bloggkommentatorerna

Duktiga kvinnor och usla män
Jag blir lite förtvivlad när jag läser Blondinbellas inlägg om den duktiga flickan. Inte för att Bella gör något fel, för det tycker jag inte. Tvärtom så tycker jag att hon verkar vara en väldigt bra mamma till sina barn och det är fantastiskt att hon kan vara grym på jobbet samtidigt. Hon skriver att det inte hade varit lika hemskt om pappan hade varit lika karriärslysten som hon är för att normen är så i vårt samhälle. Jag håller inte med, för jag tror att om Bella hade varit en man så hade hon inte ansträngt sig lika mycket för att vara en bra förälder som hon gör. Där har vi skillnaden mellan en kvinna och en man som gör karriär. Karriärskvinnorna släpper inte familjen helt, så som en man ofta gör. 
 
Min ståndpunkt här är att jag tycker att det förjävligt när pappor inte tar ansvar och låter karriären gå före familjen och på så sätt gömmer sig bakom de traditionella könsrollerna/normen för att slippa undan. Kvinnan kan inte riktigt göra det på grund av hur samhället ser ut och jag tror handen på hjärtat att en kvinna inte vill det. 
 
Det som gör mig ledsen när jag läser Bellas inlägg är att det finns så många kvinnor som är svinduktiga på sina jobb men som inte får visa det för att, om man följer sitt hjärta, så går familjen före. Tiden finns inte att både sköta om barn, familj, hem, sig själv och jobbet. Speciellt om man har en man som satsar på sin karriär och som kanske inte är en så bra pappa och som inte tar ansvar. Lägg också till det faktum att det är många som inte har förmånen att ha mor-och farföräldrar som kan/vill ställa upp. Den mamman (ja det är oftast mamman) lider jag med så mycket. 
 
Vi säger att Odd hade velat göra karriär och inte tog barnen så mycket som han gör. Vad hade hänt då? Då hade inte Bella kunnat jobba lika mycket som hon kan nu och hennes karriär hade inte gått lika bra, barnen hade blivit lidande och Bella hade mått skit. Det hade varit ohållbart i längden och skilsmässan hade varit ett faktum för då hade hon inte kunnat vara lika bra på jobbet som hon kan idag och hon hade varit en sämre mamma också på grund av stress, trötthet och bitterhet.  
 
Problemet är ju att de mammor som har fäder till sina barn som är askassa inte vill skilja sig/separera. Varför? Jo, för de vill inte att barnen skall bo hos den värdelösa pappan, som inte kan ta hand om dem, och de vill inte vara utan sina barn halva barnens liv och ligga hemma och fundera på hur barnen har det. Tortyr. Om pappan är oengagerad så kanske man kan få till att ha barnen den mesta tiden och pappan tar varannan helg. Då funkar det att skilja sig. Mamman får inte mer att göra än tidigare eftersom hon gjorde allt innan också. Det som händer är att hon får ett mindre boende att städa och mindre pengar. Typ. Är inte det helt sjukt att det typ knappt märks om pappan inte är där?
 
Förstår ni var jag vill komma med detta? 
 
Den stress som detta bygger upp hos många kvinnor i samhället. Så mycket jobb som kvinnor gör med barn och familj för att samhället skall kunna fungera är så jävla imponerande. Kvinnor som försakar sig själva, sina karriärer, sina personliga drömmar, för att barnen skall bli vettiga medborgare och för att familjen skall fungera är mina idoler allihop. De får ingen cred för detta heller. Arbetet de gör uppmärksammas inte men det gör att samhället inte faller ihop.
 
Blir det bättre? Jag vet inte. Kvinnor skaffar i allt större utsträckning barn med sig själva genom inseminering. Kvinnor på förskolor, städfirmor, nannyföretag och i matbutiker får göra det traditionella "kvinnogörat" när inte kvinnan i hemmet orkar eller hinner för att hon måste eller vill jobba. Är det ett framsteg att hylla? Att någon annan får göra skitjobbet (missförstå mig rätt). Ofta kvinnor från andra länder. (Det enda sättet det är bra på är att om kvinnan istället hade gått hemma så hade hon kanske slutat som Lucy Jordan.) 
 
Sen undrar jag två saker till. Detta har jag och Mia diskuterat vid ett flertal tillfällen och det summerar allt det jag skrivit ovan bra. Om man inte fattar att man borde ta ansvar för barn och hem. Hur klarar man då av sitt vanliga arbete? Och om man hellre väljer sitt arbete/fritidssysslor framför att umgås med sina barn. Älskar man ens dem då?
 
Är det möjligtvis så att kvinnor älskar sina barn mer än vad män gör? (Till männens försvar så är detta kanske biologiskt. Jag vet inte? För annars är det verkligen illa.)
 
//Anna-Maria
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - Anonym

Jag har skilt mig från pappan med 4 barn och han har dem som högst varannan helg. Det är MYCKET mindre jobb nu än innan - nu har jag ju bara 4 barn att ta hand om! Och jobbet såklart. Och skolan. Men ingen man som klagar och kräver middagar och trevligt mys på kvällarna. Barnen struntar väl i om det behöver städas.

#2 - Y

Jag älskar inte mina barn mer än min man och han gör minst lika mycket som jag hemma. Jag var helt säker på att det skulle vara så innan vi skaffade barn och han skulle aldrig acceptera att bara ha barnen nån helg då och då. Jag tror alltså inte att det är biologiskt att de älskar sina barn mindre, vad skulle överlevnadsvärdet i det vara? Macho-mansrollen, som inte tillåter män att vara mjuka, är boven i dramat i mina ögon.

#3 - Y

Jag älskar inte mina barn mer än min man och han gör minst lika mycket som jag hemma. Jag var helt säker på att det skulle vara så innan vi skaffade barn och han skulle aldrig acceptera att bara ha barnen nån helg då och då. Jag tror alltså inte att det är biologiskt att de älskar sina barn mindre, vad skulle överlevnadsvärdet i det vara? Macho-mansrollen, som inte tillåter män att vara mjuka, är boven i dramat i mina ögon.

#4 - Hanna

Ja det som behövs är ju att vi kommer förbi det här med "manliga och kvinnliga föräldraregenskaper" utan istället individuellt ser bra och dåliga sätt att ta hand om familjen tillsammans. Utan barn och med min man under utbildning är vi överens om att jag ska göra karriär, inte han, men det är många fällor man kan landa i på vägen. Han måste lära sig att ta större ansvar för det osynliga hemarbetet som att planera, tvätta, köpa presenter, damma m.m. Och jag måste lära mig annat ansvar genom att ta körkort för att avlasta honom, ha ett stort sparande till framtida bostad och föräldraledighet, göra smarta jobbval som tillåter flexibilitet m.m. Många ser dessa som manliga och kvinnliga drag men i slutändan spelar det ingen roll vilken i familjen som gör detta, bara de besluten och ansvaren fördelas genom kompromisser och överenskommelser där ingen får offra för mycket av sig själv. Sedan jag under studietiden gjorde en studie om pappors karriärutveckling har jag tänkt helt annorlunda på vad föräldrar offrar/missar på gott och ont.

#5 - E

Bästa inlägget på länge!!

#6 - Charlotte

4 HANNA: Måste fråga vad du menar med "måste ha ett stort sparande till framtida bostad"? För mig lät det märkligt....?

#7 - Charlotte

4 HANNA: Måste fråga vad du menar med "måste ha ett stort sparande till framtida bostad"? För mig lät det märkligt....?

#8 - Cykelkatten - cykel, punk och kärlek!

Jag är övertygad om att det är missunnsamheten och avundsjukan från omgivningen - och tyvärr oftast den kvinnliga sådana - som gör att de framgångsrika, duktiga kvinnorna ändå känner för att hela tiden förklara att de minsann också älskar sina barn och inte "bara" sitt jobb. Jag kan inte komma på en endaste gång då en man ifrågasatt mitt val av karriär, starka intressen mm. Frågorna/kommentarerna om familjen, ansvaret för framtida barn, barn öht kommer uteslutande från kvinnorna i min omgivning. Det är inte inför mina manliga kollegor som jag hör "vänta tills du har egna barn" eller "ja, passa på att jobba hårt du innan du fått barn som behöver tas hand om". Härmed inte sagt att det per automatik innebär att männen är de goda - det kan förstås också bero på att de "skiter" i detta med barnen vs. karriär i högre grad än kvinnorna. Men precis som UC nån gg sa - det bästa vi kvinnor kan göra för varann är att lämna varann ifred. Tänk om inga läsare ständigt jävlades med BB och ifrågasatte hennes karriärs-/familjebeteenden? Hur mycket lättare och mindre pressande vore det inte för henne?

Svar: Männen ifrågasätter inte för att de förmodligen inte har en aning om den biten. De är helt aningslösa om det jobb som krävs. Kvinnorna vet vad de snackar om och så klart vill man "varna". Att skaffa barn ÄR ett livslångt ansvar som man aldrig kommer ifrån och det tar extremt mycket tid, kraft och energi. Jobbet tar stryk av det. OM du inte smiter från ansvaret helt och hållet och det gör inte mammor.
Jag tror inte att det spelar ingen roll vad kvinnorna säger till Blondinbella för hon kommer inte göra något annorlunda för det. Hade hon inte velat vara med barnen så hade hon inte varit det. Möjligtvis hade hon vinklat bloggen så att det ändå såg ut som om hon var mycket med dem för att slippa skiten.
bloggkommentatorerna

#9 - Tove

Ja, varför ÄR det så pass vanligt att pappor bryr sig måttligt eller knappt nämnvärt om sina barn? T ex efter skiljsmässor, pappor är verkligen grovt överrepresenterade när det kommer till att inte anstränga sit så mycket för att fortsätta ha kontakt med barnen. Varför? Här om dagen fundrade jag på vad som skulle hänta ifall mammorna också sket i barnen som papporna övergav. Skulle fler av dem bli stressade då, och börja göra sitt jobb? Eller tycker papporna faktiskt inte så mycket om barnen, och hade låtit dem överges helt?

(och nej min sambo gör inte så, men jag är inte helt blind för min omvärld bara för att det inte händer i exakt min familj)

#10 - Cykelkatten - cykel, punk och kärlek!

Svar: Jag tror inte riktigt du förstår (eller väljer att förstå) min poäng. Och den är inte att männen skulle ha bättre koll på det där med barnen och ansvaret än kvinnorna - utan att kvinnorna skulle ta och bli bättre på att pressa andra kvinnor genom att känna sig tvungna att kommentera dessa kvinnors livsval, kroppar, beteenden, attityderna mm. BB hade kanske inte GJORT annorlunda om hon hade sluppit alla kvinnors kommentarer - men hon hade nog känt mindre press på att behöva förklara sig så som hon ofta gör.

#11 - Cykelkatten - cykel, punk och kärlek!

*inte pressa

#12 - Anonym

SÅ BRA INLÄGG A-M. Puss på dig!

#13 - Anonym

SÅ BRA INLÄGG A-M. Puss på dig!

#14 - Anonym

SÅ BRA INLÄGG A-M. Puss på dig!

#15 - Anonym

SÅ BRA INLÄGG A-M. Puss på dig!

#16 - Marie

Så bra inlägg! Tack för detta :)

#17 - Anonym

Tror vi kvinnor måste bli bättre på att välja våra framtida fäder till barnen. De kvinnor som inte vill skilja sig pga männens dåliga engagemang/ oro för barnen på pappatiden har ju antagligen sett tecken redan innan barnen kom. Iaf tycker jag att jag sett det i flera vänners fall där tjejen fixar med allt redan innan, och sen kommer barnen och det blir ytterligare saker på listan. Vi har varit jämställda från start och om vi skulle separera så skulle mitt barn ha det minst lika bra hos sin pappa som hos mig. Tror inte man genomgår nån personlighetsförändring bara man får barn.

Svar: Det är ju det där som är så sjukt. Hur kan man välja vem man blir kär i? Det går inte att välja partner efter hur bra man tror att den blir som förälder. Alla har sina kvalitéer.
bloggkommentatorerna

#18 - Isa

Huvudet på spiken tycker jag!!

#19 - Anna

Boktips på detta tema: Lean in med Sheryl Sandberg, facebooks COO. Hon skriver just om att kvinnor sätter så höga krav på sig själva att vara bästa mamman och vara högpresterande på jobbet. Är såklart inte bara ens egna krav utan också omgivningens förväntningar. En kvinna förväntas vara en bra mamma medan en pappa får beröm för basic föräldragrejer.

#20 - Anonym

Så bra inlägg! Just där är jag!

#21 - Mia Älmeros

Jag valde att separera och stå själv med fem barn på heltid. Ja jag är barnledig 48 timmar ungefär varananna helg men ibland inte ens det.

Jag har ett hem som flyter på bättre, jag är gladare, barnen är gladare, jag har mer egentid än innan och mer pengar när månaden är slut.
😁

#22 - Ida

Angående att man inte väljer den man blir kär i. Det är ju sant, men man väljer vem man skaffar barn med. Skaffar man barn med någon som inte kan laga mat eller tvätta, eller någon som satsar på karriären så tänker jag att man får räkna med att dra hela familjeprojetet själv. Var tillsammans med en kille som var spelberoende och hypokondriker, han var jämt sjuk och satt hemma och spelade på datorn. Kunde inte hantera pengar. Jag var jättekär i honom, men insåg att vi inte hade någon framtid. Han var inte beredd att ta hjälp för att ändra sitt beteende, men lovade att om vi skulle skaffa barn skulle han bli annorlunda. Jag valde att lämna honom och det var det bästa jag kunde göra för mig själv. Nu är jag lyckligt gift med en kille jag har varit med i tio år, vi delar lika på VAB och föräldraledigt (ja, han tjänar mycket mer än mig, men vi har valt att t.ex inte åka utomlands och inte köpa dyra teknikprylar för att ha råd). Vi delar lika på städ och tvätt. Vi kan kommunicera om någon känner att bördan blir tyngre för någon annan och då ser vi över vad vi kan göra annorlunda. Älskar honom så sjukt mycket och är så glad att jag själv valde mer noggrant vem jag blandade mina gener med.

#23 - Jeanette

Mycket intressant och bra inlägg!
Är nyligen skild och en av anledningarna till vår skilsmässa var just min ex-mans oengagemang i hemarbete och saker kring vår dotter. Han älskar henne och är en fantastisk pappa men efter 9 år och när han fortfarande frågade mig t ex var hennes byxor finns så fick jag många gånger bita mig i tungan för att inte skrika rakt ut. Att jag var den som alltid såg till att hon fick med sig gympapåsen till skolan på rätt dag. Att hon hade kläder att ta på sig etc.
Efter skilsmässan läste jag en bok av Hanne Kjöller och insåg först då (jag inser att det låter märkligt) att vi hamnat i typiska könsroller där jag som kvinna tog hand om hem och barn. Jag önskar att jag hade förstått det tidigare och kunnat sätta ord på vad jag kände, och att vi då kanske hade kunnat undvika vår skilsmässa.
Idag är han den bästa pappa vår dotter kan få och han har gjort en helomvändning kring hanteringen av hemmet, självklart för att han har tvingats. Men i vårt fall är jag säker på att vi älskar vår dotter lika mycket men att vi hade olika syn på hemmet och jämlikhet.