bloggkommentatorerna

Vänskap
Cissi Wallin resonerar här om huruvida personer med ADHD byter vänner oftare än andra. Det där har ju viskats en del om kring Blondinbella. Hennes vänskaper är intensiva och korta, (utifrån vad man ser på bloggen, vi vet ju inte mer än så egentligen). 

Cissi medger att det varit så i hennes fall, och att en del uppbrott varit ganska fula, men att det handlar om förfluten tid. Det handlar egentligen bara om behov av stimulans. Är man själv intensiv så dras man till liknande, och så brinner passionen starkt men snabbt ut. 

Jag har faktiskt aldrig varit med om det! Cissi säger att man kanske dras till andra impulsiva och kicksökande människor, och jag är inte sån, så jag kanske aldrig har dragit till mig såna. Och om det stämmer så är det kanske lyckosamt. Jag hade inte alls tyckt om att ha en vän som kräver stimulans av mig, och som drar vidare när passionen svalnat. För mig är det en dålig kompis. Men det händer ju alla att man växer ifrån varandra, eller att någon inte längre trivs (då tycker jag att det är smidigt att göra som de flesta vuxna gör: bara hör av sig mer och mer sällan och till slut är man inte vänner längre, och ingen är ledsen eller bitter över det, utan både tänker bara att det är sådant som händer), men jag tycker att man generellt är en ganska dålig och ytlig kompis om man bara gör slut hur som helst för att man tycker att den andre har varit tråkig ett tag. Man brukar ju på något plan älska sina vänner. Eller? Då är det ju hårt att bara dumpa dem när det inte är jättejättekul längre. 

Hur brukar ni göra när det gäller vänskaper som inte känns lika intressanta längre?

//Mia
#1 - Tove

Jag tänker en del på att försöka vårda mina vänskapsrelationer och har rätt lite erfarenhet av att tröttna på folk. En del klickar man ju aldrig riktig med, och då blir det inget, men när jag väl lärt känna någon är det sällan så att jag skulle vilja avsluta det. Har väldigt sällan medvetet låtit något rinna ut i sanden för att det känns dåligt, men däremot börjat umgås mindre när man flyttat, livssituationer ändrats och så. Men jag relativt låg social kompetens och är inte så bra på att lära känna folk (blir så nervös av människor), samtidigt som jag är social och älskar att umgås, så då kanske det är naturligt att man måste vara rädd om de vänskaper man har, och inte lite sådär kräset hamna i konflikt med folk hit och dit. Skulle aldrig kasta bort en bra vänskap över lite groll, jag ränkar inte kallt med att kunna skaffa nya bra vänner hela tiden. Tycker det är lite läskigt med folk som byter jämt, i synnerhet under dramatiska former, skulle aldrig våga räkna med att inte själv bli svartlistad om några månader.

#2 - Maria

Jag tror inte på det! Vänskaperna är möjligtvis mer intensiva(men vem har inte haft en kompis-crush på en nu vän?), sen svalnar det. Men inte gör man slut med vännen när den perioden är över?! Värderar man relationer och människor man träffar så vill man ju fortfarande behålla vänskapen, den kanske rinner ut i sanden möjligtvis. Men det händer ju alla! Bara för att man har adhd saknar man ju inte förmågan att knyta an. Jag är snarare sån att jag inte kan släppa taget, typ någonsin om någon.

#3 - Cykelkatten - Cykel, punk och kärlek!

Jag tror att det i BB:s fall snarare handlar om snabba förändringar i livssituationen - och då blir ju bekantskapsåtgången därefter. Jag menar, varje gg man byter jobb så får man nya bekanta, skaffar man kids så får man nya bekanta, skaffar man ett nytt intresse så får man nya bekanta etc. Är man en entreprenör med tusen strängar på sin lyra så har man ju även tusen tillfällen att träffa nya människor och därmed inte ha tid med de gamla bekantskaperna längre då man inte delar situationen/intresset längre. Jag tror det är där man bör skilja på vänner och bekanta - även om båda är värdefulla. Men vännerna har man kvar oavsett var i livet man är, och de är därför oftast få. Bekanta har man fler av, och där kan relationen vara intensiv en period för att sedan svalna helt. En riktig vänskap ska inte vara beroende av att man delar nåt intresse, eller att båda har barn el dyl. Man ska kunna vara olika. Men det är på modet att kalla alla man känner för sina "vänner" och det är väl fint iofs men något missvisande och skapar nog mest ångest hos dem som inte har turen att ha hundra folks runt sig.