅ hennes tanke (även om jag aldrig skulle tänka så själv) men jag kan aldrig förstå hur en människa kan klämma ur sig nåt sånt offentligt. Clara har förbannat rätt, det är tyvärr bara svårt att acceptera för de som nu skäms och det med all rätta.

#9 - Aninym

Håller med Clara. Var man i te där så håll käften liksom. Av respekt.

Svar: Det där är väldigt olika faktiskt.
Om Jan Guillou hade ägnat en hel krönika i Aftonbladet om att han brukar flanera på Drottninggatan så hade jag ju tänkt att han valt helt fel vinkel på texten, och hoppats att någon redaktör stoppat honom innan den publicerades.

Men om en stockholms-vän till mig skulle berätta att hon ofta går på Drottninggatan med sina barn och att hon känner sig väldigt skakad över det där dådet så hade jag naturligtvis inte rutit åt henne: "VAR du där? Var det DITT barn som dog? NÄHÄ, men håll käften då!!!" Då skulle jag vara helt jävla dum i huvet.

//Mia
bloggkommentatorerna

#10 - Anna

Håller med! Exakt så Mia! Förstår inte hur man kan kritisera hur någon bearbetar sina känslor! Tycker inte det vore bättre om alla höll sina känslor inombords.

#11 - Mamma bläckfisk

Jag kämpar själv lite grann med min egen reaktion på det som hände i Stockholm, och frågan om huruvida jag har "rätt" att känna mig drabbad eller inte. När det inträffade satt jag med min femåring i trygghet inne på Filmstaden på Hötorget utan att märka något av det som hände precis utanför. Vi hade spenderat en stor del av dagen på Drottninggatan men en halvtimme före terrordådet gick vi in på bion. Så känslan av "vi var så nära att drabbas" var jättestark. Samtidigt så drabbades vi ju faktiskt inte, åtminstone inte mer än alla andra som befann sig i innerstan den dagen. Så vad har jag rätt att känna? Känslorna var blandade den dagen, som jag antar att de var för de flesta. Men jag hade verkligen jättesvårt att släppa den där känslan av att "det var så nära". Egentligen är det väl inget stort problem. Jag hade den känslan, och en del andra också, och det är väl ok kan man tycka. Men jag fick skuldkänslor för det kändes så fjuttigt och självupptaget att tänka på oss nu när andra människor råkat ut för något så mycket värre.
Så med andra ord tillhör jag den grupp människor som Underbara Clara kritiserar, även om jag mest har hållit tyst om dessa känslor. Men jag förstår ändå hennes kritik, för jag blir också irriterad av självupptagna narcissister och dramadrottningar/kungar. Men det är en svår fråga för att tala om för folk hur de ska känna och reagera när något händer är ju heller inte ok.

Svar: Jag tycker det är väldigt onödigt att lägga den typen av skuldkänslor på folk vars stad blivit angripna av terrorister. Varför ska du behöva be om ursäkt för att du blev skakad? Sånt slöseri med kraft när man istället behöver få chansen att må så bra som möjligt. //Mia
bloggkommentatorerna

#12 - Fnulan

Tack, jag håller med...
Även om jag tror att det handlar mest om att det "jagas likes".
Klart vi alla skakats om och "drabbats" mer eller mindre. En persons upplevelse kan inte jämföras med någon annans! Det blev helt plötsligt så verkligt. En vecka innan var det jag och min son som gick där i god tro precis som många andra gör dagligen. Naturligtvis tänker man på att det kunde varit när vi var där, det blev så verkligt och konstigt. Är det inte mänskligt?
Vi ALLA har sympatier för det som skett... Och faktiskt så sörjer många av oss nere i Skåne också fast det inte är vår stad. Men det är vårt land <3

#13 - S

Det jag tycker är höjden av narcissism och ytterst osmakligt är de som ska berätta för andra att deras sätt att hantera sorg, chock och trauma är narcissistiskt och osmakligt.. Att, som Clara, sätta sig själv till doms över vem som får (den som hade en son i en butik och en parisisk vän tydligen) och vem som inte får (de flesta andra tydligen, ref. Clara i kommentarfältet) reagera.

#14 - Ida

Jag råkade befinna mig i Sthlm när attentatet skedde (bor i Norrland på landet och var i Sthlm på jobb). Var fem minuter därifrån och har fan aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag var beredd på att det skulle explodera en bomb i tunnelbanan och komma galningar och skjuta vilt omkring sig på gatorna. Jag kunde inte ta mig hem med tåget som planerat och ville inget annat än ta mig därifrån. Det är klart att jag fattar att min upplevelse inte går att jämföra med att bli dödad eller jagad av lastbilen, eller hur de anhöriga till offren känner. Men för den sakens skull kände jag ändå att jag ville dela min upplevelse på Facebook när jag väl kom hem. Dels för att mina vänner skulle få veta hur jag mådde (orkade inte skriva till var och en) och även lite för att jag ville ha lite sympatier. Det kanske gör mig till en narcissist och då är det så. Tur att Clara kunde tala om det för mig.