bloggkommentatorerna

Rika människor
 
Jag är stolt och glad - alla mina köp påminner mig om min resa.  
Blondinbella har köpt en designerväska
 
Väskan kostar nästan 20000 va? 
 
Här kommer en travestering av citatet 
 
Jag är nervös och nedslagen - den här resan påminner mig om min relativa fattigdom.
 
Jag i New York
 
Jag vet att jag inte är fattig på riktigt när jag uppenbarligen tagit mig till NY (dock med hjälp av andras pengar) (orkar inte bli uppläxad om vad riktig fattigdom är, tro mig, jag kliver över utslagna på vägen ner till tunnelbanan) men fy fan vad fattig man känner sig i den här stan. Och alla köp man gör sänker en totalt, istället för att bygga upp någon sorts stolthet. Det man har råd med är bara futtigt, fult och äckligt. Jag får tankar som kanske är helt irrationella, om att vi alla mår bäst av att leva i närheten av folk som liknar en. Segregerat utefter klass och möjligheter. Nej, jag vet inte. Jag känner inte igen mig själv just nu. Det är väl utvecklande att möta nya miljöer? 
 
Men så jobbigt det hade varit att vara kompis med typ Blondinbella eller Kenza eller Kissie, som startade en blogg som alla andra tonårstjejer och helt plötsligt blev snorrik. Inte konstigt att vissa vänner byts ut.
 
//Mia 
#1 - Linn

Sen handlar det väl om prioriteringar om man är "en vanlig medelklass människa" om man generaliserar. Förmodligen så visste du att du skulle till new york en tid innan och du hade då kunnat spara pengar så att du också hade haft råd att göra av med mer pengar i new york, om det hade varit det du hade velat. När jag åker till USA exempelvis ser jag till att ha med mig mycket pengar så att jag kan köpa en väska om jag vill eller andra dyra designersaker för de e något jag gillar och just prioriterar.

Svar: Det är inte tal om att köpa en väska! Jag vill kunna äta en normal middag tillsammans med min familj och uppleva vanliga turistiga saker. Se allt det där man läst och hört om. Vi gör det, och det gräver stora hål i plånboken och jag tänker att den här stan är säkert alldeles underbar för typ Fredrik Eklund och hans klienter. //Mia
bloggkommentatorerna

#2 - Cykelkatten - Cykel, punk och kärlek!

#1 Linn, du är verklighetsfrånvarande. De flesta har inte råd att prioritera lyxsaker. Inse det.

#3 - Sara

Vi bodde förut i ett fint område men jag kände mig hela tiden så fattig och misslyckad. Våra grannar hade stora hus, körde fina bilar, bar märkeskläder och åkte utomlands 3-4 ggr per år. Vi levde ett mer bohemiskt liv i vår lägenhet. Sedan flyttade vi till en annan bostadsrätt ett område med sämre status. Nu känner jag tvärtom, att vi är privilegierade och har tillräckligt. Då har vi ändå samma jobb som förr och fler barn. Naturligtvis existerar fattigdom reellt: människor utan bostad, som inte har mat för dagen, råd med vettiga kläder efter årstid. Men upplevelsen av att vara fattig är också relativ.

Svar: Eller hur? Det var precis så jag menade. //Mia
bloggkommentatorerna

#4 - Ida

Jag har tappat sugen helt för shopping. Är och har alltid varit medelklass men alltid gillat fina saker och sett shopping som ett trevligt nöje. Bor i en medelstor småländsk stad men besökte Mall of Scandinavia i helgen. Blev helt matt. Ok att man sparar till en dyr väska en gång, men MoS är ju så jävla stort och jag kunde bara tänka: Vem ska köpa alla de här sakerna? Samtidigt brinner det i huvudet när jag tänker på att folk påstår att vi inte har råd att ta emot flyktingar...

#5 - Sara

Jag studsade på det där med att väskan symboliserade hennes resa men mer för att det kändes så futtigt. Min resa är inte alls lika glammig eller offentlig som hennes men det är inte sakerna jag äger som är bevisen för min framgång. Det är det lyckliga förhållandet, de fantastiska ungarna, min lilla plätt jord jag förvandlar till en paradisträdgård och de svåra arbetsuppgifterna jag löser.

Svar: Fint skrivet! //Mia
bloggkommentatorerna

#6 - Anonym

Jag har aldrig känt mig så rik som jag gjorde i new york. Allting var ju superbilligt jämfört med Sverige, har ingen lust att shoppa här längre.

#7 - S

#1 Linn: Aha, tack för så himla bra tips!
Det är alltså bara att 'se till att ha med sig mycket pengar', att jag aldrig tänkt på det!
Har i och för sig fått tipset att 'bara föra över från ett annat konto' nån gång när jag sagt att jag inte haft råd.. - också bra råd som jag nu frikostigt delar med mig av!

#8 - Mariella

Jag kommer från en riktig håla, med invandrarföräldrar som varit sjukskrivna och jobbat på fabrik. Kom till en universitetsstad helt ensam för några år sedan, för att plugga till lärare. Och det var mitt bästa beslut någonsin på många sätt, men en deppig grej var att märka de enorma klasskillnaderna jag aldrig märkt i min lilla håla förr! Folk jag lärde känna på studentboendet frågade helt självklart saker som "Var har din familj sommarhus då?" och "Vad har ni för båt och i vilken hamn?". Deras föräldrar var alla chefer för typ banker, hade sommarhus i Cannes och Nice, och åkte till New York en gång om året. Snacka om att känna sig liten som en enda gång åkt till Kanarieöarna för 10 år sedan haha! I efterhand skrattar jag lite åt det, men kändes faktiskt jobbigt att vara den enda med fattig bakgrund, och som faktiskt fick göra budget varje månad för att få CSN att räcka, medan vännerna fick ett par tusen extra varje månad av sina föräldrar. Och folk påstår klasskillnader inte finns längre, jo tjena...

#9 - Caroline

till Linn: jag brukar bli allergisk när jag hör ordet privilegierad (tycker det används allt för ofta och som ett uttryck för härskarteknik numera- typ check your privs och håll käften) ) men här tycker jag det passar alldeles förträffligt. Förstår du inte hur oerhört privilegierad du är när du pratar om att det är ju bara att spara ihop lite pengar och sen kan man ju köpa de där dyra designprylarna. Det är ju bara att prioriteraaaaa...... Påminner om en gammal kursare jag hade som efter jag hade klagat på bostadsbristen för studenter svarade med ett glatt att det är ju bara att låna pengar från föräldrarna och sen kan man ju köpa sin egen lägenhet. Problem solved!

#10 - Linn

Haha ni är verkligen för roliga. Jag menar inte att ALLA vill köpa väskor eller vad det kan vara men det jag menar är att ALLA HAR VAL! Att sätta på sig offerkoftan och säga "jag har inte råd" tycker jag inte funkar. Varför har du inte råd? Utbilda dig så du kan skaffa dig ett bättre arbete OM du anser att du har det väldigt dåligt eller lever ett liv där du inte har råd med de sakerna du faktiskt VILL ha råd med. Är det 2 resor om året, en båt eller kanske en buffert på banken, vad vet jag. Def jag menar är att alla har ett val och att alla faktiskt kan göra något åt sin situation om de bara skaffar sig lite "jävlaranamma". På riktigt. Och nej, jag kommer inte från varken pengar eller lever något jävla lyxliv men jag pallar inte heller höra allas jävla gnäll om att de inte har råd för de kan faktiskt någonstans valt att ha de på de sättet de lever. Kom igen.

#11 - Linn

Till Mia: jag menade inte att du ville köpa en väska eller något annat "onödigt". Vill du äta gott och göra turistsaker så hade du kanske behövt SPARA TILL DE. Då hade det inte behövt blivit så stora "hål i plånboken" eller hur?

#12 - Sanna

Linn: Innan jag började studera psykologi hade jag samma inställning som dig. Men jag har insett att alla faktiskt inte möjlighet till lite "jävlar anamma". Det handlar om att alla har bland annat olika psykologiska, genetiska och sociala förutsättningar. Vilja och motivation är bara ett par av de faktorer som påverka om en person lyckas eller inte. Det är helt enkelt inte korrekt att säga att "alla kan om dom vill", för det fungerar inte så. Om allting handlade om vilja hade en deprimerad person kunnat bestämma sig för att sluta vara deprimerad. Frågan är helt enkelt mer komplex än så, även när det gäller för en medelsvensson att ha lite "jävlar anamma".

#13 - Marre

#12 Heja dig som orkar ta fajten och förklara!!

#14 - Linnea

Hej Linn.

Lite jävlaranamma säger du? Att det är bara att ta tag i sig själv så fixar man det? Okej.
Jag har aspergers syndrom, är även diagnostiserad med borderline, men just den diagnosen tänker jag inte låta stoppa mig eftersom den går att behandla bort/den kan växa bort. Det är just min aspergers som sätter käppar i hjulet, så att säga.

Just nu jobbar jag heltid, på ett jobb som är väldigt lugnt och stilla, men jag är ändå helt utmattad när jag kommer hem efter att ha blivit utsatt för ljud, ljus, rörelse och människor hela dagen. Mot slutet av arbetsdagen så är jag ibland så förvirrad att jag knappt vet hur jag ska hantera mina klienter och då skäms jag. Jag kan inte ge dem 100% service och ibland får de ett goddag yxskaft-svar, just för att hjärnan stänger av på grund utav utmattning. Jag går ofta runt med hörlurar på jobbet för att få vara ifred, många av mina kollegor uppfattar mig som dryg och vill inte hälsa för att jag hellre sitter gömd bakom en dator än att delta i samtal. Men det får vara så, annars kan jag inte sköta mitt jobb och då får jag inte in några pengar (har en väldigt låg lön och skulle verkligen inte ha råd med en designerväska, har knappt råd att spara undan åt mig själv).

Att studera på högskolan var nästan omöjligt, jag hamnade i en djup depression på grund av all stress och jag kände mig usel som inte fixade något i samma studietakt som alla andra. Jag hade hjälpmedel men klarade knappt en tvåtimmars-föreläsning, blev stressad av människorna, miljön och alla intryck.

Men visst, med lite jävlaranamma, höga doser benzo, sömntabletter, morfin (morfin stänger ute ljud väldigt bra har jag märkt) och en lärare som hjälper mig när jag behöver det så är säkert även jag en lysande jurist med en Chanel Boy Bag om 10 år. Vi ses i New York.

#15 - kex

linn har uppenbarligen inte hört talas om glastak, att dygnet har 24 timmar eller att genomsnittslönen på arbetsmarknaden är 32 000 kronor. För att nämna några faktorer till varför klasskillnader existerar och i praktiken gör det omöjligt för många att leva med en hög standard. Ta bara bostadspriserna i London som har börjat leda till att inte ens välbeställda par med goda inkomster kan bo kvar i staden alla gånger. "Linn" är väl en sån som vägrar prata klasskillnader för att uppfattas som en trevlig och positivt lagd person. Kan de inte förena tanken om allas lika värde med att livet ser olika ut för människor? Har på riktigt hört en ung moderat säga att man inte ska prata om klass pga att det är diskriminerande. Man ska istället låtsas att förutsättningarna är desamma för alla. Då blir det nämligen lättare att skylla på individen när skillnaderna börjar märkas.