bloggkommentatorerna

Introvert
Exakt så här är det att vara introvert. Huvudet på spiken Ebba Zingmark! Det behöver inte vara att man har problem med att stå inför folk och prata eller att man är blyg. Det handlar om annat. 
 
Det där när man känner att man bara måste hem för att man inte orkar med mer social kontakt. Huvudet sprängs av intryck. På lunchen är det skönt att sitta med mobilen som sällskap tycker jag, medan andra vill prata så mycket som möjligt. När jag gick i skolan var jag tvungen att gå hem och ta en paus innan det var dags för träning. Att bara vara själv var så skönt och gav energi. Jag har alltid känt att jag orkar mindre än andra människor. Samma nu när jag jobbar. Träningen på kvällen gör jag hellre i ensamhet efter en dag med sociala kontakter. Det blir over load annars. Däremot går det bra med social kontakt via sociala medier. Där kan man ha ett mycket rikt liv. 
 
Känner ni igen er? 
 
//Anna-Maria
#1 - M.

Absolut, massor av igenkänning!

#2 - Hannhanna

Jag känner verkligen igen mig! Jag har inga problem alls att småprata och vara social men samtidigt känner jag ofta att jag bara måste få vara ifred! Så har jag alltid varit tror jag. Men jag är väldigt glad över att jag trivs med att umgås med mig själv, det verkar jobbigt för de som känner att de alltid måste ha sällskap.

#3 - Anonym

Kommentarsfältet verkar inte fungera, jag kan bara se en kommentar på förra inlägget trots att det står att det är fler? Vet inte ens om det här kommer igenom då jag inte kan se det heller.

#4 - Anonym

Kommentarsfältet verkar inte fungera, jag kan bara se en kommentar på förra inlägget trots att det står att det är fler? Vet inte ens om det här kommer igenom då jag inte kan se det heller.

#5 - Regina

Exakt så! Jag har nästan ångest över att "behöva gå på lunch" ibland för att jag vissa dagar verkligen inte orkar vara social och prata om dagens matlåda/ vad man gjort i helgen osv. Jag behöver den stunden för mig själv för att hämta energi. Jag vill bli lämnad ifred, sitta tyst eller sitta med telefonen. Ofta känner jag att jag hade velat skippa lunchen på grund av det här (men går ju inte pga hungrig). Men det kan man ju inte säga, för då är man konstig, osocial och otrevlig. Tur vi är fler :)

#6 - Josefine

Så intressant! Minns att vi läste om detta (introvert vs extrovert) i skolan!

#7 - Jenn - forever abroad

Vill bara säga: snyggt med den nya sajten och designen! Riktigt fint!

#8 - Anna

Bra inlägg som vanligt.

#9 - Anonym

Jag tror man är ambivert då och inte introvert. Jag är det senare och kan verkligen inte med att prata inför folk eller mingla mer än jag måste..blir helt slutkörd.

#10 - Pethra

Är det bara jag som inte kan se kommentarer här? Det står 9 st nu men jag ser 1. Strunt samma, jag lär inte ens se eventuella svar på denna kommentar. :)

#11 - Erica

Alltså JA, big time. Många verkar använda typ resa på semester eller utgång med vänner på helgen som ett avkopplande. Jag är typ helt dubbelt slut efter sånt? Det är ju en prestation.

Jag behöver nästan alltid återhämtningstid efter fullpackat schema. Det vill säga socialt fullpackad. Jag kan hantera hur mkt arbetsuppgifter som helst, men när det blir möten och personkontakt blir jag definitivt trött oftare.

En sak som jag undrar över är dock hur alla ni som hävdar att ni är introverta kan leva med andra människor så intimt? Man, barn, pojkvän, vadsomhelst. Är inte det också en (tämligen) social kontakt och relation som är utmattande?

Jag orkar typ träffa en kille nån gång i veckan, och då aldrig hela dagen. Jag är kanske lite extrem men idag har varit så sen barnsben. "Me-time" är heligt. När jag bodde mer rumskompisar höll jag på att tappa vettet.

#12 - thesadbox

Kan man vara en blandning av båda två? Jag klassas som extrovert (av folk) för att bland folk så pratar jag mycket och hörs, syns och ställer frågor. Tycker om uppmärksamhet och tar för mig. Men samtidigt så blir jag helt helt slutkörd efter en sån dag och har dagar när jag bara vill vara för mig själv, inte prata med någon och inte ens bli tittad på av någon främmande. När jag bodde med roomates så kom jag hem tidigare från jobbet någon dag bara för att vara för mig själv i ett par timmar. Började bli stressad när klockan närmade sig tiden som de andra kom hem för att man skulle småprata om dagliga livet och liksom "prestera".
En som jag bodde med då var helt motsatsen, hon har ett behov av att alltid vara med folk, från morgon tills hon går o lägger sig vilket resulterade att hon släpade med sig vänner o pojkvänner hem till oss och jag drogs in i det automatiskt på grund av gemensamma vänner..man kunde liksom inte bara gå till sitt rum och vara ifred, man skulle underhålla. Vi har helt glidit ifrån varandra idag just för att hon inte förstår mitt behov av att inte vilja ses hela tiden.
Bor med pojkvännen nu sedan ett par år och vilken befrielse det var. Vi är med varandra hela tiden (och bor smått) men känner inte samma press, kan kolla på mobilen eller kolla på serier tillsammans och han låter mig vara i fred när jag behöver det.
Kan nog inte gå tillbaka till att bo med roomates igen, älskar känslan av att kunna försvinna till mitt precis när jag har lust.

#13 - Freja

Känner helt igen mig! Har ett ganska socialt jobb och det enda jag vill på kvällar och helger är att vara hemma och slippa träffa andra :)

#14 - Anonym

Känner igen mig. Är social och vågar prata inför folk å så men måste ha mkt återhämtning. Åker aldrig tunnelbana tex för alla intryck å folk tröttar ihjäl mig

#15 - Anonym

Känner verkligen igen mig. Behöver mycket ensamtid för återhämtning när jag varit social (sitter t ex med mobilen nu på after-ski eftersom jag inte orkar mer efter en hel dags socialt umgänge). Däremot är det helt annorlunda med sambon, eftersom jag kan vara helt och hållet mig själv med honom, och utan problem kan ligga helt tyst i soffan en hel kväll utan att bli störd.

#16 - Emma

Erica: kan ju inte svara för alla introverta men för mig går det jättebra att bo med min pojkvän eftersom jag liksom kan vara ensam fast tillsammans med honom. Jag kan alltså sitta uppkrupen i ett soffhörn och scrolla mobil/läsa/vad jag nu känner för och han kan pyssla med sitt. Även fast man befinner sig i samma rum blir det inte en "social kontakt" på samma sätt.

#17 - ANNAWII

Oja! Jag kan vara supersocial när det behövs men behövde då tanka energi och få vara själv typ dubbelt så länge som jag varit social för att inte "gå under". Är superglad att jag insett hur jag är och funkar och kunnat anpassa mitt liv efter det för innan, när jag jobbade som säljare i en butik, hade jag mer eller mindre panikångest varje kväll för att jag inte fick chans till återhämtning och var så dränerad på energi eftersom jag jobbade i en miljö jag inte passade i. I dag bor vi på landet och jag jobbar med kreativa jobb där jag mestadels sitter vid datorn och jag mår så mycket bättre. Nu kan jag t.o.m. få sug efter att träffa människor vilket jag i princip aldrig hade förr.

#18 - ida

Men om upp till 50% procent av befolkningen kan klassas som introvert a kan en inte bara se det som att det är så vi funkar, mer eller mindre? Jag ser det som att vi behöver olika mkt ställtid och att vi har ett samhälle som premierar en att alltid prestera. Numera ska en vara lyckad på alla sätt, hela tiden och de kraven kan vi inte leva upp till.

#19 - Linnéa

På pricken! Ibland känns det som att det inte är accepterat att vara den man är, om den man är inte råkar vara en extrovert person med kvällar och helger fulla med aktiviteter (puh!), den som jämt driver konversationer i grupper, eller som brukar åka på resor med olika kompisgäng... Men man ska inte glömma att det finns många fördelar med att vara introvert (oavsett hur samhället ser på en!), och många typiska introverta drag värderar jag personligen högt hos mig själv och andra.

Kort sagt - det är precis lika bra att vara introvert som att vara extrovert, varför kan det inte få vara OK?

#20 - Isabella

Känner igen mig jättemycket. Inte förrän för några år sedan kom jag i kontakt med begreppen introvert och extrovert i de bemärkelser man åsyftar här. Tidigare använde man ju introvert som synonym till osocial, blyg eller tråkig. Jag är jättesocial. Älskar att stå på scen, prata inför folk, har många vänner och är ganska rolig (tror jag, folk skrattar i alla fall åt mina skämt). Men efter en kväll med vännerna vill jag bara hem. Hatar att sova över hos folk för vill inte umgås med dem nästa morgon. Detta har alltid lett till vissa missförstånd och svårigheter bland mina vänner som alla är extroverta. De hämtar sin energi i sociala situationer och vill sällan vara ensamma, medan jag hämtar min energi i ensamheten.

#21 - Anonym

Till Erica ovan angående om det inte är utmattande med man o barn. Jo! Big time! Trots att jag sen länge vetat om att jag är introvert o vad det innebär, fick jag superdåligt samvete för att jag tyckte det var så jobbigt att vara mammaledig o umgås med mina barn. Helt slutkörd, irriterad, önskade att de sov längre på dagen etc. Sen hittade jag info om introverta mammor, googlade på introvert mom o då kom det upp massor som folk skrivit med samma erfarenhet, fast lite smartare än mig då som trodde jag var en kass mamma. Så tips om det till er andra, det är skönt att läsa o känna igen sig, introvert mom alltså. Sambon är inga problem för han är introvert med, vi sitter ofta i varsitt rum o kommer ut för prat o kram emellanåt. Har däremot haft det jättejobbigt i förhållanden m två pojkvänner som var mkt extroverta. Men då kände jag inte till dessa begrepp så bra o visste inte att jag var intro, har man kunskapen går det säkert att vara ettSom tex nu, Miranda kommer hem o Steve är där o kollar tv o fixat kinamat. De pratar lite o sen klipp! scenen slut, helt utan nån poäng par o må bra, utmaningar kan ju få en att må bra. /Krista

#22 - Anonym

Oj nåt gammalt sms (om satc) klipptes in i slutet av min kommentar haha. /Krista

#23 - Anonym

Oj ett gammalt sms (om satc) kom med där haha. /Krista