bloggkommentatorerna

Livspussel är mitt värsta ord
Jag skulle vilja skriva något om Blondinbella och Odds separation men det känns inte som om tiden är mogen för det ännu. Det är för färskt. Jag kommer att skriva om det, men nu måste det få landa. 
 
Jag ger er istället den här debattartikeln om föreläsare och äventyrare som var så spot on att jag nästan hade kunnat skriva den själv. Hör jag målsättning och livspussel en jävla gång till så spyr jag. Är så trött på det. Kan man inte få leva sitt liv och vara nöjd? Måste man hela tiden bli en bättre människa? Måste det hela tiden finnas saker att jobba på? Kan inte livet bara få levas utan alla dessa krav på förbättring?
 
Det är så skönt att vara nöjd med sig själv oavsett vad man presterar. Så kommer folk och hävdar att man inte är nöjd och att man borde säga ja till livet, sätta upp mål, få ihop sitt livspussel. Varför skall jag lyssna på råd från en person som inte har ett vanligt jobb, som åker omkring och tjänar pengar på att berätta för mig att jag behöver tänka om och göra om för att få det bättre? 
 
Nej, gör som Eric skriver och skaffa ett jobb som betyder något istället. Där man verkligen gör nytta. Se så!
 
//Anna-Maria
 
 
#1 - Kajsa

Amen! Supertrött på det.
Man måste inte bli bättre eller bäst bara för att man gillar att göra något. Så trött på nutidsmänniskan. Kan inte göra någonting utan att göra det till en vetenskap.
Ta löpning, förr var själva grejen med löpning att alla kunde göra det och det enda som krävdes var ett par skor. Nu ska man ha specialstrumpor, klockor, pulsmätare, appar, kurser i löpsteg, böcker med Intervallscheman, ingenting kan man bara få göra för att det är skönt eller roligt, måste bli BÄTTRE!!!

#2 - Malins bilder

Tänker på det här du skriver om att säga ja till livet, där skulle jag väl faktiskt vilja inflika att det finns en föreläsare som ändå gör skillnad och det är Aldrig ensam - Charlie Eriksson. Har en vän som också föreläser genom talarforum men då mest för vårdpersonal, hon berättar då delvis om sina erfarenheter av tvångsvård under psykos där fokus är mer vård mindre tvång. Att dessa tjänar pengar på föreläsningarna gör mig inget alls, kan det hålla kvar någon i livet eller öka förståelsen hos vårdpersonal tycker jag det är en större vinst.

#3 - Hanna

Nej man måste inte vilja bli en "bättre människa". Men för de som vill förändra sitt liv tycker jag att det är bra att dessa personer finns.

#4 - Anonym

Har du lyssnat på podden Björn och Navid? Fantastisk podd! Tipsar speciellt om avsnittet balans, det är inne lite på samma typ av diskussion samtidigt som de jobbar med det...

#5 - Katja

Haha så himla sant. Prioritera, sätta upp mål och övervinna. Ett solklart i-landsfenomen, tror fan inte det lika poppis i de länderna av världen när folks inte bett om "äventyren" ;)

#6 - B

Avskyr verkligen ordet livspussel. Jag vill bo så pass billigt att jag och min man inte behöver jobba 100% båda två medan barnen är små (okej, eller nånsin, pga 40 h/vecka?!!!?) och om man bara jobbar 6 h/dag så behöver man inte pussla. Men man blir ju inte särskilt rik. Men vi har råd med mat och husrum :)

(OBS OBS vet att det är ett stort privilegium att kunna välja att arbeta mindre och att det inte är aktuellt för många. Därför borde vi ha lagstadgad 6-h arbetsdag, speciellt i tunga yrken)

#7 - Charlotte

Jag var på en föreläsning en gång som hette "Måste man vara så jävla lycklig hela tiden?"....den var verkligen befriande! Att jaga lyckan hela tiden för folk olyckliga!

#8 - Helenschki

Dels har det väl med personlighetstyp att göra vissa är adrenalinkicksökare ambitiösa extroverta introverta tillfreds osv osv (samhället behöver nog alla). Men just det här med att sätta upp mål och nå dem ger ju en känsla av accomplishment och mental styrka även om man inte bestigit Mount Kilimanjaro utan äntligen knäböjt sin kroppsvikt eller dylikt. Att få den erfarenheten att 'jag klarar mer än jag tror - jag klarar att möta mina rädslor' bidrar till en bättre förmåga att möta och handskas med motgångar (du inte har kontroll över) enligt min teori. Crossfit och olympic lifting hjälpte mig att komma ifrån en otroligt tärande jobbsituation. Det låter töntigt men jag minns att jag tänkte att "herregud jag kan springa en mil jag kan lyfta så och så tungt jag kan mer än jag tror då kan jag även komma ifrån den här psykopaten."











#9 - Johanna

Du borde läsa Stå fast : vägra vår tids utvecklingstvång av Svend Brinkmann! Från förlaget: "Han menar att vi behöver lära oss att ha rötter istället för fötter, att stå fast istället för att ständigt vara i rörelse. Bara så kan vi bli människor med integritet, sinnesro och karaktär."

#10 - MD

Har väl inte så mycket emot att försöka bli bättre och så (så länge det inte blir en hets), men jag HATAR ordet livspuzzel. Mitt mål är att inte behöva puzzla för att få ihop mitt liv, thankyouverymuch!

#11 - Sara

Livspussel är ett väldigt uttjatat ord men jag kan ändå tycka att det beskriver rätt bra vad många håller på med. Dvs betraktar innehållet i livet som något konstant och sedan stuvar om det så det (nästan) går ihop.

Så måste man inte göra. Man kan ju både ta bort och lägga till delar och få ett helt nytt pussel. Kanske blir det ett lätt knoppussel om man tar bort tillräckligt mycket. Eller så vill man ha ett tusenbitarspussel man kan jobba på i lugn och ro med en kopp te när andan faller på.

Mina bitar var många och rätt uselt sågade så jag bytte ut dem mot ett lite enklare pussel med fint sågade kanter. Någon annan kanske skulle betrakta det som lite väl tufft ändå för de gillar ändå inte motivet på pusslet. Ytterligare någon annan kanske ser det som på tok för lätt och saknar utmaningar.

Skönt att vi är olika!

#12 - E

Vad som är mål för en person, är ju inte samma mål som för en annan. Ett mål behöver inte vara bergsbestigning, utan kan även appliceras på enkla grejer i vardagen. Ett mål kan definieras som ett konkretiserat syfte - dvs avsikten med en planerad handling rent konkret.
Till exempel om mitt syfte är att bli eller kanske fortsätta vara hälsosam- hur ska jag gå tillväga? Hur ska jag få till det i min vardag rent konkret?

#13 - Sara

Haha, håller med. Har dock tänkt på en sak och det är att när jag jobbade heltid och inte var föräldraledig som jag är nu så hade jag aldrig tid att läsa bloggar el hänga på sociala medier i särskilt stor utsträckning. Och då märkte jag aldrig av snack om livspussel el livsmål el hälsa el vikt el prylar el att alla försöker ha en perfekt fasad etc. "Vanliga" människor ägnar väl inte så mkt tid åt sådant utan det känns mer som en livsstil som olika bloggare har och så kretsar allt kring det. Och att bloggare lever i en egen värld egentligen men når ut till så många att deras pseudoverklighet uppfattas som normen. Och skriver debattartiklar kring saker som typ bara berör bloggosfären och som egentligen inte är några samhällsproblem). Har svårt att förklara vad jag menar. Men av alla mina hårt arbetande vänner så är det inte en enda av oss som aktivt sätter upp mål, bekymrar oss särskilt mkt över hur vi bedöms som föräldrar, hur mkt vi väger el ens tänker på att vi har ett livspussel. Man bara är liksom, har sitt liv som ibland är toppen och ibland inte. Som sagt först nu när jag läser bloggar som jag ens kommit i kontakt med allt livsstilssnack. Men kanske blir det så inåtvänt/verklighetsfrånvänt i bloggsfären eftersom de flesta lever på att marknadsföra sig själva. Synd. Det skulle vara mer intressant att läsa om vardagen i en undersköterskas liv tycker jag. Och mer breda samhällsreflektioner generellt. (Även om livsstilstugget i bloggar förstås också återspeglar samhället på ett plan).

#14 - Anna

"Se så!" Haha

#15 - Linnea

Jag blir bara ledsen och provocerad av ordet livspussel. För mig är "försöka få ihop livspusslet" ett privilegium. Alla har inte ett "livspussel". Verkligen ett lyxproblem. Livspussel är ju arbete/familj/fritidsintressen mm och alla har inte detta. Så jag skulle uppskatta om folk skulle sluta gnälla om detta och istället vara glada och tacksamma att de har ett livspussel att bekymra sig om!

#16 - Anna

Tycker verkligen inte om det ordet heller, fy. Jag som inte har barn får det dessutom slängt i ansiktet lite för ofta, från folk som har barn. Och allt jag hör är att dom kämpar (såsom man KAN göra även om man inte har barn), inte vill välja bort eller planera och prioritera. Typ. Lyssnade på Eva Röse på nyhetsmorhon nyligen, hon sa det så bra. VILKET pussel? Vad ska gå ihop egentligen?