bloggkommentatorerna

Det handlar om döden
Lagom till Allahelgonahelgen stöter jag på berättelser om döden, hela tiden. Det här är vad jag tagit del av den senaste timmen: 

  • En underbar pod med Clara och Erica pratar om döden i ett helt avsnitt, ur en massa perspektiv. Gillade mest när Clara med hjälp av Ericas frågor pratade om sin mammas död. Här grät jag. Men också om vad som händer efter döden, och hur man sörjer. 
  • En så himla fin intevju med en man som heter Fredrik Sträng, i Malou efter tio. Han var ditbjuden för att prata om sitt liv som asexuell (vilket också var väldigt intressant och genomtänkt), men eftersom hans syster dog av anorexi några dagar innan inspelningen så valde de att även tala om det. Han pratade så vördnadsfullt och allvarligt så här grät jag också. 
  • Jonna Jinton svarar på läsarfrågor och jag önskar att hon valde att dela upp inläggen med en eller två frågor åt gången, eftersom hon skriver så långa inlägg. Men i första frågan om kopparna berättar hon om en speciell läsare hon haft som plötsligt slutade kommentera. Här grät jag nästan, men det kanske var för att jag fortfarande var berörd av de två ovanstående punkterna. Då kom jag att tänka på att en del signaturer här på bloggen försvunnit genom åren. Tanken på att någon av dem skulle ha dött har faktiskt aldrig slagit mig.
Tycker ni det är jobbigt att läsa sånt här, eller dras ni till det? Jag dras till det, helt klart. 

//Mia
#1 - Tove

Jag tyckte verkligen om inlägget sikta eller stanna med Trendenser. Är det bara jag eller går det inte att kommentera? Hade varit intressant att läsa folks tankar om det.

#2 - Pamela

Jag dras också till det! Om du inte hört det än, så lyssna på Alex och Sigges avsnitt 281, ungefär 30-35 minuter in i podden. De berättar en historia som Fredrik Wikingson fått skickad till sig av en lyssnare tror jag det var (så egentligen finns det väl något ställe där HAN berättar den), och det var kort men intensivt, handlade om döden, och var det mest gripande och rörande jag hört på länge.

Svar: Ja, jag hörde den historien, och jag hörde även den i Filip och Fredriks egen podd veckan innan, då Fredrik berättade den. Jag älskar Filip och Fredriks sätt att berätta anekdoter, men här var Sigge mycket bättre. Jag misstänker att Fredrik var rädd för att det skulle bli kladdigt. Eller att han helt enkelt var livrädd för att börja gråta? Han berättade i alla fall allt mycket kortfattat, men historien är ju såpass stark att jag blev berörd ändå. Grät trots att det var Fredrik Wikingsson som berättade, det vill inte säga lite :)Så himla fint och sorgligt.

//Mia
bloggkommentatorerna

#3 - johanna

Tove! Jag med! Vill också läsa, vill också kommentera, men det funkar inte. :(

#4 - Hanna

Jag dras också till det. Kan liksom inte låta bli.

http://hannafialotta.blogg.se