bloggkommentatorerna

Besviken på bråket
När det gäller #metoo och #ihave så tror jag att många blir rädda för att skriva något. De avvaktar hellre för att de är rädda för att få skit. Hugo har skrivit bra om det här. Han har inte vågat och han skriver också att han inte kan så mycket om feminism, men öppnar upp för att han vill veta mer. Det är inte bra att vi inte vågar skriva det vi tänker. Vi måste ha ett klimat på nätet som gör att man vågar skriva det man tycker utan att någon kommer och gapar om att man är en idiot.
 
Det är ju faktiskt så att vi alla har kommit olika långt när det gäller analyser av samhället och vet olika mycket och då hjälper det faktiskt inte att var sjukt otrevlig och kalla folk för idioter på olika sätt. Det är nog därför inte jag har skrivit mer om detta än vad jag har gjort. Det är så obehagligt med alla hårda ord och om man inte håller med på alla punkter eller vill diskutera gråzoner så blir en utesluten. Då tas det avstånd från en. Hur många kommer att vara kvar till slut? Att diskutera en fråga gör att man får höra andras åsikter om saken och kan efter att man har hört vad andra har sagt förkasta sina egna argument och ändra åsikt. Det schyssta debattklimatet saknar jag. Jag tror att det hade gjort att vi hade kommit längre tillsammans om vi hade kunnat diskutera saker på ett vettigt sätt. Folk med motsatta åsikter blir ju bara argare. 
 
Är inte feminismen en rörelse som är för jämlikhet och medmänsklighet? Jag känner att min feminism är kärleksfull, inte avståndstagande eller aggressiv. Jag är lite besviken faktiskt. 
 
(Jag vill tillägga att jag tycker att det är bra att de mediamän som sexuellt ofredat kvinnor har blivit avstängda från sitt jobb. #metoo har verkligen betytt något. Men det jag talar om ovan, är hur illa debatten förs på nätet.)
 
//Anna-Maria
 
 
#1 - Lisa

Jag håller helt med! Tyckte iniativet kring "I have" var bra, men plötsligt blev det en debatt kring att männen tog frågan ifrån oss, samtidigt som andra tyckte att många män svek i sin tystnad. Jag kallar mig feminist men det känns allt oftare som att jag inte får vara med i klubben för jag har tydligen inte tolkningsföreträde nog, klär mina barn i fel färger, använder man istället för en och sminkar mig (ibland). Hur blev det så?

#2 - M

Jag håller helt med. Känner ibland att jag skulle vilja lyfta mina tankar i debatten kring både feminism och kroppspositivism men jag avstår för att jag inte vill bli idiotförklarad eller kallad fettföraktare eller dylikt, vilket ju är det sista jag är. Jag upplever dock aldrig detta "i verkliga livet" då jag diskuterar med vänner, utan endast på sociala medier.

#3 - H

Jag tycker att det är rimligt att inte acceptera att man ska få beröm för att man erkänner övergrepp. Det är tråkigt och kanske läskigt för dom som är sena in i debatten, men jag tycker att vi som är offer har rätt att säga ifrån när diskussionen blir obehaglig. Jag lever varje dag med min PTSD, den är med mig varje gång jag har sex med min man. Om någok av mina förövare skulle posta en publk #ihave så skulle det vara ett andra övergrepp. I den här frågan måste mina känslor få komma till tals, och jag har rätt att säga ifrån. Punkt.

#4 - L

Varför ska Bingo Rimér ständigt i sina Instagraminlägg ha cred för sitt föräldraskap? Han fiskar efter beröm och hans följare berömmer honom för att han är en sådan god förebild som kan hålla sams med sina ex samt att han är bra pappa för sina barn.

Det är han säkert, liksom de flesta föräldrar (såväl mammor som pappor), men varför fiska efter beröm?

#5 - Maria

#3 Fast jag ser positivt på ihave. De som skriver så bör ju va män som reflekterat över sitt beteende, ser att de gjort fel och nu har för avsikt att inte göra det igen. Min sambo blev i början när vi träffades defensiv i de här frågorna och va en av de som bara va tvungna att säga "inte alla män". Men flera diskussioner senare så har han istället börjat se tidigare beteenden som inte varit helt okej. Sånt är ju ett litet steg på rätt väg i allt det här!

Och hade min förövare skrivit ihave på fb hade jag blivit lite lättad över att han förhoppningsvis förstår vad han gjort mot mig. Istället delar han artiklar om vilket svin Timell är. Självinsikt noll.

Dessutom behöver vi männen i debatten. Vad ska vi kvinnor åstadkomma själva? Det är ju inte vårt beteende som behöver förändras. Och om männen blir utestängda från debatten, varför skulle de vilja börja ta ansvar?

#6 - Minna

Det är mycket sånt nu. Kvinnor inom media som tycker att debatten är för hård, för dömande, saknar dialogen, vill återskapa harmonin. Typiskt kvinnligt beteende att ta ansvar för den goda stämningen. Vi måste skita i det, stå ut med att det blir obehagligt. Jag måste lära mig det i alla fall, för att bli bättre på att ryta till, inte minst för min dotters skull.

#7 - A-M

#6 Det är inte det jag menar. Självklart ska man ryta till om man tycker att något är fel. Det jag menar är att folk inte respekterar varandras åsikter och förkastar en människa och inte åsikten. Vi är tillbaka på medeltiden där människor som inte hade rätt åsikt halshöggs inför publik. Det är ett demokratiproblem av stora mått.

#8 - Anna

Det är klart att debatten blir polariserad eftersom det är en väldigt känslig fråga för många. Men jag ser hellre att folk tydligt uttrycker motstånd, tar ställning för en åsikt än är tysta och skrattar med. Tänker speciellt på klippet med hörstadius i tv4 nyhetsmorgon. Han uttrycker typ att ”farbrorstafs är en del av glädjen i livet”. Och jenny strömstedt och steffo skrattar med utan att tydligt ta avstånd från det han sagt. Tycker journalister i sverige är riktigt dåliga på att säga emot/ifrågasätta när folk säger idiotiska saker. Sen får ju hörstadius tycka vad han vill, men är verkligen oskönt att andra sitter tysta eller skrattar med.