bloggkommentatorerna

Prestationsångest
Många bloggare och andra sociala medier-profiler är väldigt högpresterande. De sociala plattformarna är dessutom ofta ett sätt att bygga varumärket osv. Framgångarna visas upp, om man säger så. 

Men de som presterar mest, eller skriver mest om sina prestationer visar sig ofta bära på ett dåligt samvete över alla möjliga tänkbara tillkortakommanden. Jag får känslan av att det är just de högpresterande som har MEST dåligt samvete. Kanske är det piskan som driver dem? 

Nu vill jag inte hänga ut folk, för detta är ofta unga tjejer som kämpar som fan med skola, kropp, utseende, relationer, sociala medier, jobb, mat, träning och verkligen vill lyckas på alla plan. Istället får jag ta Simon Sköld som exempel. Tycker faktiskt att det är anmärkningsvärt att han som jobbar som personlig tränare och kostrådgivare, vid sidan av elitidrottandet, skriver ett sånt här inlägg

Utdrag: "Träning är något som finns på de flestas samvete. Jag älskar att träna och har en hög träningsdos, blir i princip alltid mer än 6 pass i veckan. Men även när jag tränar 6 pass i veckan så får jag dåligt samvete, jag tycker jag tränar för lite, tänker att mina motståndare tränar hårdare, mer bättre och att jag är lat som inte gör mer."

Sedan skriver han långt om hur mycket bättre han har blivit på att vila, och en massa argument för varför man måste vila. Att han blivit bättre sedan han började vila och att han kämpar varje dag med att inte ha dåligt samvete över det. 

Om personliga tränare låter såhär, VEM mår då bra? Vem har en balans? Är det en människa med DEN inre kampen och DET dåliga samvetet (trots minst sex träningspass i veckan) man ska gå till för att få råd? 

För att inte tala om alla karriäristers bloggar, som handlar om att man någon gång måste unna sig att koppla från jobbet. Att någon gång då och då INTE jobba fyra timmar efter att barnen har somnat, utan att istället njuta med en ansiktsmask, och TRYCKA BORT det dåliga samvetet som tydligen ploppar upp om man inte preseterar dygnet runt. 

//Mia
#1 - Anonym

Jag har noterat att det är många högpresterande som ger uttryck för sina känslor av otillräcklighet och det får mig att tro att den där prestationsångesten är en viktig faktor till framgång. Många med prestationsångest kanske knäcks längs vägen men utan ångesten som drivkraft är det inte många som tar sig till toppen.

Svar: Ja, det är nog så. Det är nog en piska som i många fall fungerar. //Mia
bloggkommentatorerna

#2 - Fnulan

Det får ju inte mig att vilja ha honom som PT om jag ska vara ärlig. Lat som jag är och bekväm så behöver jag någon som säger:
"Bra träning är den som blir av- även en dag eller sju dagar i veckan".
Jag får bara ont i magen och mer dåligt samvete av hans ord... Det är exakt det jag INTE behöver mer av!

#3 - Hanna Karlsson

Jag tror att alla människor mer eller mindre jämför sig med andra och tycker att alla andra är bättre och gör mer. För Simon tänker jag att det tar sig uttryck i träningen eftersom han jobbar som pt. Om jag går till mig själv så kan jag tänka mindre snälla tankar om mig själv kring mitt jobb där alla andra är så mycket snabbare, effektivare och hittar på saker att göra medan jag har lite svårare för det. Det är egentligen inte så men känslan är så. Jag tycker att det är bra att Simon lyfter sina tankar om att inte prestera bra nog. Ju mer vi pratar om det desto lättare blir det för andra att också känna att de inte är ensamma. Att man inte är ensam med att vara hård mot sig själv. Jag är mycket hårdare mot mig själv än vad jag skulle vara mot någon annan.

#4 - Pim

Inte relaterat till inlägget men det verkar som Dessie förlovat sig om du kollar på hennes Instagram? Med sin gamla kompis. Hon har ju legat väldigt lågt ett tag. Kanske ska hon börja leva svenssonliv som oss andra nu :) (skönt för henne, känns som det måste vara stressigt att upprätthålla en image på det där sättet)

#5 - T

Men det är väl typ ingen som lever som de lär. Jag går hellre till en mänsklig pt som jag kan relatera till än en blondinbella-typ

Svar: Nä, ingen lever som de lär, så jag har typ tappat lusten att lyssna på några råd överhuvudtaget. //Mia
bloggkommentatorerna

#6 - johanna

Pim: Jag har inte hängt med i Dessies svängar på ett par år, kan du inte uppdatera? :) Googlade snabbt och den här Paulina Friman (Paow nr 2 i hennes liv tydligen, haha) verkar ha varit med som kompis länge, men nu är de mer än bara vänner alltså? Spännande! Undra hur ofta det händer i sånt fall, att man får känslor för en gammal barndomsvän?

#7 - Malena

Fast jag tänker att han inte bara är pt - tävlar inte han också i mma? Då får man ju tänka på att han är en elitidrottare och därför har en annan inställning till träning än folk i allmänhet, det är ju hans jobb att träna. Och då är säkert 6 pass inte i överkant. Det svåra tänker jag är när vi "vanliga motionärer" jämför oss och tar en elitidrottares träningsupplägg som utgångspunkt fast vi har helt andra förutsättningar och mål

#8 - C

Gällande Dessie är det väl på skämt, eller?

#9 - P

Jag tränar aldrig och har aldrig dåligt samvete över det heller :D

#10 - Tove

Simon har väl dåligt samvete för att han vill bli bäst på en idrott och då vet han att man måste träna massor, att det är hans arbete?

Men håller med genrellt. Folk måste försvara sig så himla mycket för att de inte presterar på allt jämt. Varför då, inför vem? Så länge man inte skadar andra och gör sitt bästa med att bidra rimligt till vårt gemensamma så varför behöver en filmkväll försvarats med att det är återhämtning som för en att jobba bättre?

#11 - Emma - På Smällen!

Herregud vad jag känner igen mig i både Simon och det som ni skriver. Jag är kvinna, mamma och högpresterande. Alla mina arbetsgivare, lärare och familjemedlemmar har alltid varit väldigt nöjda med allt jag har gjort för jag gör alltid mitt bästa. Med åren har jag kommit på att mitt bästa kanske är dubbelt så mycket som förväntningarna många gånger och man måste inte alltid leverera ett sådant toppresultat. Det tog väldigt lång tid för mig att komma på detta och tyvärr hann jag stupa på vägen, men nu ser jag världen med nya ögon och har nya prioriteringar. Jag har startat eget och driver numera min blogg och mina andra sociala kanaler som företag och får vara min egen chef. Det är skönt för då kan jag själv bestämma hur mycket jag ska jobba, men ibland när det är många kul uppdrag på gång så är det svårt att tacka nej och därmed svårt att hålla sig ifrån gamla mönster. Jag har liksom inte tittat på tvn med sambon på hela våren, bara jobbat och jobbat, men nu i sommar gjorde jag nya prioriteringar igen och nu har vi tillsammanstid ett par timmar varje kväll. Haha! Inte lätt att göra rätt ibland, man inser saker efter hand. Vilken lång kommentar det blev, kände bara att jag ville skriva något när jag kände igen mig så.