bloggkommentatorerna

Språkfobi
Bella har gästat Rachel Brathens/Yoga girls podcast, och jag har inte lyssnat på den. Men läser att Bella skriver att hon är nöjd över att ha lämnat sin comfort zone och varit med i en engelskspråkig podd. Hon trivs nämligen inte med sig själv när hon befinner sig i en safe zone för länge. Där är vi olika. 

Men jag tycker det är så skönt att höra att fler än jag har svårt för att prata engelska. Blondinbella, liksom! Och Hanapee och Martin Huss Knave, som alltid pratar om det. Och även Mia Skäringer och Anna Mannheimer. Mia Skäringer hade i podden en teori om att det är värre för såna som hon, som är van vid att vara verbal, rapp, rolig, att inte kunna uttrycka sig obehindrat. Tror faktiskt att det kan vara så. Känns som att det stämmer även på Hanapee och Martin. Jag känner mig hundra procent tråkigare när jag pratar engelska. Det är verkligen ett handikapp. Skulle kanske kunna jobba bort fobin över att göra bort mig, men jag tror inte att jag, hur mycket jag än övar, kommer kunna släppa känslan av att vara helt beige när jag inte kan prata fritt. 

Känner ni igen er?

//Mia
#1 - thesadbox

Har samma problem men när jag pratar danska då. Jag är så himla mycket roligare och mig själv på svenska eller engelska, känner mig trygg och min utåtriktade personlighet kan lysa fram. Medan på danska så är jag inte helt säker på hur det träffar, om de förstår min svenska accent, om jag ens kan ordspråken. Kommer på mig själv med att hoppas på att någon i gruppen är internationell så att vi kan skifta till engelska istället och kan jag få ta plats som jag brukar.

#2 - AnnaBananna

Får ofta höra av folk att jag är roligare på engelska. Jag är svensk men jag känner mig inte alls bekväm med min dialekt och avskyr hur jag hör mig själv. På engelska är det helt annorlunda, dels pratar jag utan brytning och dels är jag en annan. Så jag känner igen mig, fast tvärt om ;) Jag är inte verbal, rapp osv på svenska så jag gillar engelska.

#3 - Ella

Åh jag älskar engelska och försöker tala det så ofta som möjligt. :) Kan bli rätt förvånad över att många är så pass dåliga på engelska, ja just som Isabella. Hon har ju så mycket med utlandsföretag att göra. Får alltid ont i hjärnan av att höra svengelska haha men alla är ju inte språkbegåvade.

#4 - Erica

Jag blir fortfarande helt ställd av folk som inte pratar bra engelska idag. Du kan liksom inte gå fem meter utan engelska uttryck, influenser... alla filmer, serier, musik, tv-spel, HELA INTERNET, teknikprylar, mat, begrepp från alla populära fenomen ever. Jag var flytande vid 13 enbart genom att ha observerat omvärlden.

Kanske om man bor och lever i en liten bubbla och bara löser svenska sajter (ärligt?) kollar typ Lets Dance, intresserar sig för svenska kändisar, aldrig åker in till storstaden eller annars bor under en sten kan jag fatta med idag, i Stockholm?

Det är fascinerande konstigt tycker jag. Jag vill typ studera såna människor etnografiskt.

#5 - Ira

Trist många som är brutalt snabba klanka ner på folks engelska...inte konstigt alla inte är bekväma då.

#6 - Tora

#4 Erica Men det är ju stor skillnad på att höra och förstå engelska och att själv prata eller skriva. Är man inte van att prata ett språk är det svårt att hitta orden och få till uttalet även om man kan egentligen. Har man dessutom dåligt självförtroende för just språk blir det ännu jobbigare. Dessutom är det ju väldigt olika från person till person hur lätt man har att plocka upp språk, precis som allt annat.

#7 - Charlotte

Det värsta är ju när man ska prata engelska med ngn som kan svenska!
På jobbet har vi en person som inte kan svenska så nu sitter alla och pratar engelska med varandra vid fikabordet - funderar fasen på att börja röka för att få följa med dom ut på rasten och prata svenska, haha!

#8 - Johanna

Jag vloggar på engelska och det är precis så, nyanser och humor försvinner och jag blir mer formell och mindre uppsluppen. Detta trots att jag pratar relativt bra engelska och har ett förhållandevis rikt ordförråd. Sen är det faktiskt bara de som inte har engelska som modersmål som hittills kommenterat felaktiga uttal osv. Verkar som att de som är engelskspråkiga är mer förlåtande, vilket gör att det känns lite bättre!

#9 - Poooo

Jag känner mig som två olika personer när jag talar min ursprungliga, norrländska dialekt samt när jag pratar stockholmska (bott i sthlm i 10 år så det är väldigt naturligt, mycket mer naturligt än min ursprungliga som jag får anstränga mig för att hitta tillbaka till).

Jag har aldrig varit bekväm i sociala sammanhang som barn och ungdom i min ursprungsmiljö, var alltid awkward, konstig och hade problem med att uttrycka mig, mina känslor kom inte fram i tal, det var svårt att vara rolig, inget blev naturligt, och kände mig inte som en rolig person, hade svårt att klicka med folk och även med familj, kände mig ständigt malplacerad.

Men! Herregud vad jag hittat mig själv i stockholmskan, jag är så jäkla rolig, har massa vänner, känner mig inte awkward, min röst/dialekt/tonläge PASSAR MIN PERSONLIGHET, och min humor, självdistans och lättsamhet kommer fram, det är en sådan befrielse! Jag tycker om mig själv på stockholmska!!!! Är bekväm och kan skoja, utan att det blir awkward!

Tragiskt nog får jag svårt med det sociala uttrycket när jag pratar med familj och folk från hemorten då jag byter tillbaka till mig ursprungliga dialekt (pga pinsamt och känns "tillgjort/malplacerat" att prata stockholmska, och skulle ta svårt att klicka med familj om jag hade en så annorlunda dialekt, det skulle skära sig i ton och jargong mot hur vi pratar hemma!) Och allt blir liksom som vanligt igen! :/ Det är faktiskt ett riktigt problem. Till och med min sambo säger att jag inte är mig själv när jag pratar norrländska.:( Känner mig så begränsad!!!!

#10 - Stina

Jag gick internationellt gymnasium och hade darfor relativt bra ordforad da jag som 19-aring flyttade till UK. Men det spelade inte sa stor roll, allt sjalvfortroende jag hade fran skolan var som bortblast och de forsta manaderna var jattejobbiga. Jag har aldrig varit ett sprakgeni men anda OK med sprak, dock ar det mycket mer an sjalva spraket som man maste lara sig vad galler att kommunicera med manniskor fran olika lander.

Sen tyckte jag faktiskt att det jobbigaste var alla svenskar som jag traffade som var sa mastrande vad gallde engelskan. Prata engelska med en brit och de tappar hakan over hur duktig man ar, prata engelska med en svensk i narheten och de pekar ut alla grammatiska fel man gor. Ja det var min upplevelse och det hjalpte inte.

Nu har det gatt 13 ar, jag bor i mitt andra engelsktalande land och saklart ar jag bade flytande och bekvam i spraket (pratar hellre engelska en svenska - om ni kollar in min stavning och meningsbygnad sa kanske ni forstar...) men jag kan inte alls saga att jag ar perfekt. Jag ar troligtvis battre an genomsnittsbritten pga det jobb som jag har haft under den har tiden men poangen ar att vare sig man ar en stjarna eller inte sa galler det bara att forsoka sitt basta och med tiden bli mer bekvam.

Och det basta man kan gora ar nog att vara stottande an att klanka ner som jag tycker att manga svenskar ar valdigt duktiga pa.

#11 - J

Erica, jag håller med dig till 100 %. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara möjligt i dagens samhälle?

#12 - Poooo

Måste tillägga att detta är en enorm jäkla sorg för det finns inget charmigare än dialekter, och jag tycker den man pratar för jag kommer ifrån är så härlig, och jag hade varit stolt över att prata så.. Till en början kämpade jag för att hålla kvar dialekten, då jag inte insåg att det var ett "problem", men när jag oundvikligt började prata stockholmska hittade jag verkligen mig själv och mitt sätt att uttrycka mig på, skoja på och min jargong, som verkligen passar den jag är.

Låter säkert jättetöntigt för någon som inte upplevt samma sak, men så har det varit. Vore kul att höra om det varit på samma sätt för andra! Vet att det inte riktigt var det i lägget handlade om, men det kanske inte var helt OT ändå. :)

#13 - Erica

Jo alltså vill inte låta elitistisk, jag är bara uppriktigt fascinerad. människor är olika helt klart... jag snappar upp namn och ord och språk bra men blir alldeles kall om jag tvingas göra matte i reseräkningar eller vad det nu kan vara. Många skulle nog tycka jag var korkad "men såna additioner och uträkningar finns ju i vardagen!" men jag relaterar inte till dem så.

Nu skulle jag väl hävda att matematik inte,är riktigt lika uttalad som engelska språket i svenskt vardagsliv idag men ändå, jag ser olikheterna och vill inte shamea nån som inte pallar engelska.

Svar: Det handlar inte om att man inte förstår engelska eller inte kan det. Det handlar om att man inte vill prata för att det känns så jävla dumt. Jag får typ skamsköljningar i hundra år efter att jag har pratat engelska. //A-M
bloggkommentatorerna

#14 - Anna

Äh det är bara att snacka på! Om någon inte förstår kommer de ju fråga så får man förklara. Tror det mesta sitter i huvudet än att man faktiskt inte kan prata engelska. Har en kompis som är engelsktalande men bor i sverige och han har bott lite överallt i världen, och han säger att i sverige pratar alla (han pratat med) så himla bra engelska, men det är också i sverige han fått höra flest personer ursäkta sig över sin "dåliga" engelska. Så märkligt!

#15 - Johanna

Jag är så glad att jag pluggade utomlands ett par månader i en klass med folk från hela Europa och Nordamerika. Där var engelska vårt vardagsspråk (fast vi bodde i Frankrike, haha...) och jag fick tvinga mig själv till att bli "vardagssocial" på engelska. Tidigare var jag skitnervös och hade bara skolengelskan som bas, och då är man ju ofta rätt styltig i sitt prat.. Jag har fortfarande inget bra uttal men jag är glad att jag kan konversera väldigt snackigt och obehindrat när jag möter engelskspråkiga personer. Så tips till er som har chansen: res iväg och tvinga dig själv att vara social :)

#16 - Ifs

Jag har ett fruktansvärt uttal på engelska och har alltid haft, lärde mig när jag pratade bredaste småländskan och trots att jag inte bott i Småland på över 20 år så pratar jag småländsk engelska. Numera är jag inte så brydd men vet att jag är precis en sån som somliga i det här kommentarsfältet vill studera pga så konstigt. Jag läser och lyssnar på engelska så det är enbart en uttalsfråga.

#17 - S

Jag är också en som tydligen ska bli studerad! Mäta skallomfång etc, eller? Har fotografiskt minne när det gäller bilder, ett lokalsinne som är (seriöst alltså) helt outstanding, kan uppskatta mått på m/cm men minimal felmarginal, minns allt med alla rum/lägenheter jag vart inne i (typ på detaljnivå vad lister, sladdar är dragna, lampknappar placerade, etc etc) mao sjuk spatial förmåga (heter det väl?). Men är å andra sidan som tappad bakom ett tåg när det kommer till engelska. Och blir osäker, och därmed mer osugen på att lära mig mer. Har aldrig haft öra för sånt där, kan inte särskilja (så många) dialekter heller, som ex. Och när man läser såna där kommentarer som Ericas får man ännu mer ångest och blir ännu mer osäker! Tack! Och brr...