bloggkommentatorerna

En sån man vill ha
När kändisar dör så händer något märkligt. Speciellt med andra kändisar. Då skall det deklareras i sociala media om det mötet de haft med personen i fråga och hur snäll, godhjärtad och ödmjuk personen var när den levde. Superlativen haglar kring deras möte. Då kräks jag lite faktiskt. Det kanske är så att Michael var så överjordiskt fin som alla nu beskriver, men hur kan man veta det när man bara träffat på honom en eller några gånger i ett offentligt sammanhang? Det som är intressant är vad skådespelaren gav den breda massan. Inte hur ett enskilt möte med en annan kändis var. Någon måtta får det vara på bekräftelsetörsten. 
 
De flesta av oss kände så klart inte Michael Nyqvist personligen. Vi kände enbart rollfigurerna och hans utseende/utstrålning genom de roller han spelade. 
 
Det finaste jag läst om Michael Nyqvist idag är Jonas Gardells text. Den är fin och humoristisk och inte för kletig. Jonas har fångat det där som de flesta av oss gillade Michael för. Vi kände inte honom så vi fastnade för något annat än personligheten. Det var utstrålningen, karisman och den skådespelartalangen han hade som drabbade en. När filmen "Män som hatar kvinnor" kom ut så tänkte jag på hur det skulle gå med Michael Nyqvist i rollen som Blomqvist. Det gick hur bra som helst. Med hans utstrålning så var det inte konstigt att Lisbet Salander ville ligga med honom. Trots att de var så olika som de kunde bli. För att citera Jonas:

Och så den där sorgsna, lätt skelögda blicken. Den sneda näsan. Rätt tunnhårig var han också. Nåt kilo för mycket.

Ändå så sexig. Så älskvärd.

Exakt det här såg vi också. Det gick igenom rutan. Därför var det inte konstigt att Lisbet Salander ville ligga med en gubbe. Hade det varit vilken annan gubbe som helst så hade det varit konstigt. Men inte med Michael. Jag tror att många män gillade honom och önskade honom framgång, för att de tänkte att kan han som inte är jordens snyggaste, så kan jag. Men så enkelt är det inte. 

Michael var otroligt speciell. Han var en sån man vill ha. 

//Anna-Maria

#1 - Sara

Kan inte alla bara sluta klaga på hur man uttrycker sig? Låt folk få skriva vad fint de vill om honom! Osmakligt av DIG att anmärka på det.

#2 - Anna

Håller med Sara! Tycker inte om när man klagar på hur andra uttrycker känslor.

#3 - Stina

Viket bra inlägg! Håller precis med hur offentlig sorg har blivit någon slags trend. Det är lika med alla hemskheter som händer I världen. Så mycket gapande på sociala medier om att man ' känner någon som känner någon som bodde nära någon som en gång bodde I staden där det var en terrorisattack'

Det är fint att uttrycka sorg men man ska vara försiktig med hur man gör det offentligt. Ta inte ifrån eller sätt dig över sorgen som de närmsta anhöriga eller drabbade på riktigt känner.

#4 - Tove

Det är väl ändå ingen som försöker sätta sig över sorgen för de närmaste anhöriga.. Jag msistänker iaf att det inte var syftet när folk skrev att de var chokade och och att det var deppigt i senaste inlägget. Tror nog de anhöriga förstår att man inte försöker jämföra sig med dem. Varken när man kommenterar att de är sorgligt eller berättar i tidningen att han var en mycket trevlig person att arbeta med.

Men håller verkligen med om att det är rimligare att hylla Michael Nyqvist offentligt för hans gärning än hans personlighet (om man inte känner honom). Undra om det är en modern företeelse det där att man vill prata om personen bakom hela tiden, snarare än yrket/ gärningen? Känns som det blivit väldigt mycket mer hemma hos-reportage och intervjufrågor om familjenoch sånt med politiker också t ex.

#5 - Malin

Fast är väl inte så mycket klagomål på hur man uttrycker sig som ett klagomål på frosseriet och tävlingen i vem som kände bäst/träffade sist/visste mest... så läser jag in det i alla fall.

Tycker också det är osmakligt. Självklart ska man minnas, hylla och lyfta personen och vad hen gjort och bidragit med. Men då ska det handla om personen och inte som jag skriver ovan bli någon slags tävling.
Jag blev också ledsen och berörd, det blir nog de flesta, men sorg ska man inte tävla i.

#6 - S

Tror att det är något med det osmakliga i att liksom framhäva sig själv i en sådan här situation, och det blir ju på något vis det många gör, som inte var de allra närmaste, genom att påpeka att de minsann träffat / fått råd av / blivit bjuden till / umgåtts i samma kretsar som / minglat med / fått ett leende av en välkänd och talangfull människa - det känns liksom lite kannibaliserande på den bortgångnes framgångar, kändisskap, genialitet på ett obehagligt sätt.
Det blir liksom deras egen närhet till personen som hyllas och visas fram, inte personen själv.