bloggkommentatorerna

När det blir bättre
Josefin Knave berättade öppet om sin ångest hon drabbades av för ett år sedan. Nu skriver hon om hur det är just nu och att det har blivit bättre. Glädjande att läsa om. Kommentarerna under hennes inlägg är intressanta att läsa också, för där delar läsarna med sig om sina upplevelser. Ångest är något som många har, mer eller mindre, och det är viktigt att prata om. Även om man har ångest light eller kronisk ångest så är känslan relativ och lika jobbig för den som drabbas. 
 
Det värsta med ångest, som jag upplever det, är att det inte går att kontrollera. Det bara finns där som en olustkänsla eller som ren och skär panik med fysiska symptom. Jag vet inte om jag skall se det som ondska som håller på att ta över kroppen, eller om jag skall se det som något gott som försöker varna. Det beror väl på vad man har för ångest i och för sig. 
 
Vad tänker ni om ångest?
 
//Anna-Maria
#1 - ANNAWII

Jag har haft och har fortfarande panikångest ganska ofta (betydligt mindre nu) och det är dubbelt precis som du skriver. Det är ju en stark varningssignal men samtidigt gör den så ont i kropp och själ. I bland är det ju även svårt att kanalisera vart det riktiga problemet är också och då blir det jobbiga perioder tills hag listat ut det och kan bearbeta...

#2 - Maria

Jag har haft alla sorters ångest man kan ha, i princip. Panikångest som barn som gått över i social fobi och generaliserad ångest med åren. Nånstans blev jag nog "vän" med ångesten för jag kan inte minnas att jag va rädd för den.

Sen blev jag deprimerad och åt antidepressiva under 1,5 år. Att då gå från detta mer eller mindre kroniska ångeststadie till att inte känna en tillstymmelse till ångest under ett är, va det sjukaste jag nånsin varit med åt. Det va helt underbart att kunna leva som en "normal" människa. Fan va avundsjuk jag blivit på att det faktiskt folk som inte får svår ångest av valet om vad de ska äta till middag, eller som vågar prata med främlingar utan att huvet snurrar av obehag.

Nu har jag slutat med medicin och ångesten har börjat göra sig påmind igen vilket är sjukt otäckt och den är i vissa delar värre än tidigare. Det är hemskt jobbigt att känna så mycket hela tiden. Önskar jag kunde äta medicin hela tiden men det vill jag inte pga andra biverkningar. Får lära mig leva i mitt "naturliga tillstånd" igen.

#3 - Kitty

Jag tänker att ingen som inte haft ångest "på riktigt", alltså inte den ångest som alla upplever någon gång i livet utan en "sjuklig ångest", ens kan föreställa sig hur det är.
Är så tacksam över att det finns mediciner.

#4 - Ninni

Jag har specificerad social ångest som innebär att jag får panikångestattacker när jag ska ringa ett samtal eller prata inför en grupp med människor. De fysiska symtomen är så pass obehagliga och hindrar mig så mycket i mitt liv att jag medicinerar för det. Ska börja gå i KBT och hoppas verkligen att det ska hjälpa mig. Kan bli lite irriterad över att folk slänger sig så lättvindigt med uttryck som att "åh, jag har sån ångest" för jag känner bara att: NEJ, DU VET INTE HUR DET KÄNNS MED ÅNGEST PÅ RIKTIGT! Skönt att Josefin har lyckats komma över sin ångest i alla fall! Ångest är riktigt hemskt.

#5 - JHH

Jag tycker det är svårt med just ångest. För jag vet inte riktigt vad det är jag känner, jag vet inte om det jag känner (numera mer sällan) räknas som ångest eller som... något annat..? Därför brukar jag skriva typ ångest-känslor eller något liknande för jag vet att det de finns de som har det värre även om jag vet att jag tycker det är väldigt jobbigt när jag inte mår bra.