bloggkommentatorerna

Jobba jobba jooobba
Engla är väl den bloggare som ifrågasatts mest genom åren. Just att hon enbart arbetar med bloggen sticker i mångas ögon. Folk frågar vad hon gör hela dagarna. När hon mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, så föreslår alltid någon läsare att hon borde skaffa sig ett jobb. Om hon skriver att hon är stressad blir en del hånfulla. Hon uppmanas ständigt att förnya sig. Senast här
 
Nu har hon skrivit ett långt och ingående inlägg om sin karriär. Hon förklarar gång på gång hur hon får dagarna att gå. Hon menar att det tar tid att förbereda och göra samarbetsinlägg (vilket stämmer. Det tar ofta betydligt mer tid än att skriva vanliga inlägg). Hon bedyrar att hon älskar att blogga, är nöjd med sitt val och är stolt över sig själv. 

Nu får hon faktiskt mycket pepp och folk erkänner att de är avundsjuka på Engla som har ett så fritt jobb. 

Men tänk att det ska behövas ett försvarstal? Om man INTE trivs med sitt jobb, om man ångrar sitt val av utbildning, om man mår piss, hur lyder domen mot en då? Det är så fruktansvärt provocerande för folk att höra någon säga: "Nej, det är inte så kul att gå till jobbet. Jag önskar jag vann pengar så jag slapp tänka på skiten. Jag har inga drömmar, inga ambitioner. Jag behöver pengar bara." Och om nån är dålig på jobbet, då blir folk rasande. Det spåret är vissa av Englas läsare inne på. De som tycker att hon är dålig tycker att hon ska bli bättre eller lägga ner. Det är ju konstigt i Englas fall, eftersom hennes jobb uppenbarligen funkar. Hon har fortfarande läsare och samarbeten och en inkomst. Men i andra fall: vad fan ska man göra då? Man måste ha in pengar även om man är kass. 

Tänk att hamna bredvid Blondinbella på en middag och hon frågar om ens jobb, och man ba: "Hatar det. Nej, jag tänker inte sluta, måste ha pengar. Skitsvårt att få nytt jobb, jobbigt att bli upplärd, lära känna mer folk, och jag kanske är lika kass på de nya arbetsuppgifterna. Mitt kortsiktiga mål är alltid att gå hem. Mitt långsiktiga är pension." Hon hade ju stirrat på en med förakt. Det hade blivit jättedålig stämning. Man hade blivit kallad negativ, vilket är den fulaste förolämpningen som finns. 

//Mia
#1 - Ina

Lite svårt sånt här.. jag var en av dom som så att hon skulle "skaffa ett jobb". Men ärligt talat så var det inte elakt menat.. bara att (utefter det hin skriver) så verkar hon ganska ensam och ledsen. Ett jobb där man har kollegor och ett gemensamt intresse är man sällan ensam (hehe, man önskar det iband). Det handlar inte om avundsjuka utan om att HON ska bli glad...

#2 - Anonym

Hahahaha "mitt kortsiktiga mål är alltid att gå hem. Mitt långsiktiga mål är pension." *mitt liv* skoja. Men ärligt. Jag är en sån som har ett jobb som är rätt spännande (ibland) och relevant med tanke på min utbildning (typ) men inget drömjobb - varken lön, arbetsförhållanden, arbetskamrater, villkor eller annat. har funderat på en till utbildning men då måste jag leva på studiemedel i två år o på luft i tre pga. Slut på CSN. Är det värt det för att eventuellt få ett annat jobb som eventuellt är bättre? Vet ej. What would blondinbella do?

#3 - Johanna

Men alltså första kommentaren om att man blir mindre ledsen om man har en arbetsplats och kollegor som man får träffa. Vad snäll du är mot folk generellt och tror högt om människan. 80 procent av mina kollegor får mig att vilja dunka huvudet hårt mot en väg. 5 Procent förgyller mitt liv. Resterande ser jag som tillfälliga gäster i mitt liv.
Något som hade gjort mig lyckliga är att slippa gå till jobbet och aldrig mer träffa folket som jobbar där. Folk som slinsar, fuskar med tider, är rasister, säger mongoloid på fullt allvar mm. Jobbar man helgen är man utlämnad till en enda kollega som man ska stå ut med alla timmar. Själva jobbet gör jag så gärna och är väldigt bra på det (äldrevården) men umgås med kollegor... Nä hejja Engla som slipper:)

#4 - Anna

Jag tror det är bra att ha en arbetsplats , att kunna lämna hemmet, träffa kollegor osv.. Det är stimulerande. Måste vara fruktansvärt ensamt.

#5 - Maria

Jag har jobbat hemifrån och det jag märker är att tiden hemma går så otroligt fort! Man blir lite sämre på att verkligen ta bara 15 min rast osv. Samt jag blev otroligt trött hemma även fast jag gick promenader och sitter framför datorn nu med.
Men det är något med miljöombyte som jag tror var viktigt för mig. Jag är sååå mkt gladare nu också!

#6 - Ina

Haha, ja jag kanske är för snäll och tror gott om människor men allvarligt ett arbetsliv utan andra människor hade jag aldrig klarat av.. Jag tror envist på att i varje möte med en annan människa så lär man sig något... återigen jag gillar Engla och vill att hon ska må bra.. :-)

#7 - Stina

Jag hade ett drömjobb, valde gymnasielinje baserat på det (flest vettiga kurser som gav meritpoäng ohc behörighet), jobbade några år efter gymnasiet för att skaffa mig erfarenhet och sen pluggade jag min drömutbildning i två år, kom ut, jobbade i exakt två år eftersom jag gett mig fan på att inte ge upp innan jag jobbar MINST lika länge som jag pluggat, annars skulle plugget inte vara värt det.
Nästan på dagen två år efter examen gav jag upp. Jobbet var inte alls som jag tänkt mig, och jag vet att samma dag som jag sa upp mig satte jag mig på en sten och grät i fyra timmar, eftersom jag nu skulle behöva erkänna för alla att jag gav upp. att jag inte dög och att jag inte levde upp till mina egna drömmar och förväntningar.

Sen dess har jag bytt jobb och bransch två gånger, bor numera i fjällen och har tack vare den där utbildningen och erfarenheterna jag fått både genom jobben innan plugget och jobben efter, fått ett riktigt drömjobb som jag älskar.

#8 - Josefine

Svar till Johanna:
BYYYT JOBB!!

Om majoriteten av dina kollegor får dig att vilja funka huvudet mot din vägg måste du skaffa nya kollegor. Jag älskar mina kollegor. Inte alla så såklart men de allra flesta.

Svar: Som sagt, det är ju inte alltid superenkelt att byta jobb. Det finns också en viss risk att det blir värre. Det är extra vanskligt att byta på grund av kolleger, eftersom de kommer och går. Jag kan sakna mina arbetskamrater som jag hade innan jag fick min son, men ingen av dom jobbar kvar, sju år senare.

Man får väga fördelar mot nackdelar om man vill säga upp sig, och att få in pengar är ju en stor fördel med att jobba. //Mia
bloggkommentatorerna

#9 - Anonym

Jaha, Engla älskar sitt jobb. Men hon mår dåligt jämt och ständigt. Hon skriver väldigt ofta om både psykiskt och fysiskt dåligt mående så uppenbarligen är något fel.

#10 - Anonym

Jaha, Engla älskar sitt jobb. Men hon mår dåligt jämt och ständigt. Hon skriver väldigt ofta om både psykiskt och fysiskt dåligt mående så uppenbarligen är något fel.

Svar: Men Gud, FÅR man må dåligt eller? Talar inte om Engla specifikt nu, men om du hör någon må dåligt, KRÄVER du att den ska byta jobb då? Är det lösningen för allt? Kanske sluta med ett välbetalt och tryggt yrke, bara för att man har ångest? Tror du oron lättar automatiskt då?//Mia
bloggkommentatorerna

#11 - Johanna

Här byts ingenting innan jag lyckas få barn och kan utnyttja systemet med en lång föräldraledighet;) men Engla som har sitt på det torra gör helt rätt i att bli hemma och strunta i det där med kollegor. Förstår att du är glad för dina kollegor som ger dig så mycket glädje:)

Svar: Exakt så kan det vara! Man kan ju ha ett jobb för att ens liv ska funka. Och så finns det några vars liv är toppen på grund av jobbet och det är tydligen dit alla måste sträva.
//Mia
bloggkommentatorerna

#12 - Harmagefon

Äh! Jobb har man för att finansiera sin fritid! Jag har alltid haft rätt kreddiga jobb med bra betalt. Men det är ändå mest ett nödvändigt ont. Men inser att jag är för odriftig för något annat än lönearbete. Min passion (pilla navel o umgås med familjen) är antagligen inget man kan försörja sig på ändå.

#13 - Anna

#12:

Jag håller med.

#14 - Burgschki

Folk i allmänhet blir väldigt nervösa när man går emot normen och framförallt göra rätt för sig-normen. Min man stöttar min karriär i ett uland får inte jobba på mitt visa så han sköter hushållet städar tvättar tar hand om bilen jag jobbar och en del blir så störda av detta. Vi tycker det funkar jättebra men folk i allmänhet vill höra att man lider typ så vi brukar flika in ett: såklart det inte är hållbart eller för alltid men för tillfället funkar det. Och så blir folk lugna igen.

#15 - Anonym

#14

Intressant att omgivningen tar sig friheten att ifrågasätta hur ni väljer leva ert liv, då ingen annan utom ni själva har ett dugg med det att göra. Känner delvis igen mig; har varit föräldraledig längre än vad som
anses "normalt" (av anledningen att jag ville det) och har fått så många frågor om varför/när barnet ska börja på förskola/när

#16 - Emma - På Smällen!

Jag kan känna igen det där faktiskt, men mest från bekanta. Enda gången jag att fått kommentarer angående mitt jobb som influencer har varit när jag skrivit att jag har mycket att göra och då har jag fått förslaget om att blogga mindre, men det vill jag absolut inte, dock kan jag förstå att det tipset kommer för det är ju det första läsarna tänker på att tipsa om.

Det som däremot kan vara jobbigt är kommentarer från bekanta som ser ner på mitt arbete som influencer. Jag har fått kommentarer som "suck, ska du blogga nu igen?!" Och "stackars Jair" (pappan till barnen). Jag drar ett superstort lass hemma, men det är för att jag älskar det. Jag är med barnen på dagarna och jobbar mellan 16-01 nästan alla dagar i veckan. Men vi får alla ut väldigt mycket av det. Jag får vara med barnen, barnen från vara med mig istället för förskolan och sambon får vara pappaledig i många månader på resande fot eftersom jag kan jobba var som helst i världen. I vinter blir det Brasilien och Thailand :-)

#17 - Maria

Det folk reagerar på är ju att Engla myglar om att hon jobbar jämt och ständigt och har det så sjukt jobbigt med allt, när hon faktiskt gör väldigt mycket under sin arbetstid som inte är jobbrelaterat. Går till frissan, fixar naglarna, nätshoppar, gymmar, ja listan kan göras lång. Sen fattar hon inte alls vad folk reagerar på. Hon gnäller ständigt över hur dåligt hon mår och att hon har ångest och inte är nöjd, då är det inte konstigt att man ger förslag på att hon kanske skulle se sig om efter något annat att sysselsätta sig med eftersom hon uppenbarligen inte trivs.

Svar: "Myglar"? Som om det är olagligt att inte jobba så mycket som läsarna har bestämt att man bör jobba?//Mia
bloggkommentatorerna

#18 - ab

#17 Maria: Jag följer inte Engla så jag undrar om det stämmer att hon räknar till exempel frisörbesök till sin arbetstid eller om det bara är så att folk antar att hon gör det om hon går till frisören mellan 9 och 17 på en vardag?

#19 - Anonym

Maria hon skriver ibland att hon kämpar med sin utmattningsdepression. Det betyder inte att hon tycker att hon jobbar så mycket. I maj skrev hon att hon var det lyckligaste hon har varit i hela sitt liv. Folk läser som satan läser Bibeln så skriver Engla att bröstet ömmar och handen domnat så skriver många du är ju ALLTID sjuk, du är så ledsen,hur kan DU vara trött?

#20 - Elise

Haha älskar detta inlägg!!

Samhället är så besatt av att alla ska ha en KARRIÄR idag. Kräks på det. Jag bryr mig verkligen inte. Har ett simpelt administrativt jobb som gör att jag kan betala hyran och finansiera mina hobbies. Har önskat starta eget ibland men det är sååå bekvämt med 25 semesterdagar per år, enkel föräldraledighet i framtiden, inget meckande med bokslut o.s.v... Äh jag är för lat.

Svar: Inte nog med att man ska HA en karriär, det är också jätteviktigt att man ÄLSKAR den. Annars måste man se till att ändra riktning. Som om det är så himla enkelt. //Mia
bloggkommentatorerna

#21 - Blomma

Stina, vad hade du för jobb förut?

#22 - Anna

Tror inte bara blondinbella hade blivit förvånad om någon sagt så. Typ alla jag känner skulle typ säga "va? Varför gör du inte något om du hatar ditt jobb?" Förstår att man måste dra in pengar, speciellt om man har barn att försörja, men man kan ju hitta ett jobb man inte hatar.

Svar: Du har tyvärr rätt i att väldigt många människor blir förvånade (och ganska irriterade) om man klagar på sitt jobb. Man avfärdas ofta som lat också. //Mia
bloggkommentatorerna

#23 - Emma

Ja det är ju helt sjukt vilket tjat det är om att det bästa för alla är att göra karriär och ha ett "riktigt" jobb att gå till. Det känns som att det är något vi tutats i för att stå ut. Ungefär som att man i Sverige nuförtiden på allvar tror att det är skadligt för barn att inte gå på förskola från minst två års ålder. Det har vi ju också tutats i för att stå ut med att lämna ifrån oss dem när vi jobbar och gör karriär som vi ju "måste " göra...

#24 - Melina

Anna: Fast tänk om man inte kan det!? Jag utbildade mig till socionom som 20-åring. Trodde jag skulle få hjälpa människor haha ja jo snarare stjälpa deras liv... Brände ut mig efter två år. Började jobba som administratör. Har hoppat runt bland olika arbetsplatser men kan ta mig fan inte gilla något av mina jobb. Hade helst av allt velat jobba hemifrån (jag är väldigt introvert) med att skriva böcker och bara andlig coach. Men hur realistiskt är det!? Man måste ju betala hyran och det gör knappast en bok som närmsta släkten köpt. :P Jag har arbetat med hög status jobb, låg status jobb, olika kommuner, olika uppgifter... Men kommer fram till att jag ogillar det. Jag vill mest ägna mig åt mina hobbies skriva, meditera, måla. Och alla som älskar det kommer knappast bli författare och konstnär eller? Jag tror man ibland får nöja sig med ett halvdant jobb och liksom försöka hålla humöret uppe.

#25 - Cami

Jag har både vantrivts och älskat mina jobb. Började plugga datavetenskap för att alla mina vänner var i IT-branchen, efter 1 år fick jag nog och började jobba istället. Sabbatsår tänkte jag och gick aldrig tillbaka. Älskade mitt första jobb och tog glatt alla extrapass och hoppade in i sista minuten när det behövdes, sen blev det nedläggning och vi blev flyttade till rn annan arbetsplats som var så negativ att jag böjade leta något nytt efter en vecka. Fick napp på en annan gren i samma företag, bytte och trivdes superbra tills vi blev nedlagda (jag för tydligen otur med mig, haha) och jag blev förflyttad till stället jag hatade igen men bestämde mig för att stanna ett år och sedan flytta utomlands. Jobbade 14 månader, sålde lägenheten och drog till (ex) makens hemland och öppnade hotell, sjukt sjukt bra beslut! Sen separerade vi och nu väntar jag på pengar från skiksmässan för att öppna hotell på nytt, under tiden gör jag catering för att överleva. Jag förstår inte varför folk stannar på jobb som de hatar, jag tycker livet är värt mer än att bara kunna se framemot att jobbdagen är över/semester/pension. Har vänner som jobbar där jag jobbade förut som vantrivs men säger "Jag får inte lika bra betalt någon annanstans", får bita mig i tungan för att inte säga något "dumt" typ "plugga på distans och byt branch sen". Är ju tur att alla inte funkar likadant. Jag är hellre fattig och gör något jag gillar än att ha en klump i magen varje dag pga jobbet.

Svar: Du verkar ju vara en belevad människa som är rik på erfarenheter. Konstigt att du inte kan sätta dig in i hur andra människor har det.
Långt ifrån alla människor är flyttbara på samma sätt som du är. Har man barn i ett tidigare förhållande, eller barn med en partner som har fast arbete, eller för den delen ett nära förhållande till släkt och vänner, så kan det vara en större förlust att flytta än att jobba kvar på ett trist jobb. Jobb ÄR inte allt.

Och att plugga eller byta bransch är kostsamt. Det kan det vara värt OM man för det första har en chans att överleva och få sina barn att överleva under tiden, SAMT att det blir bättre när man väl har ändrat kurs. Men det vet man ju inte alltid. Man kanske inte har en aning om vad man vill byta till.

Fattar inte att folk som haft det lätt så ofta har så fruktansvärt svårt att sätta sig in i hur andra människor med andra förutsättningar har det.

//Mia
bloggkommentatorerna

#26 - ANNAWII

Jag trivs jättebra med mina jobb och är otroligt nöjd men skulle jag vinna drömvinsten på lotto så skulle jag inte jobba en dag till tror jag. Då skulle jag hänge mig åt mina intressen och verkligen maxa tiden med familj och vänner men då är jag totalt prestigelös och bryr mig inte om ära och berömmelse. Dock verkar man inte få säga så för så fort jag säger det möts jag av "Men tror du inte du skulle bli less på att göra ingenting?", men grejen är ju att jag lätt skulle kunna fylla mina dagar med mina intressen så det skulle nog aldrig bli tråkigt!

#27 - stin

#21 Jag utbildade mig till fastighetsmäklare och jobbade som det i två år, sen jobbade jag som account manager på ett stort rekryteringsbolag innan jag nu raggar hus/lägenehter i fjällen som sen hyrs ut till turister. :)

#28 - johanna

Det där om jobbmål är bland det bästa jag har läst. Ska alltid använda den framöver när nån frågar! Jag jobbar på ett hyfsat kul ställe där jag behöver anstränga mig lagom lite på dagarna men ändå är det alltid ledigheten jag längtar till.

#29 - Caroline

Men alla ni som inte älskar jobbet utan jobbar för att få pengar och kunna leva: vad gör ni egentligen på er fritid som är så fantastiskt? Jag har mitt drömjobb som jag älskar, men det är inte främst för att jag är besatt av att göra karriär osv, utan snarare för att jag inte skulle klara att leva med bara min fritid att se fram emot. Har familj och vänner som jag älskar och vill umgås med, ett hem jag älskar, en del fritidsintressen osv, men skulle liksom inte kunna komma på tillräckligt mkt kul att göra på fritiden för att klara av att "jobba för att leva". Så jag måste liksom skaffa ett intressant och stimulerande jobb. Har jag missat massa roliga grejer man kan göra? Vad gör ni som lever så på fritiden? Vad skulle ni göra om ni inte behövde jobba?