bloggkommentatorerna

En fruktansvärd dag
Det var en fruktansvärd dag igår. En kombination av massa saker, en stressig vecka förra veckan då jag bara kämpade för att överleva till helgen, sedan en späckad helg, dålig sömn, inte en enda sekund i fred och sedan var det måndag och pms och nystart på arbetsvecka och eftersom jag jobbar själv så gäller det att jag har karaktär och det funkade inte igår, vilket gjorde att allt kändes ännu värre när dagen var slut. Känner ni igen det? 

Lyssnade på podcasts för att slippa tystnaden och tänkte att Hannah och Amanda kanske skulle pigga upp. Dom är ju roliga och lättsamma oftast. Ibland pratar de i och för sig om psykisk ohälsa och det kunde ju behövas igår, tänkte jag. Men vi kom på helt fel nivå. Hannah var på bjudresa till Lanzarote med svärfamiljen och hon får ångest av det. Amanda peppade med att man ju inte behöver åka på så många bjudresor i livet, i fortsättningen kan ju Hannah göra som Amanda och bara åka på lyxresor, för det är lättare för ångestens skull. Men de gav tips för att överleva en all inclusive-resa i alla fall, man ska ta med sig fina produkter från Daisy Grace och packa dem i en Daisy Grace-neccessär och göra fint i badrummet. Soffan kan man täcka över med en vacker sarong, osv, så Hannah kommer överleva veckan.

Jag var inte där, jag behövde andra tips. 

Lyssnade sedan på Engla och Johannas podcast, där Engla berättade om när hon gick på Mama-galan själv. Hon oroade sig och mådde mer eller mindre kasst i flera dagar innan. Hon skulle göra samarbeten med företag och kände att det bara var att ta sig i kragen. Hon tänkte att hon växer av att göra det, trots inre motstånd. Det blev en sorts kompromiss. Hon gick dit, gjorde sitt jobb och gick till hotellrummet innan middagen började. Johanna påpekade att hon väl känner sig stolt som gjorde det. Engla svarade tveksamt att hon är lite hård mot sig själv, men visst, det var ju bra att hon utförde sitt uppdrag. 

Jag känner så starkt igen det där. Man måste göra en grej, fast det inte känns bra. Man tänker på moroten, det känns bättre när det är klart osv. Och så gör man det, och efteråt finns visserligen lättnaden över att det är över, men knappast någon jävla triumf eller segertågskänsla. Men det är ok. Det värsta är när man väl har gjort det man fasat för, och det var precis så hemskt som man fruktade för innan, och efteråt ligger man bara och vrider sig av ångest. 

Nåväl, nu är det tisdag.
//Mia
#1 - Anonym

Jag får en dålig känsla av Englas blogg. Den ger mig en känsla av att aldrig vara tillräckligt perfekt. Engla är aldrig riktigt nöjd. Klickade mig in efter att inte gjort det på ett tag och upptäckte hennes intensiva gymträning (igen) och den slutar alltid med ett bakslag. Märker hon inte att hon alltid blir sjuk el skadad när hon gett sig in i frenetiskt tränande? Kroppen verkar inte hålla men hon måste gå all in. Inte mitt problem jag vet, men hennes redovisning av tex träning känns inte speciellt feelgood tycker jag.

Svar: Jag hoppar alltid över allt som handlar om träning, men det känns ändå som att jag hört det tusen gånger, typ: "Typiskt, nu har jag en känning i knät! Jag som precis börjat komma igång och känna att det var kul och gick framåt med träningen! Varför är det alltid så?" Och då sitter jag där, nöjd, och tänker för mig själv "jojo, sådär blir det av träning..." Men så är det såklart inte. Det klart att det är bra att träna. Svårt att hitta balansen bara, men det har de flesta på en väldig massa områden.
Ang att aldrig känna sig nöjd så tycker jag att det är ett problem som sträcker sig långt långt utanför Englas blogg. Influencersyrket som alltfler jobbar inom handlar om att inspirera folk att förändra sig själv. Det bygger på att följarna tar efter och vill härma och konsumera, vad det än är, träning, prylar, resor, upplevelser, förhållanden, skönhetsprodukter, tjänster. Den hetsen pågår på alla influencers bloggar hela tiden, varje dag. Jag slår vad om att inte ens influencerna själva alltid är så jävla sugna på att fixa någonting varje dag som de måste utge sig för att vara.

//Mia
bloggkommentatorerna

#2 - Hmm

Nu lyssnar jag inte på Hannah och Amandas podd men jag utgår från att dom skämtade på något vis...gjorde som inte det så är dom ju dumma på riktigt.

Svar: Nej, dom skämtade faktiskt inte. Däremot förkortade jag såklart stycket, de pratade i säkert 20 minuter om ångesten de får av att resa, men att lyxiga resmål lindrar ångesten. De sa att de låter hemska, men att de hellre reser två dagar till ett riktigt fint ställe än en vecka till typ Lanzarote, även om det kostar lika mycket. Det får de såklart göra, alla gillar ju inte charter, men de pratade om detta ur ångestsynpunkt, vilket jag inte kan förstå när de trots allt verkar ha lidit av riktig psykisk ohälsa också. De har ju pratat om panikångest, depressioner och terapi tusen gånger, men här handlade det om att gå till supermarketen och handla goda grejer för att all inclusive inte är trevligt och att packa upp allting snyggt för att slippa ångesten man får av resväskor i rummet.
Men fan, det kanske bara handlar om att jag var på helt fel plats just när jag lyssnade på det. Jag bara grät och orkade ingenting, medan de tipsade om parfymer man mår bra av. Det är ju inte deras fel att jag såg på ångest på ett helt annat sätt än vad de gjorde just då. Jag kan ju också säga saker som att jag får ångest av öppna skåpsluckor, men det vet jag ju är en överdrift.

//Mia
bloggkommentatorerna

#3 - Blomma

Igenkänningen på sista stycket. När man känner rädslan och gör det anyway... och det går så dåligt så man cringar flera år efter.

Jag får också ångest på resor. Låter hemskt, för man ska ju må så bra när man reser men ofta blir jag bara en vandrande panikattack. De säger att resor är något man ser fram emot och ser tillbaka på med glädje, men medan man är där kan de vara skitjobbiga.

#4 - Anna

Haha åh jag kände inte heller att jag kunde relatera till hannahs jobbiga resevecka (hur många av barna skulle jag just nu vara beredd att auktionera ut i utbyte mot en all inclusive i värmen?? (Ok inget av barna men lätt karln om nån skulle va intresserad.) )
Jaja.
Mia: vad arbetar du mer med? Anna-Maria jobbar som lärare väl? Men ni pluggade tillsammans. Har ett vagt minne av att någon av er jobbade på Forex? (Har läst och älskat er blogg länge 😍 O tycker det är så kul när man får små glimtar av era liv också 😃)

Svar: Oj, så länge du varit med! :) Det stämmer att jag jobbade på Forex innan jag fick barn. Slutade för ganska exakt 8 år sedan. Nu är jag frilansare. Sitter hemma och skriver och det är jätteskönt ibland, och väldigt tungt ibland. I måndags var det inte kul.//Mia
bloggkommentatorerna

#5 - Anonym

Jag är väldigt kräsen när det gäller poddar. Mina senaste veckor har också varit piss. Massor av jobb. Sjuka barn och bortrest man. Fullbokade helger med lite/ingen tid för återhämtning. Jag orkar inte med några flåshurtiga influencers. Lyssnar på Skäringer och Mannheimer - precis vad jag behöver. De kvinnorna kan jag relatera till.

#6 - Emma

Usch för sådana dagar när allt bara känns skit. Hoppas att resterande veckodagar blir bättre!
Har för övrigt precis hittat till er blogg och är helt kär i konceptet, snacka om att ni har hittat något unikt och metaanalytiskt med att göra en blogg i vilken ni diskuterar andra bloggar. Och det med bravur - holy guacamoly vad många bloggar ni kommentar, bara genom att scrolla igenom fliken "kategorier" får man ju massor av nya bloggtips. Tack för det och ha en förhoppningsvis härligare vecka!

Svar: Tack så mycket! Välkommen hit. //Mia
bloggkommentatorerna

#7 - Hmm

@Hmm
Suck!

#8 - Jenny

Stor kram till dig Mia❤️. Kämpa på! Lagom mycket:). Skickar lite kraft från en trogen läsare.

#9 - Anna

Mia: Omg 8 år sen??? Ja er blogg är absolut den jag har läst längst och utan uppehåll 😍 (OBS. Ej stalker)
spännande med frilansjobb. Men jobbigt när det hopar sej med jobb antar jag,. Själv är jag föräldraledig med tredje o det är väl så att säga lite mer jämna plågor 😅