bloggkommentatorerna

Skönhetshetsen tar aldrig slut
Det här som Lady Dahmer skriver om har jag tänkt på så mycket på sista tiden: gamla fåfänga människor. Är det ett nytt fenomen? När min farfar (född 1903) blev vuxen så klädde han ju sig som en gubbe, och behöll den stilen tills han dog, 86 år gammal. Det var inte så viktigt då. Men dagens pensionärer är födda på 40-talet och är tydligen lika skadade som dagens ungdomar. 

Att en ung människa tror att utseendet är jätteviktigt är ju inte så konstigt. Tonårstjejer ingår i skönhetsidealet, folk smäller av när de ser en vacker 17-åring. En vacker 17-åring får hybris första gången komplimangerna trillar in. Intellektet är inte utvecklat, det finns inte så många erfarenheter. Klart att det som syns i spegeln får oproportionerligt stor betydelse. 

Men gamla människor, som bör ha samlat på sig visdom och insikter? Som sett äldre vänner och jämnåriga förfalla fysiskt. Som sett folk dö. Som ser sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Hur kan de hålla ytan så förbannat högt? Jag vet äldre människor som aldrig ger någon en komplimang som inte är rör utseendet. Som väger sig varje dag och rapporterar för folk i sin närhet om vad vågen visar. Som förfasar sig över hur andra människor ser ut och som förtjusas av någon som lyckats gå ner i vikt på något sätt som avhandlas i timmar. Som bara pratar och pratar och pratar om vad man bör äta och hur man ska bära sig åt för att vara så vacker som möjligt. Och som kan vara jävligt elaka om någon inte "tar hand om sig som den bör". 

Ska det vara såhär hela livet: man går till skolan, försöker vara söt och charmig och omtyckt, man pluggar vidare och försöker göra gott intryck och vara smal och sexig, man börjar jobba och banta och köpa dyra kläder, man jobbar mer, man väger sig och man gör ett ingrepp, man vidareutbildar sig och man sprutar in nervgift i pannan, man testar en ny diet, byter jobb och lyfter något, man pensionerar sig och pulverbantar, man går på tjejmiddagar och diskuterar 5:2 och äter kakor med dåligt samvete, man dör vad man än väger och på ens begravning sitter folk och skrapar bort majonäsen från smörgåstårtan. 

Jo, men man förstår ju att det är viktigt, för om tusen år så sitter ju framtidens folk och bläddrar i ens gamla fotoalbum, eller Instagramkonto för den delen, och pratar om hur vacker en var. Verkligen.

//Mia
#1 - Anonym

Detta var ett riktigt bra skrivet inlägg. Tänkvärt.

#2 - Cykelkatten - Cykel, punk och kärlek!

Fast det är ju precis tvärtom. Jämför antal oretuscherade, icke-tillfixade vardagsfoton förr i tiden med dagens enorma mängder vardagslooks. Din farfar må sett ut som en gubbe i dina moderna ögon, men nog såg han till att snygga till sig inför de viktiga offentliga stunderna kan jag lova dig! Idag är ju dessa stunder så många fler. Vi lever ju trots allt i en exponeringsålder, och det vore ju märkligt om människorna inte påverkades av det. Dessutom - de flesta vanliga dödliga har inte råd med lite dyrare kläder och bättre smink förrän de är just, äldre. Det är förstås hemskt när gamlingar ska kommentera de yngres utseende (speciellt på ett dissigt sätt) när de "borde veta bättre" men det är ju en viss sorts gamlingar som gör det. Samma typ av människor som gör det oavsett ålder, oavsett tidsera.

Svar: Det kanske inte är konstigt, det kanske är helt naturligt att vi blir mer fåfänga, men nog fan är det sorgligt, och onödigt. Ja, man kanske snofsade till sig på 1920-talet, när det vankades fotografering, men jag tror inte det var något man bantade och sprutade in botox inför i alla fall. //Mia
bloggkommentatorerna

#3 - Anonym

En (kanske inte helt färdig tänkt) tanke är att generationen innan de som idag är runt 65 år växte upp under tuffare förhållanden under andra världskriget och inte hade lika mycket tid för yta. att ytlighet till viss del ett "lyxproblem" när man har det man behöver (mat,husrum). En annan sak är nog att om man hållit på mycket med osunda tankar kring mat så sitter nog ätstörningen i. Det försvinner nog inte bara så där fast man genom lidit mycket ett helt liv. Min moster o min mamma som är i 65-års åldern har bantat fram o tillbaka så länge jag kan minnas. Ledsamt att kroppsuppfattningen inte blir bättre...:(

#4 - Anonym

En (kanske inte helt färdig tänkt) tanke är att generationen innan de som idag är runt 65 år växte upp under tuffare förhållanden under andra världskriget och inte hade lika mycket tid för yta. att ytlighet till viss del ett "lyxproblem" när man har det man behöver (mat,husrum). En annan sak är nog att om man hållit på mycket med osunda tankar kring mat så sitter nog ätstörningen i. Det försvinner nog inte bara så där fast man genom lidit mycket ett helt liv. Min moster o min mamma som är i 65-års åldern har bantat fram o tillbaka så länge jag kan minnas. Ledsamt att kroppsuppfattningen inte blir bättre...:(

#5 - Emma

Klockren ikttagelse, analys ovh text!

#6 - Anonym

Asså bra skrivet av LD men det här är precis som väldigt många andra inlägg ett gammalt inlägg som hon skrivit förut och bara anpassat. Kom på nåt nytt kvinna, kom igen...

#7 - Pernilla

Preach!

#8 - Blomma

#4, exakt. Precis sådär var min farmor. Ingen bryr sig om vad en rynkig gammal tant väger, men det är ju ett tankespöke som sitter som berget.

#9 - Anna Nord

Mina mor-och farföräldrar, eller ens någon i min äldre släkt har någonsin yppat ett ytligt ord. Nämns något så är det snarare om man lagt på sig lite och då nämns det som en positiv sak att man "har lite extra inför vintern". Det här kanske är för att min äldre generation har varit bönder i rakt nedstigande led och om man som jag växt upp på gård så vet man att det inte finns speciellt mycket utrymme till ytliga tankar i det arbetsschemat. Jag som är av den yngre "förstörda" generationen kan snarare älska att det enda dåliga samvetet som existerar när jag sitter där mitt emot min 92åriga mormor i hennes kök utanför Varberg är det hon ger mig för att jag "måste ju ta en kaka till, för jag är ju så mager" 😂

#10 - Pia

#8 vet inte om det stämmer, även äldre pratar ju om hur andra äldre "hållt sig i form", eller "gått ner sig", framförallt hyllas de som håller ihåg, och håller sig "snygga"". Bara att vi "ungdomar" (0-45 år?) inte ägnar det en tanke så visst jämför de gamla sig med varandra. Man vill kanske inte vara den "tjocka tanten på festen", medan ens väninnor fortfarande "kan" klä sig "som unga flickor". Det känns som att många äldre saknar sin "ungdom/skönhet/kropp/ansikte" och kanske har svårt att acceptera att de blir en "rynkig, oformlig klump", och att det inte går ihop med deras självbild på något sätt. Mentalt är vi ju yngre längre i dagens samhälle än vad vi var för 100 år sedan, och då är det väl jobbigt när kroppen inte följer samma utveckling som huvudet, utan "förfaller" innan man är redo för det.

#11 - Anonym

Ibland väcker Lady Dahmer frågeställningar som bör tänkas igenom. Tycker dock att det är ett stort problem med den hårda censur hon tillämpar på sin blogg. Gud nåde den som inte applåderar och saluterar hennes ställningstaganden och åsikter. Vilka för det mesta utgår från: alla män är svin och att hon hatar män. Så praktiskt att bara blockera dem som inte håller med om det ena eller andra. Tur att vi än så länge lever i en demokrati och det inte fungerar så i det verkliga livet.

#12 - A

Alltså näst sista stycket! Så himla mittiprick! Och så sorgligt egentligen.
Hela livet bortslösat på att gå runt och känna sig missnöjd.
"...och på ens begravning sitter folk och skrapar bort majonäsen från smörgåstårtan."
Jag kämpar för att försöka släppa kroppsnojor. Men de sitter djupt rotade.
Är snart 50 år och det är sorgligt att tänka på hur mycket tid som lagts på att INTE vara nöjd med mig själv.