bloggkommentatorerna

Semester
Det är så härligt att läsa om alla andra kvinnors inlägg om hur jobbigt det är att umgås med sin familj dygnet runt. Det har ju varit ett tema här på vår blogg den senaste veckan, och det verkar vara det som mammor runt om i Sverige tänker på allra mest just nu. Jag sitter på ett hotellrum på Samos och försöker skriva detta inlägg. Det pratas konstant med mig. "När är du klar? Börjar du bli färdig? När ska vi gå?" Det klart att jag inte blir klar när någon ställer frågor hela tiden? 

Läser om hur Ann Söderlund avundas Ingmar Bergman som hade åtta ungar och ändå hann göra massa filmer. (Medan jag skrev den där meningen så berättade min man för mig att vi ska äta på en trevlig restaurang ikväll, vilket jag visste eftersom jag var med och bokade den, men ändå viktigt att avbryta min kreativa process!) Anns inlägg är en reklamtext för ett ljudboksföretag, och hon tycker det är smidigt att lyssna på en bok samtidigt som man steker pannkakor, MEN DET GÅR JU INTE, för någon kommer hela tiden och drar ur en hörlurarna. När jag sitter i solstolen och lyssnar på en podcast så tar varje avsnitt fyra timmar, för jag måste pausa hela tiden eftersom någon undrar var solkrämen är (I feel you Cissi). 

//Mia
#1 - Frida

haaahahahahahahaha! Har inga barn men roas mycket av att höra om hur det är!

#2 - Tove

Jag vet inte hur jag ska formulera det här på ett bra sätt... Min känsla är att jag jättegärna skulle vilja ha barn. Men när jag läser om alla som skriver att de tycker de är jättejobbigt att umgås med sina barn hela dagarna, om man ska vara ärlig, blir jag osäker på hur det egentligen är att faktiskt ha barn? På jobbet sa de att de ville ha semester från barnen också. Jag undrar... hur är det att ha barn? Folk brukar säga att det är "värt det", men varför är de det? Hur kan det vara värt det samtisigt som de är jobbigt när man måste vara mer med barnen? Är alla hyllningar till livet med barn lögner som man sprider pga att man inte kan erkänna för sin barn att man ångrar dem? Någon av er som är anonyma som kan svara på hur ni helt ärligt känner?

inte så att jag inte kan fatta ett beslut själv, utan såna här inlägg gör mig bara nyfiken på att försår vad är ljug och vad som är sanning. Det är så svårt att förstå att folk hävdar att det är värt det och rätt beslut att skaffa barn, men samtidigt tycker det är jobbigare att vara med dem än att inte vara med dem. Försår inte. Om man ska vara en Ingmar Bergman -förälder känns det ju som man lika gärna kan skita i det eftersom ha brukade säga helt öppet insida intervjuer att han inte var särskilt intresserad av sina barn, men tyckte d ekunde vara fascinerande när de var alldeles nyfödda.

#3 - Julia

#1 Tove

Jag har inga svart att ge dig, då jag själv är (ofrivilligt) barnlös. Men jag förstår inte heller riktigt. Det är jobbigt när man har semester, det är jobbigt i vardagen... Och det pratas alltid om att vi som har barn inte kan förstå sömnlösheten, hur jobbigt det är osv.... Samtidigt är det värt det. Men när är det värt det? Alla på Sociala medier beklagar sig (obs! De får göra det, jag lägger ingen värdering i det) bara. Så exakt när är det värt att ha barn? Vad är det bästa med det förutom det "självgoda" i att ha en liten version av sig själv?

#4 - Emma

Jag är själv gravid, beräknat till den 29 juli, och jag undrar samma sak, är det värt det?!.... börjar ärligt talat få lite kalla fötter, men det är ju så dags nu 😅 Det verkar så sjuuuuuukt jobbigt med barn ärligt talat. Hua 🙈

#5 - Carolina

Tove och Julia, och alla ni andra barnfria människor. Jag ska berätta vad som är värt att ha barn, jag har två stycken med tre års mellanrum. Jag kommer nu prata utifrån MITT LIV.
Värdet med barn är den villkorslösa kärlek en får från dem. Det är en översvallande kärlek och stolthet som tillkommit i mitt liv. Speciellt med barn nr2, då jag var lite mer trygg i min mammaroll. Värdet med barn är precis lika självklar som värdet med att ha en partner som en älskar. Någon/några som alltid finns där för kärlek, trygghet, sällskap, äventyr, upplevelser, gos, kel och skratt. Att få följa ens barns utveckling från foster och dess fjärilsliknande rörelser i magen, via den utmanande förlossningskampen, med den efterföljande euforin med en liten varm silkesbebis som doftar det ljuvligaste som finns på denna jord, till de små knoddiga barnkropparna som tultar fram och avgudar dig som förälder, som får dig känna dig så behövd och självklar... det är så många starka känslor och upplevelser med föräldraskapet. Alla föräldrar upplever utmaningar med sina barn, men det gör vi med de flesta relationer i livet. De goda upplevelserna övervinner alltid de dåliga, i alla fall i mitt liv med mina barn, det är väl det som folk menar med "värt det".

#6 - AD

Jag tror att mycket beror på vad man vill leva för liv. Om jag får generalisera så är svenskar väldigt egoistiska vad gäller det mesta. När allt handlar om jag, jag och jag så blir barnen besvärliga eftersom man faktiskt måste ta hand om dem.

Jag älskar att vara med mina barn och tycker inte det är det minsta jobbigt att jag inte lyckas lyssna på poddar eller läsa så mycket som jag hade önskat just nu. Mina barn är 20 respektive 3 månader och mer krävande än mitt chefsjobb alla dagar i veckan men jag längtar inte tillbaka till jobbet och har inte för avsikt att den äldsta ska börja på förskola än på ett tag. Jag vet att småbarnsåren är tuffa men jag sitter inte och tänker på hur det var när jag bara hade mig själv att tänka på och har det som utgångspunkt för vad som räknas som en bra dag, semester eller något annat.

Tycker faktiskt att det är lite sorgligt att läsa det som skrivs. Det bekräftar bara hur lite tid vi egentligen spenderar med våra familjer och att jaget är så starkt att barn och resten av familjen ses som en börda. Inte konstigt att skilsmässostatistiken bara ökar.

/ en som är med sina barn 24/7 och önskar hon fick vara det i många år till

#7 - I.

Jag har fem barn. Det är klart att det ibland är slitigt att alltid ta hänsyn till dem men kärleken, stoltheten och glädjen över mina barn slår allt annat jag varit med om. Och ju äldre barnen blir, desto mer kan de visa hänsyn tillbaka. Så, så värt det <3 Men om andra inte vill ha barn, stör det inte mig ett dugg.

#8 - Anonym

Tänker att Ingmar Bergman inte precis var en förebild när det kommer till föräldraskap. Tror knappt han träffade sina barn från första äktenskapet efter skilsmässan (vilket nog inte var särskilt ovanligt på den tiden iofs). Det är dock inte särskilt konstigt att han hann göra massa film trots många barn.
När det gäller barn och hurvida de är jobbiga eller ej, så är vi väl alla det ibland. Tycker både min man och mina barn är besvärliga då och då och jag är säker på att de säger detsamma om mig. Det betyder ju dock inte att jag inte älskar dem.

#9 - Lisa

Ingmar Bergman känns ju som en usel förälder och make. Om Ann Söderlund hade kollat på minst en film av honom, läst ngn bok om eller av honom, hade hon vetat detta. Skaffar man fem barn och samtidigt har önskemål om att lyssna på en bok när de är vakna vet jag inte vad man har för föreställningar om föräldraskapet.
Jag har två barn och tycker det är ljuvligt att äntligen få träffa dem mer än vad lärarna/fritidspedagogerna/förskolepedagogerna gör. Visst är det tjafsigt och gnälligt stundtals men skulle inte vilja vara utan det (och jag har lyxen att kunna läsa böcker när barnen somnat). Mitt enda bekymmer just nu rör det kassa sommarvädret i Skåne, vore schysst att ge barnen några badupplevelser i år också...

#10 - R

Reagerade också på det där med att lyssna på böcker när de är vakna. Alltså brukar man inte prata med sitt barn när man byter blöja? Aja. Min känsla är att krönikörer och bloggare ofta ska skruva till det, överdriva och dra saker till sin spets för att underhålla sina läsare. Så att det låter värre än det är. Likadant känns det som det lite hör till att man ska beklaga sig över hur jobbigt det är att plötsligt behöva ta hand om sina barn 24/7. Så är jargongen mkt på jobbet. Och jag förstår att alla har olika behov av hur mkt egentid man behöver. Jag själv är en sån där som inte tycker det är särskilt jobbigt att jag just nu inte hinner läsa böcker och är såå glad att jag är mammaledig denna sommar så jag kan ha stora hemma från förskolan i typ hundra veckor. Men på nåt sätt känns det inte lika ok att säga. För få låter man som värsta prettomorsan som ska ge alla en knäpp på näsan o därför säger jag inget alls. Kanske är det fler som tänker som jag och kanske är det därför man hör mer negativt, för att de ropar högre? Själv känner jag mest såhär: att ha barn är så sjukt härligt. Så jäkla gulliga att kolla på till att börja med. Och sen så himla roliga! Alla upptåg, alla skratt. Stoltheten, glädjen och kärleken. Visst ibland är de skitjobbiga men det spelar ingen roll hur skrikigt det har varit för när du sen på kvällen sitter och ser på ditt sovande barn o känner den där bultande kärleken så kommer det vara värt gånger tusen. Det kanske inte finns tid för bokläsning och hårinpackningnar. Men å andra sidan. Tänk vad kort tid det handlar om, om du ser på livet i sin helhet. Det kommer en tid (snabbare än du tror) när du inte längre få vara med. När kompisar kommer först. Då kan du sitta med dina böcker och poddar i godan ro och undra vart åren tog vägen.
Förhoppningsvis behöver du iaf inte ångra att du inte tog vara på tiden när de var små och du var idolen som de ville vara med.

#11 - Ella

Mina barn är 1 och 3 och vi har precis tillbringat 10 dagar på Gotland. Såklart helt ljuvligt att få vara med sina barn, och problemet är nog inte att man inte aktivt är med dem hela tiden utan att man ständigt rusar omkring och packar, fixar matsäck, lagar mat, torkar av hela köket efter att ettåringen ätit mat, tvättar av ettåringen, diskar, packar bilen, lägger in den alldeles för stora vagnen i bilen osv. Jag har seriöst inte mer än 5 min (på toaletten med två bankande barn utanför) till mig själv mellan 7 och 22 och det kan vara frustrerande och utmattande ibland (ofta) hur ljuvliga och jobbiga och gulliga de än är. (Min sambo har lika fullt upp som jag. En är med barnen, en plockar/fixar.)

När man har ett barn är dock en förälder ständigt "fri" och det blir nog ofta inte då lika utmattande.

#12 - J

Det är när jag läser sådant här som jag ändå kan bli lite tacksam över våra år som ofrivilligt barnlösa. Jag längtar så otroligt mycket efter att få bli störd, att inte lyssna klart på en podcast eller kunna ligga i solstolen. Det är en sån jäkla gåva att kunna få barn att det man får offra i fritid är som en pissdroppe i havet. Jag längtar efter mindre fritid.

#13 - Mio

Vadan detta ständiga gnäll. Varför skaffa barn överhuvudtaget? Eller har man valt att skaffa barn med en oduglig partner? Ensamstående får medalj av mig men resten nej.

#14 - Jod%25E5

Alla era inlägg handlar om mammorna. Mamman är trött och stressad, mamman ska städa, laga mat, pyssla, underhålla, plantera jordgubbsplantor osv. Var är papporna undrar jag?
En av er började gråta över present i form av jordgubbsplanta och partnerns lösning var " släng dem". Va? Min man hade planterat dem åt mig. Klart att familjeföretaget AB funkar skitdåligt om en av ägarna inte gör sitt jobb. En sak att de anställda behöver curlas, men ni är väl två som driver företaget?
Med det i bagaget förstår jag att semestern blir skitjobbigt. Men det behöver/ska inte vara så. Faktiskt.

#15 - Anonym

#9: Du skrev det bättre än jag (#8) men håller helt med dig. Tycker det gnälls för mycket, jag har semester för att kunna umgås med familjen liksom. Bland annat tänker jag också på det som #11 skriver om. Tanken på att vara utan. Jag hoppas att du blir rejält störd i din fritid och att du också får sucka vid diskbänken när du försöker lyssna på en bok när du borstar nypotatisen ❤

#16 - Ninni

Problemet är nog att "folk" förväntar sig instagramidyllsbilden av familjelivet, där doften av nybakat fika ligger tät och kläderna alltid är nystrukna och rena... Att baka med barn innebär i min verklighet oftast mist ett ägg på golvet, två klädombyten och väldigt mycket "nej den ska ännu vara i ugnen 20 minuter". Och minst en kisspaus. Ändå är det ju så roligt att göra saker med min lilla nästanfyraåring. Det kommer de mest oväntade frågorna och reflektionerna och man får skratta många gånger per dag. För att inte tala om de spontana "jag älskar dig mamma!" som verkligen värmer hjärtat. Mitt barn är definitivt den mera krävande sorten och trött är nog normaltillstånd snarare än undantag, men har någon egentligen någonsin påstått att det ska vara lätt att vara förälder? Tror att de flesta känner sig otillräckliga flera gånger per dag men vi är nog våra hårdaste kritiker själva. (ps. Har varit ofrivilligt barnlös och föredrar oändligt det här livet. Fast vi bakar inte så ofta...)

#17 - Kristina

Jag skulle tro att det inte är barnen som är "problemet" utan den man skaffat barnen med. Om den andre partern skulle göra 50 procent av jobbet skulle livet inte vara lika slitigt.

#18 - Kim

Har nu läst alla kommentarer och tänker att måste det vara så svartvitt? Klart man kan bli trött på sina barn precis som man kan bli trött på sitt jobb, sin partner eller sitt boende. Och vad gör vi människor då? Jo vi klagar. Men att klaga på sina barn verkar vara en dödssynd. Men att klaga över jobbet, huset, partner det är normalt.

Jag är inte mamma ännu, men i augusti kommer vår Skrutt. Jag längtar som tusan men jag är också rädd och nervös.

Sen tror jag iaf från vad jag sett ur min bekantskapskrets att de flesta kvinnor som får barn blir just mammor punkt, medan männen blir pappor men är också sig själva de fortsätter med sina intressen, umgås med samma människor som innan mm mm medan mammorna blir just bara mamma.
Det är inget fel i det absolut inte men jag tror att det kan vara en av fällorna som vi kvinnor hamnar i. Att om man alltid är BARA mamma så blir familjen AB på ens axlar.

Nu kanske jag svamlar iväg men kanske någon förstår mig :)

#19 - E

#1 Tove, du är den enda som undrar!
Själv är jag frivilligt barnlös och jävlar vad jag måste försvara detta högst personliga beslut! Vänder jag på steken och frågar tillbaka varför de valt att skaffa barn, så blir man ju sett på som en som ifrågasätter varför solen skiner..trots det konstanta klaget..??

#20 - Anna

Inte förrän papporna börjar gnälla lika mycket som mammorna som vi har ett jämställt land.

#21 - Malin

Men det ÄR jobbigt med barn. Det är också jobbigt att springa en mil, laga fem rätters middag och bestiga berg. Behållningen är ju SÅ myclet större.
Likaväl som man blir svettig och anfådd när man gör de andra sakerna så måste man få bli trött av/och på sina barn också. Det har INGENTING med kärleken till dem att göra. Vissa dagar är en dans på rosor och vissa känns det som man inte har en enda droppe energi kvar.
Den där energin fylls dock på av en liten hand på ens kind, varma trötta andetag när de somnat gott i ens famn eller när de säger något så underbart märkligt att man bara måste asgarva.

Det är svinjobbigt och alldeles underbart på samma gång!

#22 - Tove

Tack för era svar, Julia och Carolina mfl. Har läst dem ett par gånger, och tyckte verkligen om dem. Min känsla är ju att jag vill ha barn så himla, himla gärna. Men jag är tveksam till vart känslan kommer ifrån, och vilka förvätningar om livet med barn den baserar sig på. Ibland tänker jag hela tiden "det här skulle vara så mycket roligare om vi hade barn". Men jag tror egentlien att det är skitskack, så tänkte jag jämt om att ha en partner innan jag träffade min sabmo också, och livet med honom är toppen men det är ju inte svaret på alla frågor.

Och en del av de argument som man läser om varför man skaffar barn är typ att man blir ensam när man är gamal annars samt att de är meningen med livet i någon typ av biologiskt överlevandsperspektiv. Vilka jag inte köper alls.

Jag tror alltså verkligen inte att folk ångrar sina barn bara för att de inte uppskattar allt med livet med barn.

De berskrivningar av liv med barn som man stöter på är ju ofta antingen totala hyllningar eller långa texter om hur extremt jobbigt det är i värsta stund och att man minsann inte ska förvänta sig att det är något kul inte. Ibland är det lite svårt att skarva ihop dessa två bilder.

#23 - Meh

Har någon nära som klagade typ varje gång tvååringen skulle hämtas på förskolan. Vid den tiden var barnet vaken kanske en timme före lämning och tre fyra timmar efter hämtning men föräldern såg alltså inte ens emot att återse barnet efter att ha varit skilda ifrån varandra hela dagen. Trots detta har personen envisats med att få fler barn och dennes förbittring mot barnen och partnern har bara fortsatt. Jag kan förstå att man blir frustrerad av och till men är man det konstant så blir situation inte bättre om man skaffar fler barn.

#24 - Ifs

Att skaffa barn är det jobbigaste jag har gjort, jag är en person som behöver mycket tid i fred, från alla, och det krockar ju med att ha barn rätt rejält. Men trots att det är det jobbigaste jag gjort och gör så ångrar jag det aldrig och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan. Det för mig är svaret på frågan om det är värt det.
All kärlek överglänser allt jobbigt.

#25 - Linn

jag har 3 barn; 6 mån, 3 år och 7 år. Tror de är mycket svårare att vara förälder idag än när jag var liten, född 86. Jag var vid 7 års ålder ute och lekte hela dagarna, aldrig att jag hade släpper ut min 7 åring med tangon barn en hel dag. Tycker de händer så mycket hemskt hela tiden (bor ändå i liten kommun). Föräldrar idag matas konstant med information om hur man ska vara en bra förälder och hur mycket man kan förstörta barnet om man ex skriker på barnet. Vi möts ständig av instagram bilder på glada och lyckliga föräldrar där de odlar potatis, hemmen skiner av vita möbler och nyskurade golv. Barnen äter ekologisk närodlad mat, gärna vegg 2 dagar i veckan. Barnen äter upp allt på tallriken, är artiga, rena osv osv. O där står man själv med sin sanning - 7 åringen är kräsen och vill inte äta grönsaker, 3 åringen äter allt men ska trotsa hela tiden, kastar sig ner och skriker när han inte får bada i badkaret eller ligga på lillasyster. Bebisen är en bebis och behöver närhet och nej jämnställdhet är inte bara när man får barn. Så de bråkar man konstant över. Så därför tror jag många gnäller dels för man vill avdramatisera och lite visa insta världen att allt inte är perfekt.

#26 - Anonym

Tycker det verkar så sjukt tråkigt med barn ur alla aspekter . I små stunder för mig själv kan jag tänka mig oj så mysigt det skulle vara med en bebis men sen så tack men nej tack. Mindre kul också att när man ät i fertil ålder så ska det tjatas från alla håll och kanter ska ni inte skaffa barn snart?? Börjar ibland starkt tvivla på vad som är min egna inre önskan och andras förväntningar på mig. Låter nog egoistisk och det är jag, värderar min egna tid mycket och har svårt för uppoffringen det skulle innebära.