bloggkommentatorerna

Väder och vind
Egoinas senaste krönika handlar om hur det är att vara introvert. Hon är det, och det betyder tydligen att man hämtar sin energi när man är ensam. Som extrovert får man energi av att träffa folk. Jag vet ärligt talat inte vad jag är, för jag har ett stort behov av att vara ensam, men blir oftast glad och energifylld av att umgås med folk jag gillar. Jag trodde alla blev det. Just under förutsättning att det verkligen är personer man tycker om, och som är roliga. Klart man blir dränerad av idioter och tråkmånsar. 

Men detta inlägg skulle inte handla om introverta vs extroverta, utan om klyschan "jag tycker inte om kallprat", som nästan alltid dyker upp i den och andra diskussioner. Att opersonligt småprat om väder och vind är det tråkigaste som finns är en allmän sanning, verkar det som. Alla som någon gång gjort anspråk på att vara en intressant person menar att det är höjden av tristess att prata om opersonliga ämnen. Och ja, jag har också gjort anspråk på att vara en intressant person, och jag tycker också det är tråkigt att prata om meningslösa saker, MEN, jag fick idag en insikt om mig själv: jag ÄLSKAR att prata om väder. 

Åkte taxi i Sverige idag, vilket sker sällan. Taxichauffören började prata om turism, arbetsvillkor, stress, och min man svarade pliktskyldigt. Men plötsligt började denne chaufför gnälla över sommarens väder och jag vaknade till på ett sätt som även fick min man att reagera. En förutsättning för att jag skulle bli så uppspelt är naturligtvis att vi tyckte samma. Sommaren 2017 SÖG vädermässigt. Taxichauffören var extremt missnöjd över detta, och han kunde räkna upp datum, gradantal, rekord, antalet regnfria dagar, utsikterna kring en lyckad sensommar och så vidare, och jag kände mig faktiskt fylld av energi när jag lämnade bilen. Tror till och med att jag snuddade vid tanken: "Jag borde verkligen umgås mer med folk!" 

Vad betyder detta? Jag är alltså en människa som kan prata med vem som helst om hur mycket det stormat den senaste tiden? Jag är jättegammal? Jag är min mormor?

Någon som känner igen sig? Vi kan skapa en mailinglista. 

//Mia
#1 - Så olika man kan vara.

Haha, tycker att ni bloggkommentatorer båda två verkar bli så jäkla upplyfta när folk pratar om deprimerande skit. Hur jäkla dålig semestern var, hur jobbiga ungarna/mannen är, hur stökigt det var, och hur dåligt väder vi fick och hur mycket man hatar det där förbannade jobbet man ska tillbaka till när den där jäkla semestern är slut.... :D Typ.

Jag blir alldeles dränerad av att läsa om andras misär, har alldeles nog med min egen skit. Vill helst inte bli påmind. Ännu värre att läsa om sorliga/jobbiga/hemska livsöden.. brrr... det ger ju något, på ett sätt, men man blir ju alldeles matt och sorgsen. Räcker med att titta på nyheterna ibland. Skulle bli inlagd för depression om jag läste sådant där regelbunden. Klarar verkligen inte av att läsa sjukdomsbloggar pga att jag då kommer sitta och lipa i en timme och resten av kvällen blir förstörd. Plus att jag sedan går runt och tänker på det i en vecka. Skulle inte orka leva.

Blir däremot alldeles till mig om någon bloggare köpt en ny märkesväska, kläder eller kanske fixat håret. Härliga, ytliga, lättsmälta värld. Tänk att någon annans nya gucciväska kan bringa lite glitter hela vägen bort till mig här på andra sidan skärmen. Haha. Härligt att se vackra bilder på perfekt städade hem, till synes befriade från all ångest och misär <3 Mmmmmm! Mums! Lite fina klackar och klänningar på det så är min kväll gjord. Kan sitta och googla på klädhemsidor i timmar. För att bara titta.

Svar: Haha, ja det är verkligen sån jag är. Blir glad av att höra någon gnälla, för då känner jag mig besjälad med den personen. Fast jag kan faktiskt tycka att en del gnäller FÖR mycket. Jag är inte så himla nogräknad. Gnäller tex inte så mycket på service, mat, utebliven lyx osv. Jag är mer intresserad av att omfamna den sammantagna misären i livet. Som att vi nu missade en sommar, och måste gå igenom en hel vinter innan nästa chans kommer. Att man måste spendera en stor del av sitt liv på jobbet. Att hela livet är ett ekorrhjul, och sen ska man dö.
Men jag muntrar också upp mig med blingiga saker ibland. Som att läsa Svensk damtidning och följa House of Philias blogg.

//Mia
bloggkommentatorerna

#2 - Elin

Jag är introvert och i perioder när mycket annat händer i livet som tar energi orkar jag inte ens umgås med mina närmaste vänner och vill helst vara ifred från min familj. Det dåliga samvetet är i dessa perioder konstant närvarande...

#3 - M

Haha jag är tvärtom där med väder. Jag tycker det är så otroligt trist med människor som gnäller över just vädret. Där stänger jag faktiskt av öronen så gott det går. Tycker personligen att vädret är en omständighet i livet som det verkligen inte går att göra någonting åt överhuvudtaget och därför är det en så meningslös grej att gnälla och klaga på.

#4 - Anonym

Om du mest känner att du får energi av att umgås med folk du gillar då och tror att alla är lika är du nog ingen introvert person. Alltså rent faktamässigt, ingen sur kommentar.. Jag kan iofs känna en viss energi i stunden av gemenskap men det kostar på väldigt mycket efteråt. Att man blir väldigt trött och typ inte orkar träffa någon igen dagen därpå.

#5 - Ljuva Julia

jag känner inte nödvändigtvis igen mig på att älska att prata om väder, men jag älskar attt prata. Samtala. Kallprat är bland det trevligaste jag vet >.< Folk hatar mig lite för det. Jag kan riktigt se hur kassapersonal hatar att prata om hur jag bytt kaffemärke, men jag passar som på... hehe

#6 - Lisa

Haha, jag älskar också folk som gnäller på vädret lika mycket som jag. Har fått så många käcka kommentarer den här sommaren när det gäller förslag på saker att göra när det ösregnar att en fellow gnällspik blir en "kindred spirit".

#7 - Lilly

Älskar att prata om väder. Brukar ursäkta mig och säga att det inte är kallprat utan genuint intresse

Svar: Haha!
//Mia
bloggkommentatorerna

#8 - M

Just gnäll på vädret har jag tröttnat rejält på på sistone. Blir provocerad så fort någon börjar. Numera orkar jag dock inte riktigt säga emot folk utan blir tyst istället. Det är nästan mer effektivt eftersom folk är så vana vid att få medhåll om det VIDRIGA svenska vädret och det fruktansvärda mörkret som terroriserar oss större delen av året (obs, sarkasm).

#9 - Sockerapa

Haha, jag jobbar som frisör och drar "uhhh vilket dåligt väder det varit..." ca 10 ggr per dag. Och samma fraser sen, "hur har semestern varit?" Osv. Jag gillar det! Tycker det är ganska trevligt!

#10 - Marie

#3: Håller med till fullo.

#11 - Hanna

Älskar detta inlägg.

#12 - Ann

Kallpratet är ett socialt smörjmedel som underlättar situationer och i de bästa fall får man något med sig. Det har absolut inget gammalmodigt över sig. Det tillhör normalt hyfs. Men then again, en avkännande taxichafför förstår om kunden vil prata eller inte. Jag har suttit tyst kilometervis medan i sällskap av min pratglada man har jag t.ex. hört de mest fantastiska historier.

#13 - T

Jag befinner mig i skräckslagen förtjusning när jag lyckas hålla en konversation med främlingar och skulle aldrig börja gnälla om att de inte är tillräckligt givande samtalsämnen. Kommer inte mer intressanta samtalsämnen när man lärt känna varandra bättre?

Vet dock ej om jag är introvert, tycker aldrig uppdelningen känts helt 100 för mig, stämmer in på båda.

Svar: Exakt så! Jag tycker också att det är rimligt att hålla en viss distans i början. Man får ju närma sig successivt. Jag har inga problem om någon främling öppnar sig helt för mig, det är säkert jätteintressant, men jag skulle själv känna mig väldigt blottad om jag berättade personliga saker för ALLA jag träffar.
Nej, jag känner inte heller igen mig i extrovert/introvert-skalan. Har ett behov av att vara ensam, men om umgänge är givande eller tärande beror helt på situationen.

//Mia
bloggkommentatorerna

#14 - Elsa

Jag var en sådan förr som ogillade att småprata men har med tiden insett värdet av det. Det kan vara oerhört befriande att få upprätthålla ett visst avstånd till sin samtalspartner som man sedan själv kan reglera i fall det känns så. Det är ett utmärkt sätt att inleda en konversation på och kan öppna upp för djupare samtal utan att det blir påtvingat.

#15 - Julia

Vad förvånad jag blev att du inte vet om du är introvert eller extrovert. Men då är du nog extrovert, vi introverta märker av det så tydligt i alla delar av livet så det går liksom inte att missa. Samhället är ju liksom skapat för extroverta, då de är i majoritet, vilket gör att extroverta är mer eller mindre bekväma i alla sammanhang (utifrån just parametrarna extrovert/introvert). En introvert människa blir dränerad även av härliga samtal och goda vänner. Jag måste alltid "beräkna kostnaden" för att umgås även med vänner och ha tid att samla energi efteråt.

#16 - Frida

Haha kan bitvis relatera. Har precis flyttat till hus och vill verkligen ha en regnvattenmätare på ett sätt som inte känns helt rimligt.

#17 - L

Jag är väldigt introvert. Spenderar stora delar av dagen med att bara drömma, fantisera. Lever större delen av mitt liv i mitt eget huvud. Känner sällan att min personlighet kommer fram i sociala sammanhang - trots att jag ser mig själv som en färgglad, rolig och kvick person. På fester måste jag ofta stänga in mig ensam i ett rum en stund för att få andas. Dagen efter är jag helt slut. Vill ofta hitta på saker till en början, men när det närmar sig ställer jag ofta in - även med nära vänner. Det ger mig dåligt samvete, och jag önskar att jag var mer extrovert, även om det trots allt finns fördelar med den introverta varianten också.

#18 - Anna

Jag tycker folk slänger sig för mycket med extrovert/introvert. För det första är det inte svart eller vitt utan en gråskala, d.v.s. Man kan vara extrem åt ena hållet eller så kan man vara närmare mitten. För det andra så kan man vara introvert och ända ha kul och tycka om att umgås med människor, det är väldigt få som är i den extrema änden. Sen tycker jag ett bättre sätt att tänka på introvert/extrovert är att tänka på var man hämtar inspiration ifrån. Är man introvert häntar man inspiration från sig själva, sina tankar och känslor. Medan extroverta hämtar inspiration av yttre intryck, från saker de ser eller människor de träffar o.s.v.

#19 - Bella

Åh så mycket igenkänning i det här med att prata om väder. Vi bor i Sverige HUR kan det här med väder inte vara intressant? För övrigt är det en myt att det är typsiskt svenskt att prata om väder, italienare gör det HELA tiden.
/halvitalienskan

#20 - MM

L: Jag känner igen mig! Särskilt när jag är inne i jobbiga perioder med mycket förändring, t.ex. nytt jobb, flytt, och så, då blir jag totalt slut av socialt umgänge. Och det spelar inte så stor roll om det rör sig om främlingar eller nära vänner, vilket som gör mig bara ännu mer utmattad. Känns rätt hemskt på något vis, men kan verkligen inte hjälpa det... Tycker iofs inte att det gör så mycket om man ibland inte träffar sina vänner på ett tag. De som står en närmst vet ju att jag älskar dem ändå. Men behöver ladda mina batterier med egentid rätt rejält ibland.

#21 - Carolina

Men har det ena varit dåligt väder? Har upptäckt en sak med mig själv senaste året. Jag reagerar inte på väder, jag registrerar inte vilket väder varit. Vet att det va lite snö den förgående vintern. Men när andra säger "Gud vilken mörk höst" det varit eller liknande, ställer jag mig alltid frågande "jasså? Har det?", Hahaha så märkligt. Kan iofs vara för att jag inte blir påverkad av det.

#22 - Freja

Jag är helt klart introvert. Jag tycker väldigt mycket om att träffa mina vänner och umgås, men absolut inte varje dag. Fast jag har haft en jättetrevlig kväll med vänner så behöver jag vara ensam några kvällar efter det för att ladda energi. Att umgås och vara trevlig tar mycket mer energi än vad en extrovert kan förstå tror jag. Jag är en sån som i sista minuten kan avboka aktiviteter bara för att jag känner att jag inte orkar vara trevlig, har dessutom ett jobb där jag tvingas vara social och trevlig så det blir inte mycket efter jobbet

#23 - ab

Älskar mina brorsdöttrar och det är viktigt för mig att träffa de varje eller varannan helg men älskar också den känslan av att komma hem till min etta och stänga in mig efter att ha övernattat hos dem. Med nära vänner kan jag känna att nej, nu orkar jag inte umgås. Det senaste året eller så har jag helt undivikit att umgås i grupp med undantag för brorsdöttrarnas födelsedagskalas.