bloggkommentatorerna

Att vara den mindre lyckade vännen
Intressant att det blev en debatt under förra inlägget, angående om det är jobbigt att vara kompis med Kenza. 

Först och främst tror jag alla är överens om att Kenzas tjejgäng verkar välfungerande. De har varit kompisar jättelänge, Kenza verkar mer välbeställd tack vare bloggen och allt den fört med sig, men de verkar göra otroligt kul grejer tillsammans och troligtvis är alla väldigt nöjda med en sådan lång och trogen vänskap. Vi har ingen aning. Vi kan göra diskussionen mer generell.

ÄR det jobbigt att vara vän med någon som är så jävla snygg, framgångsrik, lyckad och rik som Kenza? Jag vet inte, fråga mina vänner istället.

Skoja.

Jag kan tänka mig att jag hade tyckt det. I alla fall om jag hade varit singel, fattig eller arbetslös. Och jag föreställer mig att allt måste kännas väldigt bra inom alla områden innan jag hade slutat att jämföra mig med den lyckade kompisen. I mitt fall har det ALDRIG känts väldigt bra, så jag hade antagligen fortfarande grämt mig. Å andra sidan är det ju så att när man känner någon väldigt väl, så ser man baksidorna också. Man vill nästan aldrig byta liv med någon man känner, eftersom det alltid finns någon svärta som man helst inte vill överta på köpet. 

//Mia
#1 - Johanna

Jag och min bror har pratat mycket om det här i vuxen ålder och konstaterat att vi båda två varit avundsjuka på den andra under uppväxten - ovetandes om varandras tankar. Jag var avis på att han var så populär, social och självsäker (egenskaper JAG upplevde att våra föräldrar pushade på) och han i sin tur var ledsen över att han aldrig var lika allmänbildad, verbal, "mogen" och bra i skolan som jag var. (Egenskaper jag så här i efterhand kan se att våra föräldrar också uppmuntrade...) Så ja, min slutsats är att det är väldigt lätt att bli hemmablind. Man stirrar sig tokig på andra som är bättre/snyggare/snabbare men glömmer lätt att man själv också har en massa fördelar som andra förmodligen suktar efter.

#2 - Johanna

Gick kanske lite off topic nu, men äh. Min bror är också en av mina allra bästa vänner så han kvalar också in här! :)

#3 - Linn

Åh detta e ju faktiskt intressant (haha) men håller helt med dig! Att en kan ju se sin vän som väldigt snygg och kanske rik men sedan finns det baksidor som människor som inte känner hen lika bra (eller sociala medier) inte ser och dessa baksidor vill en ju inte alls handskas med... Jag är inte avundsjuk på någon av mina vänner MEN kan ofta känna lite avsundsjuka på bloggare som får massa gratisresor, smink, kläder och liknande men jag får börja tänka att de finns negativa saker som kommer med detta, så blir jag lite nöjdare att jag inte är en framgångsrik bloggare haha.

#4 - Tove

Jag har inte mycket såna problem, jag tror jag vant mig för länge sen eftersom jag alltid varit ful (ja min mamma och min pojkvän tycker jag är söt osv, alla har olika smak, men enligt normen sett ful och jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag blivit flirtad med. Eller egentligen kan jag räkna det på tummen) Och snygg ju den allra högst värderade egenskapen hela ens skoltid och uppväxt. Jag ÄLSKAR att ha vänner och är väldtigt tacksam att jag har vänner, i perioder när jag var yngre var det inte så självklart. Och jag hade helt enkelt inte haft vännerom jag skulle tänka sådär. Har helt enkelt fått döda den typen av känslor. Jag är ju bra på andra grejer, men är helt okej med att andra är mer högpresterande, så jag tror jag vant mig. Däremot tycker jag det är jobbigt att gå på en fest där alla känns svincoola, pratiga och roliga. Då känner jag mig som att jag måste vara för tråkigt för dem och vill bara gå hem, och den känslan gör en ju defintivt inte roligare.

En granne till mina föräldrar mig är väldigt snygg, smal och har ett högbetalt statusjobb, extremt snygg man och välartade barn. Samt att hon alltid är ute i joggingkläder och tar en kvällsrunda. Och folk brukar ifrågasätta hur man kan umgås med henne efterom är så perfekt (inte min vän, min mammas). Men hon är ju rätt ensam, gissningsvis pga att alla inte klarar av att hon är perfekt.

#5 - Anonym

Jag tänker ofta att det måste vara jobbigt att vara skitsnygg. Man måste ju identifiera sig oerhört mycket med sitt utseende eftersom det präglat hela ens liv. Att bli äldre måste ju exempelvis vara väldigt jobbigt då utseendet förändras. Efter ett tag får man inte samma privilegier längre, inte samma uppmärksamhet. Måste vara en stor omställning. Jag tyckte att det på många sätt var rätt skönt att gå upp i vikt och inte längre klassas som normsnygg i samma bemärkelse. Mindre dryg uppmärksamhet från äckliga män. Jag fick mycket uppmärksamhet för mitt utseende tidigare som inte direkt var positiv för mig. Har aldrig riktigt legat mig för att vara avundsjuk på andras liv i deras helhet eftersom alla bär på så mycket skit. Däremot någon egenskap eller något privilegium har man väl avundats. Har dock lätt att vända de sakerna till något hyffsat positivt. Att det ex finns fördelar med att inte åka för mycket räkmacka.

#6 - Ida

Jag är väl en sån dom klassas som snygg enligt normen, har ett hyfsat jobb och ett bra självförtroende. Folk blir liksom chockade över att jag är väldigt snäll också. Känns som att jag hela tiden måste bevisa vem jag "egentligen är". För även om jag är nöjd med mig själv blir jag trött på folks förutfattade meningar...så många som har velat "se mig falla" genom åren. Detta har gjort mig starkare och jag kör mitt eget race, men ja, blir färre vänner iom detta, däremot vet jag att de människor jag har runt mig är äkta.

#7 - Melania

Jag har sett båda sidor av "snyggmyntet" så att säga. Var skitsnygg som 19-24 åring. La mycket tid och pengar på utseende (alltså inte operationer men kläder, smink, frisör) och tyckte det var väldigt kul att män flirtade o.s.v. Men det fanns också mycket ångest i det. När jag ville ha något mer seriöst så ville de mest bara ha mig för ligg och som trofé. Nu är jag över 30 och har dels gått upp 20 kg samt orkar inte anstränga mig lika mycket med kläder och smink. Och det är så skönt! Slipper sexistiska kommentarer, vet att min sambo på djupet älskar mig och inte bara åtrår min kropp, känner att folk lyssnar på mig på ett annat sätt än förut... Jätteskönt!

Har ibland reagerat lite på när Engla skrivit om att något som får henne och R att hålla ihop är att de "tar hand om sig själva" och gör sin fina för varandra - underförstått att de inte låter sig bli tjocka och "fula". Där kan man ju undra hur det gått om en av dem fått en sjukdom som tar bort det där normsnygga hos båda.

#8 - Cykelkatten - Cykel, punk och kärlek!

Jag blev chockad häromåret när min äldsta, snygga, underbara kompis, som har ett roligt, fint liv med familj, aktiv fritid, gott om cash etc. klämde ur sig nåt i stil med att "ja, men nu har du väl vunnit!" till mig. Jag ba da fuck, vadå vunnit, har vi ens TÄVLAT? Och fick veta att hon tydligen trott att vi har konkurrerat under hela vår uppväxt - om killar, framgång etc. Jag fattade 0 eftersom jag aldrig ens tänkt tanken - speciellt för att vi är så himla olika både till utseende, killsmak, intressen, ja ALLT egentligen. Blev lite ledsen och förklarade att asså, jag har aldrig tävlat med dig och kommer aldrig göra det heller. Hon blev förvånad men trodde mig till slut. Märklig situation, hur som.

#9 - Isabelle

Tänker att det beror på om det är en vän du kan identifiera dig med och liknar eller inte. Jag är inte avundsjuk på mina vänner som är färdiga läkare nu pga hade aldrig velat bli det, men jag har alltid jämfört mig mer eller mindre med min syster eftersom vi är, och får höra att vi är, lika till utseendet. Och min självbild säger mig att vi är lika till sättet också, men av olika anledningar har hon alltid haft mycket lättare att få vänner än vad jag har. Det har bidragit en del till min redan ganska höga prestationsångest.

#10 - Anna

Jag och min man är på andra sidan, inte snygghetsmässigt (det också kanske 😊) men när det gäller pengar.

Vi är båda välutbildade, satsat otroligt på jobben och tjänar bra med pengar. Mer än de flesta. Detta har ett par av våra (barndoms) vänner extremt svårt med och är väldigt missunnsamma. Alltid måste det kommenteras på våra val av möbler, resor, etc. "De rika de kan". "Ikea duger åt oss" etc.

Ja, vi har också Ikea hemma men tycker det är roligt att köpa annat också och vi har råd med det. Men känns inte kul att alltid behöva förklara/försvara våra val och hur vi spenderar våra pengar.

Tilläggas ska också att våra vänner inte har dåliga jobb eller löner, bara inte i samma nivå som oss. Och vi är TVÅ med våra löner, inte som många andra där bara en tjänar bra.

Det jag vill komma till är att vi aldrig skulle få för oss att varken se ner eller kommentera andras inkomst, men bara för vi tjänar mer än medelsnittet är vi plötsligt öppet target att prata om vad vi tjänar och lägger pengar på. Det är inte alltid heller roligt vara den som folk jämför sig emot..

#11 - b

En nära vän till mig är väldigt "lyckad" eller hur man ska förklara det, har alltid haft de högsta betygen, har redan spetskompetens inom sin bransch trots sin väldigt unga ålder, det känns som att hon har en miljon vänner och hon är alltid bjuden på fester, middagar eller något kul, hennes liv är väldigt glamouröst och hon tjänar väldigt bra med pengar och kommer i sitt liv (om ingenting slår fel) antagligen dra in någon miljon om året. Ibland kan jag vara avundsjuk (rätt mänsklig känsla ändå?) men jag unnar henne det, hon har kämpat som fan och hon är världens finaste kompis, som bryr sig som fan, ställer upp och är väldigt bjussig, vill att man ska hänga med på saker och har alltid sett förbi min väldigt trassliga bakgrund och inkluderat mig där de flesta andra troligtvis hade sett förbi mig. <3