bloggkommentatorerna

Bloggbarn i drivor
Alexandra Bring är gravid. Grattis! En till bloggare som kommer att ta så där sjukt snygga bilder fram till att barnet är ute. Victoria Törnegren är en annan sådan snyggbloggare som är gravid. Men va fan! De är ju systrar. Haha. Underbar tajming. 
 
Jag tänker att de här kvinnorna är så unga. Men de är typ lika gamla som jag var när jag blev gravid första gången. Alexandra är 27 år och Victoria 25. Jag minns att innan man var typ 25 år så tyckte jag att det var oerhört tidigt att skaffa barn och svimmade typ varje gång jag hörde att någon skulle bli förälder. Men sen efter 30 så började man tänka tvärtom:
 
-När ska de skaffa barn egentligen!
 
Jag har inte riktigt kommit in i fasen: 
 
-Herregud! Skaffar de ett barn till nu när de är runt/över 40år!
 
Men den kommer nog. 
 
Nästa efter den kommer att vara när en av ens kompisar får barnbarn: 
 
-Åh herregud! Har hen blivit farmor/mormor. Hahahahaha! Gud vad gammal hon......eh......JAG är. 
 
Vad är ni inne i för fas?
 
//Anna-Maria
 
#1 - Line

Jag är 30 och gravid med första barnet. Har tänkt hela mitt liv att jag ska ha första barnet vid 30 (precis som min mamma) så jag är right on schedule ;) Innan 30 är tidigt i min värld. Jag är bland de första i bekantskapskretsen att skaffa barn men nu räknar jag kallt med att ALLA jag känner gör detsamma inom de närmsta två åren.

#2 - M

Jag är i fasen att ”hur kan jag skaffa barn igen jag är ju nästan 40”. Känner mig som... typ 60 i kropp och själ. Har en 3-årig grabb och om två veckor kommer lillebror. Efterlängtad och älskad, men VAD FAN TÄNKTE VI MED?!

#3 - Hej

Är 27 och trodde jag skulle ha barn vid 25. Levde i en lååång relation. Mamma fick barn när hon var 25 och 26 år. Nästan alla mina vänner har barn och här sitter jag singel och barnlös. Den fasen är jag i... 😓

#4 - J

Jag är efter alla andra, vilket jag hört till leda. Jag är 38 och vi har försökt i 5 år. I vår ska vi göra, vad vi sagt, vårt sista IVF -försök. Min kropp tar så stor skada av IVF så rationellt vet jag att det Är det sista. Men emotionellt kan jag inte förlika mig med en eventuell framtid utan barn.

Jag trodde alltid att jag skulle ha en hel skock med ungar. Så blev det inte.

#5 - Tess

Jag är 33 år och är sedan många år i fasen "måste alla fråga när vi ska skaffa barn!?!" Häromveckan var det en kollega som frågade. Jag försökte skämta bort det men han missuppfattade mig och trodde jag svarade att vi inte kan få barn. Han blev obekväm och bytte samtalsämne fort så jag brydde jag mig inte om att rätta honom... Hoppas nu på att det tar ett tag innan någon vågar fråga igen.

#6 - A-M

#4 Hoppas att ni klarar det! ❤️

#5 Jag säger inte något av detta högt till personer. Bara för att klargöra. 😃

#7 - Ingela

Jag är i fasen "uteblir mensen pga klimakteriet eller graviditet?" (Förhoppningsvis klimakteriet, blev jag gravid skulle jag svimma. Skulle verkligen inte orka igen).

#8 - Hanna

Här är man fast i något generationsglapp. Alla kusiner och syskon har fått sina barn nu medan jag och min man är ensamma kvar utan barn. Samtidigt är vännerna runt omkring oss lång väg ifråg barnlivet och tycker det är märkligt nog att vi är så vuxna att vi är gifta...Vore ju schysst att få barn så att ens ungar har någon annan i ens närhet att leka med.

#9 - Matilda

Är i fasen tror jag är runt 30 och redo för barn men är fantamaj 37 och har just fått barn. Vill nog egentligen ha en till men känns lite sent med livssituationen just nu även om det säkert är fysiskt möjligt. Fattar verkligen inte folk som skaffar barn runt 20, eller ens innan 30 egentligen.

#10 - Matilda

Är i fasen tror jag är runt 30 och redo för barn men är fantamaj 37 och har just fått barn. Vill nog egentligen ha en till men känns lite sent med livssituationen just nu även om det säkert är fysiskt möjligt. Fattar verkligen inte folk som skaffar barn runt 20, eller ens innan 30 egentligen.

Svar: Hehe, det är väl just för att man vill ha fler barn som man börjar lite tidigare än vid 37. Men jag håller med dig. Runt 20 fanns det inte på kartan för min del. När jag fyllde 30 hade jag en nyfödd bebis, och jag hade inte längtat en sekund fram tills jag var halvvägs i graviditeten. Önskar man var fertil längre och inte behövde stressa för den sakens skull. //Mia
bloggkommentatorerna

#11 - Caroline

Är i fasen ”fan vad trött jag är på att kvinnor jämt ska tjata om barn, finns det inget annat i världen att prata om”. Nej, tydligen inte. Först är det när man ska skaffa barn, sen är det hur barnen är och vad dom gör.

#12 - Diana

Shit vad kul att få barn samtidigt som syrran !! En dröm för många. :D Stöd och sällskap hela vägen. :D

#13 - Neea

Jag fick mitt första barn året jag skulle fylla 21. Andra barnet kom året jag skulle fylla 23. Barnens pappa friade till mig och vi gifte oss samma år. Vår lilla trea kom förra året. Jag är 28år. Folk runt omkring har alltid reagerat på att jag var en ung mamma, men jag har aldrig känt mig som det, det har kännts så naturligt och bra för oss. Min man är 4år äldre. Men shit vad alla vänner och mannens familj blev förvånade när vi "skaffade" vårt tredje barn. Jag kan inte riktigt förstå varför.

#14 - Ulrika

Fick mina barn när jag var nitton, tjugoett och dryga tjugotvå. Det var under studietiden och för oss fungerade det väldigt bra. Men vet inte hur jag skulle reagera på om min egen dotter blev gravid vid samma ålder (förutom krisen i att jag skulle bli mormor vid 38 liksom...)

Sedan är det påtagligt att jag är i otakt med folk i min omgivning. Har en lång högskoleutbildning liksom de flesta omkring mig och barn fanns ju inte på kartan för nån när jag blev gravid, var rätt ensam då. Tänkte nog att det skulle jämna ut sig när de andra sedan skaffade barn men blir ju inte riktigt så. Nu börjar de första bebisarna i bekantskapskretsen komma. superkul, men det känns som ett helt annat liv, den här skörheten och speciella tiden med första barnet, när äldsta är en kavat 6-åring och man själv luttrad/slapp/bekväm flerbarnsmorsa...

blev långt detta, blir mycket bloggläsande ibland när man vabbar :)

#15 - Mariella

Jag är 30 och jag blir typ förvånad när de som är så unga som 27 får barn hehe. Men min vänkrets består mest av akademiker så bara en har barn än så länge och de flesta runt mig planerar att vänta till typ 32-33. Jag har alltid bara önskat mig ett barn, och är inte särskilt barnkär, så jag chansar och väntar nog till 35. Är väldigt många beskäftiga personer som börjar bjäbba om ”Det är inte säkert du är fertil så länge! Då kanske det blir IVF och så blir du en JÄTTEGAMMAL mamma vid 40!” Jaha och? Jag tror det är mer än åldern som skapar en bra/dålig förälder. Jag var extremt omogen och rebellisk vid 20 så jag hade varit en katastrof till förälder då. Mycket bättre att vänta, för mig.
Vi blir faktiskt friskare och äldre numera i väst. Det känns naturligt att då inte hetsa fram barn medan man har fullt upp med annat man vill uppnå såsom karriär eller vad det nu kan vara.

#16 - Christina

Själv tycker jag att 25 är superungt när det kommer till att skaffa barn. Det beror på att för mig var det otänkbart i den åldern (i och för sig är det otänkbart för mig att skaffa barn överhuvudtaget, men vid just 25 var jag oerhört omogen och barnslig haha).

Kom att tänka på hur det var när jag själv var barn. Jag är född 1975 och min mamma var 33 när hon fick mig. Vet inte hur många gånger jag fick höra att "gud vad gammal din mamma måste varit när du föddes" och bla bla bla. Då var som att 33 var supergammalt för att få barn och jag är glad att det numer är mer normalt att få barn både när man är t.ex 21 och även 40. Jag hade nog klassens äldsta mamma när jag växte upp!

#17 - S

Jag hoppas att alla ni som är inne i "När ska de skaffa barn egentligen!-fasen" inte faktiskt frågar. Människor måste sluta fråga sånt. Om någon vill prata med en person de känner om att de försöker skaffa barn så kommer de att ta upp det själva. Samma om de vill prata om att det inte går, att de inte vill osv osv. Jag fyller 30 om några dagar, vilket ska bli skönt, för då slutar folk prata om att jag snart fyller 30. Däremot är jag livrädd att folk ska börja fråga om barn istället, för det kommer jag fan inte att palla...

#18 - Anonym

Jag var 22 (23 när barnet föddes) när jag blev gravid och helt ärligt så tyckte jag inte alls att det var särskilt ungt. Tänkte ont rop mig själv som ung mamma utan mamma bara. Idag när jag snart är 34 tycker jag ju givetvis de strax över 20 är väldigt unga. Jag vet inte riktigt vilken fas jag är i nu, barn är avklarat för min del men några jämnåriga kompisar får sina första barn nu. Ju äldre jag blir tycker jag nog inte att äldre mammor är så gamla längre som jag tyckte som yngre.

#19 - Julia

Är 32 och äntligen gravid med första barnet efter IVF. Att min chans att bli gravid på naturlig väg var i princip obefintlig och även med IVF var väldigt låg kom som en chock när vi tillsut gjorde en infertilitetsutredning. Man vet ju i bakhuvudet att det inte går att ta något för givet men jag har ändå alltid haft en bild av att jag skulle ha flera barn, gärna 3-4 st. Nu är jag iaf mirakulöst gravid i v. 32 och så överlycklig för det och hoppas att allt kommer att fortsätta gå bra. Att det förmodligen bara blir ett barn för min del känns ändå som att jag vunnit den högsta vinsten som finns efter tiden med sorg, oro och total hopplöshet.

Angående spekulationer om barnaskaffande hoppas jag verkligen att de flesta fattar att det inte är något som generellt uppskattas av personer över 30, det är jobbigt nog att veta att ni tänker det.

#20 - S

Jag fick min dotter när jag var 30. Hon är ett resultat av en lyckad icsi/ivf! Det var verkligen jättejobbigt med frågor innan jag lyckades bli gravid, när vi försökte och det aldrig blev något. Vi berättade för vissa nära innan vad vi höll på med när vi fick hjälp, men det är ju inget man kanske vill dela med sig av till hela världen...

#21 - Jess

Jah är snart 28, har nog fler vänner som inte fått barn ännu än vänner som har det. Men det ploppar upp fler och fler som väntar barn för varje år på min fb. Själv vill jag nog ha barn och känner helt klart av stressen, men jag är så inte där. Lever i en fin relation men har inget fast jobb och ännu viktigare - känner mig inte tillräckligt trygg i mig själv. Vill vara en stabilare person om jag ska ta hand om en annan person i resten av mitt liv. Men stressen, oj oj oj vad den finns där. Från internet, från bekanta.. ”vill du ha barn?” ”nej men du behöver inte bestämma nåt än du är ung” ”fast klockan tickar hehe”.

#22 - Elsa

Fas: ”Ska vi våga skaffa en sladdas trots att jag är 38 när vi redan Hartvig perfekta avkommor men ändå längtar efter bebis fan vad störigt”-fasen.

#23 - Elsa

”Hartvig” skulle vara ”har två” damn you iPhone!

#24 - Anonym

Är 27 och gravid med mitt första barn som beräknas komma i maj 2018 så jag är tacksam att jag kan följa andras graviditet nu 😊

#25 - M

31 och har precis fött mitt första barn. Hade gärna fått barn tidigare, men år av fertilitetsproblem försenade processen. Känner mig dock i en bra ålder nu, mogen och trygg i mammarollen, men ändå pigg och energifylld. Tyckte det var otroligt jobbigt med frågor om barn från släktingar och vänner, samt alla gravida på sociala medier, innan jag själv plussade. Så hårt att något av det som påverkar ens liv allra mest är så svårt att kontrollera.

#26 - Ida

Är 31 och har två barn som jag fick när jag var 25 respektive 28. Har börjat känna lite att jag skulle kunna tänka mig ett tredje om kanske tre år, men tycker då att jag kommer vara för gammal. Ser dock inte andra mammor som får barn vid den åldern som gamla. Väldigt märkligt.

#27 - Hanna

Jag fick mitt första barn när jag precis fyllt tjugo och är nu 34 med tre härliga barn. Jag är i fasen "är sugen på en fjärde men känner inte alls för att börja om". Yngsta är sex år och då skulle jag få börja om med blöjor, nattvak och så vidare....

#28 - H

Jag är 30, har två småbarn, och är i den fasen att graviditeter ploppar upp titt som tätt i bekantskapskretsen, och man funderar på om de som har ett barn kommer annonsera en tvåa snart.

#29 - EmmaS

Är 32, utan barn men vill väldigt gärna ha. Inom mig är jag i fasen "ska jag våga skaffa barn ensam" utåt är ser nog folk mig som " hon tänker bara på jobb".

Inte lätt att vara singel och önska mer.

#30 - C

Jag är akademiker och från Stockholm och samtliga av mina vänner förutom en (som blev gravid när hon var 27) skaffade barn efter 32. Däremot har det gjort att alla mina vänner blev gravida och upptagna med det och sedan småbarn samtidigt (är 33 nu, de flesta av mina nära vänner är lika gamla eller ett år äldre). Så jag är i fasen att jag känner mig ensam och saknar tiden innan mina vänner försvann. Jag är ledsen över att jag då inte förstod att de skulle försvinna och att jag inte tog vara på tiden med dem mer. Jag gjorde många roliga saker med var också upptagen med att stress över min doktorsavhandling mm och ångrar nu att jag inte ägnade mer tid åt mina vänner och sparade tv-tittande etc till tiden nu när vännerna iaf inte har tid att ses. Jag upplever att många var rädda att prata om att de började fundera på att skaffa barn, typ för att inte "jinxa" det om de skulle ha fertilitetsproblem och önskar att det inte var så. Killar gör ofta roliga saker tillsammans med sina vänner innan de skaffar barn, typ en sista kompisresa innan allvaret börjar, men för tjejer är det ju för sent när en väl har blivit gravid (alltså för sent för att göra sånt som en brukar göra med sina tjejkompisar, vilket iaf för oss involverar att dricka alkohol, äta ost mm, vara uppe sent på kvällen osv). Jag önskar att framförallt kvinnor var mindre rädda för att prata om det och ev rädsla för fertilitetsproblem. Jag hade också som vän velat vara med och stötta om det nu varit så att någon haft problem (dock har ingen av mina många vänner haft några som helst problem). Undrar också varför inga killar verkar oroa sig för fertilitetsproblem? Har andra upplevt samma sak? Är det för att fertilitet och barn är mycket mer sammankopplat med ens identitet som kvinna? Obs vill själv inte ha barn så är verkligen ingen som frågar eller skuldbelägger eller tar för givet.

#31 - Spr

Jag har precis blivit beviljad att få sterilisera mig!!!

Jag är så lycklig att jag äntligen fick igenom det, men nu måste jag bara kämpa för att dom ska ta bort allt inte bara sterilisera mig. Förutom att jag absolut inte vill ha barn har jag stora problem med menstruation och pms, plus borderline. :) Har anektodiskt hört att borderlinetjejer ofta inte vill ha barn, kan inte ge nån källa på det dock.

Jag har aldrig velat ha barn mer än 1-2 gånger när jag var yngre, och jag hatar att få frågan ”när ska du skaffa barn”. Vill typ skrika rakt ut att jag inte är barnkär och att jag aldrig kommer skaffa barn när folk håller på. En del i min familj har satt en gräns på 30 år, då kommer dom tjata ännu mer på mig.

Jag är nu 27 och har sen 2013 sökt vård för mina mensproblem, och sen 2008 har jag provat alla preventivmedel som finns och jag får typ alla biverkningar som går att få.

Speciellt när ingen tror på mig att jag inte vill ha barn, och att dom är helt säkra på att jag kommer ändra mig och skaffa barn. Men tji fick dom. Eller får då, jag är beräknad att bli opererad inom 6-12 månader.

Det blev mycket långt nu, men jag har en del att få ur mig för jag är känslomässigt engagerad i frågan, eller kanske ickefrågan då.

#32 - Frida

Jag fick mitt första barn som 24åring, då hade jag tagit min akademiska examen o hade fast jobb. Gifte mig vid 26år och Nästa barn kom vid 27 års ålder, då hade jag jobbat upp mig till en chefsposition samtidigt. Jag inser att jag är rätt ung för att ha 2 barn o vara gift när jag rör mig i de jobbkretsar jag gör, samt möter andra föräldrar på förskolan. Men jag är precis där jag vill vara i livet! 😀