bloggkommentatorerna

Vem är jag utan min ätstörning?
Lyssnade på det senaste avsnittet av Penntricket igår och jag tyckte att det var det bästa avsnittet hittills. Det heter "Alla är ätstörda". Jag kan verkligen inte annat än att hålla med om typ allt.
 
Det som fuckade upp mig var tjejtidningarna och tv. Jag såg aldrig mina familjemedlemmar banta. Bara vänners mammor. Min mamma och farmor som var de kvinnorna som stod mig närmast under min uppväxt bantade aldrig. De tryckte i mig och min bror mat och godsaker. De var typ rädda att vi skulle svälta. Farmor som var i 30-årsåldern under andra världskriget och matransoneringen tyckte att det var jättelyxigt att hon kunde laga goda middagar till oss med riktigt smör, grädde, kött och att hon kunde baka sina sju sorters kakor med riktigt socker. Varför skulle man inte äta då? Annat hade varit oförskämt. Min mamma vet jag hånade (i smyg) de mammor som åt Keso. Det kanske räddade mig från att åka på en ännu värre ätstörning än vad jag fick?
 
Mina ätstörningar har jag alltid förklätt med hälsoomslagspapper. Det började på gymnasiet med att jag blev vegetarian när jag var 16 år. Jag kunde inte längre äta lika mycket godis och mat utan att gå upp i vikt. Då fick jag panik och började tänka på kosten och tränade som en besatt. Gick och köpte Fitness-tidningar och åt på Café Kalori i Göteborg, ett fitnesscafé, där det serverades noll fett och en massa ris och kyckling. Det var som att kasta in en trumpinne i Scandinavium. Jag var hungrig jämt. Förutom när jag frossade på helgerna. Då var det hetsätning på hög nivå.
 
Sen kom Viktväktarna in i bilden. En kompis till mig höll på med det och herregud vad jag räknade poäng. Jag kan fortfarande vad som är vad. Obegränsat med potatis för två poäng var en av mina favoriter. Det skämtades friskt i Viktväktarsvängen. Fyllemat = noll poäng, flytande föda = noll poäng, dricka slattar = noll poäng och så vidare. 
 
Den enda tiden från 16 år fram till idag när jag är 36 år, alltså 20 års tid, som jag tillät mig äta vad jag ville helt utan begränsningar var när jag var gravid. Sen har det varit ett mer eller mindre kontrollerat matintag. 
 
När jag började med LCHF 2011 så kunde jag äntligen äta avslappnat igen. Ångesten försvann och jag kunde sluta tänka på mat. Det har räddat mig på så sätt. Det har också gjort att jag inte längre behöver äta LCHF. Det gick över i Paleo (mer frukt och honung) och numera kan jag äta det jag vill utan att gå på en specifik diet. Även om jag äter det jag mår bäst av och det jag själv väljer att äta. Så jävla skönt! Nu känner jag mig mer som den riktiga Anna-Maria. Jag har funderat på var hon har varit och det känns som om hon kommer fram mer och mer nu. Gladare och roligare.
 
2012 slutade jag också att väga mig och jag har inte tvingat mig själv att komma i gamla smaljeans igen. Jag köper nya jeans i den storleken jag har. Även om jag så klart inte vill öka hela tiden så är det absolut inte samma ångest som tidigare. Tidigare köpte jag inte nya jeans förrän jag kom i den storleken jag ville ha. 
 
CrossFit började jag med 2013 och jag är inte riktigt klar över om det sabbar för mig eller inte? Jag tror tyvärr att det triggar mig på fel sätt. Det är en jätterolig träningsform men det ger mig prestationsångest och jag tror att det kan vara så att jag förde över kontrollen på maten in i träningen istället. I muskelbyggandet och styrkelyftandet. Jag menar inte att CrossFit är dåligt på något sätt, för det har jag pratat varmt om tidigare som ni vet. Men jag tror att det inte funkar för MIG om jag skall komma ur mina störningar helt. Jag går nu i valet och kvalet om jag skall sluta. Just nu cyklar jag mtb istället och det är inte alls lika triggande träning för mig. Det är skönt att komma ut i friska luften och i den fina skogsmiljön. Det ger mig ro på ett helt annat sätt. 
 
Japp. Det var min ätstörda historia. Den är förhoppningsvis slut nu. Det tog 20 år. Vem är jag utan min ätstörning? Det skall bli spännande att se. 
 
Lyssna på Penntricket! Ni som har haft eller är ätstörda kommer känna igen er och må bättre efteråt. Det gjorde jag. 
 
//Anna-Maria
 
Skolkortet i nian. Innan hela skiten drog igång. (Vi var kickers på ironiskt vis, vilket kanske inte framgår här, jag var inte så farlig som jag ser ut.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - Anonym

Jag dansade balett i 13 år. Det var jätteroligt. Jag älskar balett. Mådde jättebra av det. Och jättedåligt. Sedan fick jag förslitningsskador som så många får. Och jag kan nu inte dansa mer. Jag mår jättedåligt av det. Och jättebra. Jag saknar dansen såklart. Men det är så härligt att slippa kroppsångesten. Jag har säkert gått upp 10 kilo. Men jag är nöjd och glad. Har kläder jag passar i. Tränar på sätt som funkar för mig för att inte min kropp ska bryta ihop fullständigt med alla gamla dansskador.

Hade det bara varit för baletten hade jag nog inte haft så mycket kroppsångest. Men liksom det i kombination med resten av samhället, retuscherade kroppar, modeller, bantande kompisar. Det är så skönt att inte behöva se sig själv i helkroppsspegel flera timmar i veckan, ur alla vinklar!

Jag ska försöka motivera mina barn till att dansa balett för det underbara väger upp för det negativa, och vi hade flera anorektiker på min skola, de flesta dansade inte balett. Men det är svårt att uppfostra barn i ett ätstört samhälle.

Svar: Förstår. Jag åkte konståkning i många år och det var väldigt mycket golvträning i lokaler med speglar. Inte bra för mig. Samtidigt som konståkningen är en av de roligaste sakerna som jag har gjort i mitt liv. //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#2 - Anonym

Har också åkt på ätstörningar, Veckorevyn har varit en bidragande orsak och dieter som LCHF och Viktväktarna. Jag vill inte vara tjock å ha bulemi så jag försöker att äta mer frukt å grönt och riktig mat. Bullar och skit triggar min ätstörning likaså bantning så det är tufft. Internet är fullt av sånt, t.ex. Katrin Zytomierska bantar men har andra bra inlägg, Lady Dahmer skriver klokt om genus och feminism men älskar visa bilder på bullar, båda triggar bulemi å det är svårt att värja sig när man inte vill avfölja på grund av att de sprider mkt gott utöver efterrätter, bantning och träning. Det är en personlig process som man måste ta sig igenom. Hoppas att jag till sist blir hälsosam 😀

Svar: Har du gått i terapi och fått hjälp för din bulemi? Jag hoppas att du hittar en väg ut. Kram <3 //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#3 - Tinis - jättetråkig blogg (SKOJA.)

Bra ämne! Väldigt fint att du delade med mig av din historia!

99% av mina tjejkompisar har någon gång bantat under en superlång tid, haft bulimi och liknande ätstörningar. själv var det nog tjejtidningar men också hur viktigt det var runt omkring att vara smal. Samtidigt insåg jag tidigt att som jag såg ut var "fel" och detta förstärktes när jag var 12 och en person retade mig pga att jag var "tjock". Det var verkligen som en perfekt cocktail för att bli ätstörd typ!

Idag är jag dock fri på så många sätt. Det som hjälpte mig var att jag insåg hur mycket energi som släpptes fri när jag slutade tänka på mat jämt. Att jag helt plötsligt hade orken att blogga och vara lycklig.
Dock tror jag det är superviktigt att man vet om att så många är ätstörda och att vi hela tiden får bilder från media som typ intalar oss själva att bli ätstörda. Försöker undvika vissa konton på Instagram för att inte bli negativt påverkad i onödan.

Svar: Tack! Skönt att du är fri. Kram! //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#4 - Isabelle

Är ganska oinsatt i LCHF, paleo och andra typer av kostriktlinjer, men blev nyfiken på vilket sätt det fick dig att bli mer avslappnad kring mat genom att BÖRJA med LCHF? Den erfarenhet jag har av det är vänner som börjat sätta upp massa restriktioner för sig själva och det ser jag inte som ett särskilt avslappnat förhållningssätt.

Svar: Nu svarar jag åt Anna-Maria, så det kanske inte blir helt rätt, men jag tolkar inlägget och hur hon har berättat det som att hon gick konstant hungrig under många år som kalorijägare. Med LCHF vågade hon äta sig mätt på "godkända" livsmedel. Hon gick alltså från något som var ännu mer förbjudande. //Mia
bloggkommentatorerna

#5 - Tilda

Jag har haft mycket ätstörda tankar trots att jag inte haft en ätstörning. Är uppväxt med en mamma som var/är totalt besatt av att kvinnor ska vara smala. Sedan jag var riktigt liten, alltså typ 6-8 år så har hon varit på mig att jag som tjej måste hålla igen på mat osv. Redan när jag var 12 lärde hon mig att "The thigh gap" är vackert och något att sträva efter. Äntligen runt 30 har jag gett upp kampen om att vara smal. Jag är lite överviktig, men hellre det än den besatthet jag hade av bantning när jag var yngre. Min mamma är helt förskräckt. Vi träffas rätt sällan pga bor i olika länder men när ni ses tittar hon alltid chockerad på mig "Du är nu fetare nu! Vad är det för fel? Varför går du inte ner i vikt?" och så passar hon på att ge mig böcker om träning och liknande. Det gör mig så otroligt ledsen! (I övrigt är hon snäll och go kan jag säga, så det är ingen barnmisshandel jag utsatts för!) Jag som är en snäll, empatisk person. Jag som har en masters från ett fint universitet. Det enda hon ser är fettvalkar på mig... Så otroligt sorgligt. Har lovat mig själv att aldrig bete mig så bland mina barn. De ska inte behöva ärva detta störda.

Svar: Ja det är verkligen starkt av dig att inte falla för hennes hets och bra att du skiter i vad hon säger. Hon menar säkert väl på hennes sätt att se världen, men det blir helt galet. //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#6 - L

Jag är 24, första gången jag tänkte på bantning var när jag och min kompis var 3-4 år och skulle "banta" genom att springa till kyrkan för att bli smala. Vi sprang/gick (det var 2 km) och sen gick vi hem och vägde oss och sa att vi gått ner i vikt. Undrar vad det var som påverkade oss, ingen i min familj har iallafall bantat någonsin. Kanske var det någon i hennes, jag vet inte.

Jag växte upp som naturligt smal, nästan underviktig. När jag gick i femman-sexan så åt alltid min väldigt gammelmodiga lärare vid mitt och mina kompisars bord i matsalen. Jag tyckte inte om skolmaten, jag var ny i klassen och den hade varit bättre i min gamla skola, så jag åt helst inte. Tränade väldigt intensivt så jag åt mängder både hemma, på McDonalds innan träningen och hos vänner så det gick ingen nöd på mig. Men hon påpekade ständigt att jag hade ätstörningar och sa att hon skulle ringa hem till mig. Detta triggade mig, jag gav mig fan på att jag minsann skulle få ätstörningar isåfall, för att visa henne att "jag kunde". Det sitter fortfarande i bakhuvudet. I nian minns jag att min dagbok var full av "Idag vägde jag det här, idag har jag gått upp, herregud nu väger jag det här".

När jag var 15-16 så började jag ta droger, opiater. Kräktes hela tiden, matlusten försvann. Jag blev utmärglad. Väldigt förvirrad, men jag var nöjd. Lyssnade på låtar om Proana och tänkte "Inner beauty is a joke, kill your hunger with a smoke" (Haha om det är någon som minns den låten? Klassiker i kretsarna...). Detta fortsatte tills jag var 22, upp, ner, upp, ner. Antidepressiva upp, antidepressiva ner.

Och nu är jag 24 och drogfri, men jag tänker på andras kroppar HELA tiden. Kan inte börja träna, för då blir jag besatt och ätstörd. Slutar jag med kolhydrater och ska "leva nyttigt", ja då tänker jag bara på vikt hela tiden och blir som besatt. Sitter och inspekterar folk hela tiden. "Är hon smalare än mig? Nej gud vilken tur hon är lite större, men hon verkar ha vänner ändå, och hon har en pojkvän fast hon är större, fast ingen skulle ju tycka om MIG om jag var större". Hör ju hur SJUKT detta låter. Är inte direkt stolt över mina mörka tankar. Tur att man kan vara anonym på internet...

Svar: Vad skönt för dig att du är drogfri nu. <3 Jag känner igen det där att vilja vara smalast. Att man sätter sitt egenvärde i kroppen. Sån var jag fram till jag var 30 typ. Hoppas att du kommer ur det. Kram! //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#7 - Fnulan

Tack för att du delar med dig din historia!
Jag är super ätstörd och hittar ingen väg ut känns det som... Speciellt när det dyker upp jobbiga perioder som just nu. Då är jag helt störd när det gäller mat.
Jag överäter med LCHF, jag svälter mig, jag har inget stopp....
Usch.. hur kan man göra så här mot sig själv?
TACK igen <3 och jag är glad för din skull att du mår bättre.

Svar: Tack själv! <3 Jag förstår precis. Det viktiga tror jag är att försöka hitta sitt värde. Att inte göra saker som plågar en själv för andras skull. Att tillåta sig att sluta tänka på mat och fokusera på annat i livet. Det som gör en glad på riktigt. Slänga vågen och inte ha kroppen som projekt. Hitta något annat som till exempel att renovera ett rum eller läsa böcker eller plantera i trädgården. Det som man tycker är kul. Då tror jag att man kan bli fri från ätstörningarna och bli lycklig på riktigt. Kram! //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#8 - Anonym

Men det finns faktiskt ett problem till. All jävla skitmat som finns i vårt sammhälke. Jag hoppas verkligen att mina barn slipper att få ätstörningar och att det inte finns en massa pinsmala modeller. Samtidigt hoppas jag stt de slipper bli offer för all skräpmat och godis. Både frosseri och lättja är dödssynder

Svar: Fast det finns inga dödssynder irl, så DEN aspekten kan man ju skita i. //Mia
bloggkommentatorerna

#9 - Bloggfokus- en blogg om bloggar

Det ska jag lyssna på.
Både Paula och Hugo skrev om hälsohets idag också : https://bloggfokus.com/2017/04/19/halsohets-eller-inte/

#10 - Sara

Du är så insiktsfull A-M. Jag är 38 nu och har alltid haft ett otroligt avslappnat förhållande till mat, men insett hur ovanligt det tyvärr är först på senare år. Ska försöka överföra det tänket till min unga dotter. Jag tror att man ska försöka lära henne njuta av mat, uppskatta vällagad mat, att gilla att vara ute och röra på sig... Men aldrig vara uppfordrande liksom...

Svar: Tack. Vad skönt för dig. :) Om du har ett avslappnat sätt så kommer du vara en bra förebild för din dotter. //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#11 - Anna

När jag och min kompis gick i lågstadiet bildade vi löparklubben Jogga med motiveringen att träning gör en smal. Hur sorgligt var inte det? Jag fyller snart 36 och har endast delvis förlikat mig med min kropp. Älskar att träna, det är mitt främsta intresse och det roligaste jag vet. Synd att träning och utseende är så nära förknippat bara.

Svar: Ja det var sorgligt. Redan på lågstadiet. :( Jag gillar också att träna. Tycker att det är kul och skönt för kroppen att bli trött samt att rensa hjärnan på det sättet. Man får försöka skita i utseendet och bara tänka på varför man gör det. //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#12 - Anonym

Just träning har ju blivit nya ätstörningen fast förpackad i nåt mer hälsosamt och bra. Men samma jäkla press. Bara att man ska vara stark, ha kondis som en jäkla elitlöpare dessutom. Är enklare att vara smal. Jag är smal men otränad vilket inte känns så högstatus längre. Nu ska man vara atlet. Typ.

Svar: Ja, exakt. Du har rätt. Det är ju precis så jag har gjort. Fört över det på något annat. //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#13 - Helena

Väldigt fint skrivet Anna-Maria. Tack!
Men blir så ledsen när jag läser vad du varit med om. Och alla kommentarer under! Vad vi utsätter oss själva för! Och mitt i allt detta så känner en sig ensammast i hela världen! Fast världen kryllar av andra som är precis lika ätstörda som jag själv...

Svar: Tack själv! Ja det är så sjukt. Jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle få en kille om jag var "tjock" och då skulle jag aldrig få barn och familj. Det är bra att vi pratar om detta så att inte våra barn blir lika ätstörda. //Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#14 - Anonym

Väldigt fint skrivet. Får mig att tänka på min omgivning och den hets mina vänner och kollegor har. Det äts olika dieter och det är diverse gå-ned-i-vikt-tävlingar, och mitt i det finns jag som försöker så gott det går att acceptera min kropp och den större storlek jag är utan att få dåligt samvete för att jag inte deltar i allt detta.

#15 - Anonym

Väldigt fint skrivet. Får mig att tänka på min omgivning och den hets mina vänner och kollegor har. Det äts olika dieter och det är diverse gå-ned-i-vikt-tävlingar, och mitt i det finns jag som försöker så gott det går att acceptera min kropp och den större storlek jag är utan att få dåligt samvete för att jag inte deltar i allt detta.

Svar: Tack. Ja det är så sjukt ointressant också. PRATA OM NÅGOT KUL! Jag tycker inte att du skall få dåligt samvete alls. Stå på dig!
//Anna-Maria
bloggkommentatorerna

#16 - Frida

Jag tycker att jag själv har växt upp ganska förskonat. Tills jag faktiskt börjar tänka efter...
Som att jag fick en våg i julklapp av mamma när jag var gravid - så att jag kunde ha koll sen när jag skulle ner i vikt.