bloggkommentatorerna

Dessie vill inte bli kär
Det här inlägget av Dessie är väl intressant? Rubrik: "Jag tänker inte sätta mig i en situation där jag kan bli påverkad känslomässigt". Det handlar om varför hon inte dejtar eller letar efter kärlek. Hon förklarar klart och tydligt att hon inte vill ge någon annan makten att ge henne kärlek och lycka, och hon vill inte sätta sig i en situation där hon kan bli sårad. "Let’s face the reality. Det är inte bara bra när det kommer till kärlek." 

Hon har ju rätt. Och kom nu inte dragande med ert eget förhållande, för jag kan sätta en miljard på att det hänt dåliga saker i det också, även om ni i slutänden ändå tycker att det är värt det. För det kan det ju vara. Det bra kan ju uppväga, men det klart att det kommer dåliga saker också. Och har det inte gjort det så har inte förhållandet tagit slut ännu. Det kommer bli jättejobbigt när det tar slut, oavsett om det sker via separation eller dödsfall. 

Frågan är dock hur länge Dessie kommer känna såhär. För det är väl inte vanligt att folk har det förhållningssättet hela livet (eller från 25-årsåldern, eller vad Dessie nu är). Jag tror inte ens det går att leva hela livet utan att bli påverkad känslomässigt, för då blir man väl knäpp eller deprimerad eller något och det är ju att bli känslomässigt påverkad om något. 

Blir ni provocerade av hennes inlägg? Ärligt talat så känner jag nog innerst inne en liten irritation. Att hon liksom tror att hon kan komma undan den vanliga parnormen för all framtid. Undrar varför jag blir det? Jag blir aldrig provocerad av människor som väljer bort barn, men blir jag alltså provocerad av folk som inte vill bli kära? Gud så konstigt. 

//Mia
#1 - Jossan

Jag kan relatera en del till det Dessie skriver och hade mellan 18 och 23 års ålder ett destruktivt förhållande samtidigt som det var min första kärlek och jag trodde kärlek skulle vara skitjobbigt.

Under en (av många) pauser träffade jag min nya sambo och fick en helt ny upplevelse. Min sambo och nu även pappa till mina barn är kärleksfull och respektfull på ett sätt dom gör att jag aldrig upplevt att vår relation gjort mig illa. Den är inte stormig och kanske inte heller passionerad men lugn, stabil och trygg. Så jag tänker att en kan ändra sig i frågan om förhållanden.

Samtidigt om en söker ett passionerat förhållande får en kanske räkna med att det stormar åt båda håll.

#2 - p

Har läst inlägget förut, men minns inte exakt vad hon skrivit, så kan ju missminna mig, men, varför förutsätter du att beslutet är "for life"? Min uppfattning när jag läste var att hon helt enkelt tänkt avstå från att sätta sig i en sådan situation just nu. Att hon tänkt vara singel ett tag. Fokusera på henne och sonen. Av vad jag förstod så var det inget som talade för att hon inte tänkt engagera sig känslomässigt någonsin mer?

Hon kanske skrivit det, men i så fall missuppfattade jag. Orkar inte läsa igen, haha.

#3 - Elin

Jag vill inte heller bli kär, eller snarare ha en partner. Har alltid som yngre drömt om den stora kärleken men har nu vid 31 års ålder bestämt att jag vill leva ensam. Framförallt för att jag vill ha barn, och jag vill inte skaffa barn med någon man jag träffar eftersom jag inte tror på långvariga lyckliga parrelationer och jag vill inte behöva ha barnet på deltid. Så jag planerar att skaffa barn på egen hand. Jag förstår att det låter bittert men när jag tittar på min omvärld och de parrelationer jag har omkring mig så tror jag inte att det är möjligt att en man och en kvinna (med rådande könsnormer) kan leva i ett förhållande där båda är genuint lyckliga och nöjda. Jag har då aldrig hört någon berätta om ett sådant. Sen är det ju inte så att man alltid är lycklig ensam men för mig själv så tror jag att jag skulle bli bitter i ett traditionellt parförhållande. Men vem vet om 20 år.

#4 - Sara

Jag förstår hennes känslor. Jag har haft ett förhållande med min sambo i 10 år. Vi blev tillsammans när jag var 18 år och idag har vi två barn och vi har ett bra och stabilt förhållande. Men i ett förhållande med två småbarn så sätter det ju ändå verkligen ens relation på prov. Man får anpassa sig mer mot varandra än innan tycker jag. Sen vi fick vårat andra barn har jag haft känslan att skulle det inte hålla mellan mig och min sambo (vilket jag såklart hoppas, då jag själv inte växte upp i en kärnfamilj) så skulle jag nog inte orka ge mig in i en ny relation, speciellt inte så länge barnen bor hemma. Känns som att barnen tar så mycket energi och ger en så mycket kärlek så att det räcker. Jag kanske inte alls skulle tycka så om jag var singel men den känslan har jag nu.

#5 - Sarah

Jag är 33 och jag vill verkligen inte bli kär. Känner att jag inte klarar av att samexistera med en kille. Mitt fokus ligger på mina barn och sen mitt jobb. Och sen jag slutade spendera tid på att dejta så mår jag så himla mycket bättre.
Har under många år skämtat om att jag kommer bli en crazy cat lady men ju mer tiden går så ser jag ju att det inte är ett skämt. :)

#6 - T

Ni som inte vill bli kära pga tror ej på lång relation med en MAN - ni kan ju testa en kvinna istället

#7 - Anonym

Hennes beslut är ju baserat på känslor och inte logik. Kanske därför som det känns svårt att smälta helt. Personligen tycker jag att det är vettigt, är sjukt trött på folk som springer från det ena förhållandet till det andra utan att för en sekund klara av att va själv. Vet att Amanda och Hannah babblade om det i sin podd förut, att dom är typiska förhållandetjejer och avskyr att va själva, det provocerar mig mer. Noll logik där också.

Svar: Haha, jag tycker det är precis tvärtom. Hennes beslut är baserat på logik, men att de allra flesta inte klarar av att hålla sig till logiken när det gäller kärlek, utan så småningom kommer svepas med av känslorna, även om det logiska är att hon vill vara stark och oberoende och ägna tid åt sitt jobb och sitt barn.
//Mia
bloggkommentatorerna

#8 - Anonym

Annonserna som poppar upp precis heeela tiden här är verkligen frustrerande. Om möjligt hatar man nätcasinon ännu mer nu.

#9 - P

Hej jag igen, klickade in på inlägget igen, och hon skriver ju som svar i kommentarsfältet att "hoppas det sen ❤️" när någon skrev att det känns annorlunda än när man träffar den rätte, så uppenbarligen är det inte för evigt hon tänkt vara singel.

#10 - E

Förstår inte heller var ni läser in att detta är ett beslut för livet?

Som jag läste det, så menar hon att hon har fullt upp i livet just nu med en krävande utbildning, jobb och sin son. Hon vill inte engagera sig i någon relation/riskera att bli sårad/må dåligt vilket kanske kan påverka hur hon kommer klara sin utbildning eller jobb? Förstår henne till fullo. Tycker hon gör helt rätt som satsar på sig själv just nu. Hon är ung och har massa år på sig att hitta kärleken framöver.

Svar: Jag förutsätter inte att det är for life. Tvärtom så skriver jag "undrar hur länge det varar". Vilket jag egentligen tycker är lite konstigt, för en massa andra beslut folk tar förutsätter man vara tänkt för livet. Tex en människa som säger att hen inte tänker plugga vidare efter gymnasiet, eller inte skaffa barn. Då tänker jag att det är genomtänkt och att beslutet antagligen är menat att vara för resten av livet (även om allt kan ändra sig på vägen, men att tanken ändå är så). Men just när det gäller kärlek så tar man typ för givet att ingen kan hålla sig ifrån det och se nyktert på saken för alltid. //Mia
bloggkommentatorerna

#11 - Sanna

Jag kan relatera till en del av det Dessie skriver, och tror faktiskt att det ibland kan vara nyttigt och bra att leva ensam under en period i livet. Själv fick jag barn väldigt tidigt och när det tog slut med dotterns pappa så kände jag mig väldigt vilsen och ensam. Jag kände den där stora saknaden utav att vara i ett förhållande, men framförallt saknaden utav att dela graviditeten tillsammans med någon.

Det ledde till att jag ganska snabbt gick in i ett nytt förhållande, med en kille som på alla sätt och vis var helt fantastiskt. Han ställde verkligen upp för både mig och min kommande dotter, detta trots att de inte var hans barn. Han var den person som jag så innerligt önskade att exet skulle vara, och när de väl gick upp för mig, så insåg jag att jag hade känslor kvar för exet (dotters pappa). Den nya killen kom helt enkelt in fel period i mitt liv, och hur rätt han än skulle kunna vara, så var han inte rätt för mig där och då och när det väl gick upp för mig avslutades relationen på mitt initiativ.

Efter det insåg jag att jag inte ville ha någon ny relation alls, utan att de jag i stället ville och behövde var tid att fokusera på mig själv och min kommande dotter. Det kändes underbart att få den tiden till mig själv, och de där små sakerna som Dessie skriver att hon uppskattar, de var det stora höjdpunkterna i vardagen. Det kändes som jag behövde den tiden för mig själv, för att ta reda på vem jag egentligen var, och vad jag egentligen drömde om. Det kändes som att jag tappade mig själv där ett litet tag och behövde tid för att finna mig själv igen, samtidigt som jag behövde tid för att lära känna den nya delen utav mig (min nya roll som blivande mamma).

De dröjde därför länge innan jag kände mig redo för att släppa in någon ny i mitt liv, och kanske är det lite så Dessie känner med någonstans? För jag tror inte Dessie menar att hon vill leva utan kärlek hela livet, utan jag tror att de är så hon känner nu bara.

#12 - E

Jag förstår henne också. Jag har haft turen att bara ha förhållanden med fantastiska killar - men det är inte alltid det funkar på grund av timing eller andra rådande omständigheter. Den sista föll jag som en fura för - verkligen stenhårt - och jag förstår till hundra procent känslan av att inte vilja ha någon annan som har den makten över en. Jag brukar anse mig vara en smart, självständig människa men blev som en liten bit play-doh i hans händer. Det var FANTASTISKT att vara så kär, men jag kände mig också som en marionettdocka, vilket strider mot allt som är min bild av mig själv och den jag vill vara. Det betyder inte att jag givit upp lusten att någonsin bli kär igen, men att ta avstånd från det och få klura ut hur man ska hantera sådana situationer känns som ett måste och den absolut bästa idén just nu.