bloggkommentatorerna

Semestersvar
Först vill jag säga att jag har försökt svara på en massa kommentarer under förra inlägget, men de publiceras av någon anledning inte. Har jättebra wifi här i Grekland i övrigt, så jag fattar inte vad som är felet. 

Men det jag vill säga är: 
  • Jag älskar mina barn. Hatar att jag skriver detta, men skräcken inför att bli anklagad för att vara en mamma som inte vill vara med mina barn gör att jag inte klarar av att låta det stå oemotsagt. Jag har varit jättemycket med mina barn, ända sedan de föddes, för sju och fem år sedan. Jag kommer inte vara en av dem som ångrar att jag var frånvarande. Jag tycker det är sundare att längta efter mer egentid än att längta efter mer barntid, för det senare betyder att man inte haft möjlighet att umgås så mycket med sina barn som man önskat, och det är sorgligt. 
  • Det är skillnad när man har bebisar som man känner en så fruktansvärt stark beskyddarinstinkt till. Jag ville inte heller lämna bort mina barn när de var spädbarn (tycker pappor är helt sjuka i huvudet som klarar av att gå till jobbet efter tio dagar utan att bli sinnessjuka). När de är sju år och tjatar och tjatar och tjatar om att de vill ha glass nu, fast glasskiosken ännu inte har öppnat har man inte riktigt samma tålamod. 
  • Ja, det är mycket enklare om man har en partner som tar 50% av ansvaret. 
  • Jag klarar inte av att utplåna mig själv helt. Jag känner att hjärnan brinner efter några dagar med full uppmärksamhet på andras behov. Jag får inte tänka klart en hel tanke när jag umgås med min familj, förrän jag har gått och lagt mig, efter att alla andra har somnat. Kan dock inte svara på att det är en svensk egenskap att vilja få fullfölja ett par tankar per dygn utan att bli avbruten. 
  • Sju år är ingen kort tid att helt lägga sina intressen, tankar och samtalsämnen åt sidan. Sju år ÄR ingen kort tid. Nu har jag inte varit så självutplånande, men jag blir helt förbryllad över folk som faktiskt påstår att de varit det. 
  • Ingmar Bergman var säkert en kass farsa. Det finns antagligen inte många mammor som varit i närheten av lika usla. 
  • Vad är det för fel på folk som inte kan leta upp sina saker själv? Varför måste alla fråga samma person, gång på gång på gång, var solglasögonen och simpuffarna och solkrämen är? 

//MIa
#1 - Sara

Amen! Som så ofta när ni skriver ngt. <3

#2 - Mari

Jag förstår precis hur du menar...och håller med till 100%!
Det här inlägget, och det förra du skrev, sätter ord på mina känslor. Jag ÄLSKAR mina barn och min man, men ibland vill jag bara få vara i fred!

#3 - Anna

Man har ju behov av egentid. Tid att ladda sina batterier. Nyttigt för barnen oxå att kunna vara ifrån sina föräldrar.

#4 - Josefine

Jag tror att ett av de största problemen är att vi faktiskt består av för få vuxna per barn i varje liten familj. Jag tror att människoflocken egentligen borde bestå av t.ex. pensionärer, tonåringar, andra vuxna osv som får en nära relation till barnen utifrån att de lever kring barnen hela tiden. Kollektivboenden ftw alltså! Då skulle hela flocken sas fostra barnen in i världen och hjälpas åt i olika situationer. Barnen skulle ha fler att vända sig till med alla deras frågor typ "hjälp mig på av med baddräkt/hjälp sand i skon" osv. Dessutom tror jag att vi människor (de flesta av oss) lever en tillvaro som stressar oss med krav och förväntingar åt många olika håll vilket inte har en positiv effekt på orken...Kärleken till barnen är densamma men vi behöver hjälpas åt för att orka.

#5 - Mio

Tror ingen tvivlar på att du älskar dina barn. Undrar bara hur vissa hushåll accepterar att den ena parten inte bidrar med 50%? Varför väljer man att skaffa barn eller stanna hos en sådan person. Om det fungerar så behöver man inte sätta sig själv och sina intressen åt sidan i 18 år. Jag undrar om inte vi curlar mer med män än barn. Hur ska då våra söner bli bra män och pappor om deras förebilder inte får krav på det?

#6 - asd

Alltså att skuldbelägga någon som försöker vara öpppen med sina upplevelser och känslor är bara fult, speciellt när man i nästa andetag framhäver sin egen förträfflighet är bara fult (pratar om kommentarerna till förra inlägget). Man har inte samma livssituation, bagage, barn, partner, behov, intressen osv, så att jämföra blir ointressant.

Jag upplevde exakt det du skriver om när jag i början av sommaren upprymt tänkte att oj, det är sommar, vad ska jag göra - för att sekunden senare tänka äsch då, jag har ju barn. Sorry barnen, men min favorithobby är inte att gå dubbelvikt på stranden, gå på olika nöjesfält, potträna, oroa mig för fästingar, ständigt vara i rörelse men ändå trolla fram en plats för dagssömn osv.

#7 - Lisa

Jag kommenterade i förra inlägget att jag tycker det gnälls för mycket. Jag förstår självklart vad du menar, men har på riktigt hört kollegor sucka när det gäller kombon barn och semester, hur jobbigt det ska bli yada yada. Då undrar jag lite över vilka förväntningar man har på sin semester och på sina barn. De nöjer sig med det mesta, medan vi föräldrar stressar järnet för att få till de där instagram-ögonblicken. Malin Wollins sommarlista tyckte jag var bra. Good enough. Och ha lite kul mellan skurarna.

#8 - Ida

Skriver under på allt. Har en sjuåring och en fyraåring. Vi brukar skratta (fast oftast fräser vi) åt att vi verkligeninte kan föra en kort, vuxen konversation utan att bli avbrutna. Det låter helt sjukt, men det går bara inte.

En annan grej som också händer nu på semestern är att min man blir så otroligt irriterad på mig för att jag går runt i huset med en disktrasa medan vattnet rinner i kranen. Det är vattenbrist, jag vet, förlåt, men jag skulle ju bara torka lite runt kranen. Sen såg jag att köksbordet var skitigt, och låg det inte lite smulor under bordet också.. och visst var det gammalt yoghurtkladd på vardagsrumsbordet efter frukosten i morse...osv. Så, då blir jag arg på honom tillbaka och fräser: "Tyst, du fattar ju inte hur mycket jag GÖR här!"

Kämpa, kämpa.. snart får man gå tillbaka till jobbet och vila upp sig.

#9 - AD

Märker att min kommentar sved lite. Menade inget illa med den och inte att skuldbelägga heller. Alla blir vi trötta på våra barn men som någon annan skrev kanske vi ska omvärdera våra förväntningar på exempelvis en semester. Är det ens rimligt att jämföra hur det var att semestra som singel på Kreta jämfört med en familjesemester? Om jaget är utgångspunkten så blir ALLT jobbigt.

PS ni är väl två på semester med barnen? Varför inte gå iväg själv en morgon/eftermiddag och bara ha tid för dig själv och sedan sänka förväntningarna på hur det ska vara när barnen faktiskt är i närheten?

#10 - Anonym

Fast jo. Säg att du lever i minst 90 år. Kanske 100. Då är sju år en kort tid. Tiden när barnen är små och beroende av dig är en sån liten tidsrymd av ett liv så jag fattar verkligen inte hur man kan lägga så mkt energi på att klaga. Och hur man inte kan få dåligt samvete över att man klagar så mkt. Alltså, på vissa låter det verkligen som att det är ett straff att ha barn. Som att man inte förstår att livet skulle ändras när barnen kommer. Känner verkligen ingen empati för folk som tycker sina barn är jobbiga. Nähä men det var väl för tusan ingen som tvingade en att skaffa barn?

Svar: Men Gud! Jag blir helt matt av folk som förväntar sig alla ska leva i 100 år. Min mamma dog knall fall 53 år gammal. Ok, en olycka inget värd, kan man ju tänka, men sen dör min moster av precis samma orsak,63 år gammal. Jag kommer antagligen inte leva i 100 år. Släpp det. 7 år är mycket, tänker jag.
bloggkommentatorerna

#11 - Sara

#5 Jag och min man är väldigt jämställda men det finns alltid ngt som ska göras när man har flera barn, ett hem, två jobb som ska skötas, åldrande föräldrar som ska tas omhand, ngn vän som mår dåligt och allt annat som också hör livet och medmänskliga relationer till men som inte direkt berör ens närmaste familj. Så det händer typ aldrig att ngn av oss bara sitter ned och gör ingenting. Det kan alltså vara rätt uttröttande att vara förälder/jobba/ alltannatsomskagöras även om man är två om det.
#10 Håller med om att det klagas för mkt. Ffa: varför lägger folk energi på att klaga över att föräldrar klagar?

#12 - Tove

Jag tycker det är bra att man är ärlig med sin upplevelse, det är väl aldrig något fel med det (inom rimliga gränser med hänsyn till barnen givetvis).

Jag frågade i förra inlägget varför det är värt det att ha barn när det är så jobbigt. Och det var absolut inte menat som "varför skaffat man barn om man inte vill vara med dem"-anklagande. Och jag är glad att folk är ärliga med hur de känner. Jag vill ju veta hur det är. Ha rimliga förväntingar. Sen är det såklart olika upplevelser för alla men om bara de som är postitiva för vara med blir det ju skevt.

att man skaffar barn med någon som inte är helt jämställd kan jag förstå. Vill man gärna ha barn och älskar sin parter så jaa, det är ju ingen mataffär där man bara byter till en bättre vara. Visst att man borde kräva att männen är jämställda, egentligen, men man kanske är beredd att uppoffra att ha barn i sitt liv för kampens skull (om männen är dåliga föräldrar är det ju en annan sak, men i många fall är de väl snarare dåliga partners än dåliga föräldrar).

#13 - Ida

#7: Jag är hemma med barnen i sammanlagt 7 veckor i sommar. Har nu avverkat två. Vi har varit på EN utflykt utanför byn vi bor i (förutom besök på matvarubutiken i grannbyn) hittills. Det är inte utflyktandet och hittapåandet som är det jobbiga, det är vardagen! Typ då man ska få i dem mat de helt plötsligt inte tycker om, smörja minikroppar som aldrig är stilla med solkräm, hjälpa till att klä på (fast de är stora nog att fixa det själva), avstyra slagsmål, plåstra om, leta reda på saker åt dem, torka upp en flaska solkräm som tömts och smetats ut på klinkersen i hallen, rulla upp tre toapappersrullar som rullats ut över golvet, dammsuga upp ett kilo gräs och grus som dragits in av små barfotafötter, sudda tre meter långt vaxkritstreck på väggen och spela hundra aptråkiga spel där äldsta barnet gjort egna regler som betyder att han alltid vinner. Det är rätt jobbigt att pyssla med i sju veckor. Jag har förövrigt noll krav på vad vi ska göra och stressar ingenting, vi tar dagarna och kriserna som de kommer. Snart går min man och barnens pappa på semester också, då kan vi hjälpas åt i tre veckor och det blir lite lättare. Men jag kommer aldrig påstå att det är härligt att ha ledigt med barnen över sommaren, för ledigt är det inte många minuter, varken hemma eller borta. Självklart har vi jättehärliga stunder också, det är flera Instagramvänliga moments varje dag! Men när jag går och lägger mig (kollapsar) om kvällarna är det oftast med en känsla av att "jag fixade det idag också" och inte "vad underbart det varit idag".
Obs obs obs! Älskar mina kids, ångrar inte att jag skaffade dem, tillbringar (oftast) hellre tid med dem än på jobbet.
Verkar vara viktigt att klargöra det.

#14 - Malins bilder

Hmm , när jag läser sånt här blir jag aldrig upprörd på författaren av texten (däremot ibland på kommentarer), men rädd för att vederbörande ska drabbas av utbrändhet. Det är verkligen ingen hit att få. Tyvärr är det bara en själv som kan göra något i förväg och det innebär ibland att vara jäkligt hård och konsekvent mot omgivningen, barn inkluderat. Tror nog att barn hellre tar en "utskällning" och brist på uppmärksamhet en kort tid än att få en kontaktbar förälder med hjärnskador och sönderslagen kropp. Själv körde jag in i en "vägg" utan att förstå innan då jag var omgiven av otroligt krävande föräldrar, släkt, inget släkt, andras barn, jobb med hot m.m. Idag 6 år senare är det väl tyvärr bara att inse att jag aldrig får några barn pga detta - ironiskt nog är detta något som redan sagda omgivning hatar mig för. Nä, var rädda om er! <3

#15 - S

Din sista punkt är sååå sann. Jag har inga barn men en man och han vet fasen aldrig var solkräm, hörlurarna, handduken eller liknande är när vi är iväg!

#16 - Tove

Okej nu har jag tänkt lite och vad jag (som är barnlös) inte förstår är, om det inte är härligt att vara ledig ihop med sina barn, när är det då egentligen härligt att ha barn?

Jag har liksom föreställt mig att det jobbigaste med familjeliv är att hinna hem från jobbet och få ihop allt med att få vardagen att rulla med barn och jobb och hem samtidigt. Jag trodde att helger och semestrar var det bästa, medan vardagen var det kämpiga?

#17 - I.

Jag tänkte inte för en sekund att du inte älskar dina barn, och skrev egentligen inte mitt svar till dig utan de som undrade om det "är värt det". Det är ju slitigt och uttröttande många gånger, och man är olika som person med olika behov av egentid.

#18 - Moa

Men oavsett om man delar 50/50 eller ej, så är väl ungarna prio 1? Denna himla "egentid" som det tjatas om i Sverige kan man väl få när ungarna sover? Väljer man att bli förälder väljer man bort sina egna intressen! Vilja ha kakan och äta den?!

#19 - Mio

#18 🙌
Och vill man ha en stund för sig själv någon gång så borde ju ens partner möjliggöra det?

#20 - Malins bilder

Tycker flera som kommenterar här borde ta sig en titt på fakta kring långvarig stress och vilka konsekvenser det får. Handlar knappast om att inte prioritera sina barn. Att egentid skulle vara ett nytt påfund eller ens isolerat till Sverige stämmer inte heller. Förr fanns vilohem just för utslitna mödrar...

#21 - hanna

Undrar samma som Tove! Jag trodde att semestern liksom var drömtiden, när man äntligen fick vara heltid med barnen utan stress och press och att man kunde ta allt i barnens takt. Men när jag läser det här får jag mer förståelse för varför folk med barn drar till Lollo & Bernie-hotell istället för att tågluffa eller nåt annat "mer spännande" till samma pris på semestern ;)

#22 - Lisa

Tove: för mig, som är ensam om lämningar till förskola och skola varje vardagsmorgon pga min mans jobbtider, är semester långt mycket skönare än vardag och rutiner. Barnen kan dra runt hemma till elva innan vi kommer iväg, och jag är helt fine med det.
Vi har också möjlighet till egentid då våra föräldrar bor några mil bort, och de passar gärna barnen ngn dag eller dagar över sommaren.
Jag håller mig till "good enough" och hoppas på fint och varmt väder så att vi kan bada, har alla Skånes fina stränder inom räckhåll. Det är skönt att vara ledig med mina barn, och jag har också full förståelse och sympati för andra föräldrar som kämpar, men i min värld är vardagen jobbigare. Det finns alltså undantag ;)

#23 - Lina

Men herregud jag fattar inte folk som INTE blir trötta på sina barn. Det är som att vara på Liseberg. Jättekul en halv dag. Men om du åker karusell varje dag hela sommaren så blir du TRÖTT!!

#24 - Anonym

Fast nej. Det där var den dummaste jämförelse jag hört.....är du 12 år eller?

#25 - Helen

Haha, din sista punkt, så sann. Och det allra mest irriterande är denna person som alltid tillfrågas (dvs jag) om nycklar, solglasögon, laddare, telefoner mm ALLTID vet var dessa saker finns. Hur är det då möjligt att ingen annan vet det? Kan det bero på överlägset logiskt tänkande typ "kolla om dina nycklar hänger i nyckelskåpet".

#26 - Krista

Jag har iaf ett bra svar på den sista som jag själv testkört med framgång. "Jag vet inte", trots att jag vet exakt. Ibland får man låtsas låta lite undrande för de frågar av farten för det går snabbare och de vet att man vet.