bloggkommentatorerna

Repris-inlägg
Jag hade antaligen råkat klicka i att man inte får kommentera under inlägget jag skrev häromdagen. Nu har ett par läsare meddelat att de vill kommentera, och det vill jag gärna att ni gör! Därför publicerar jag inlägget på nytt, nu med påslagen kommentarsfunktion. Förlåt att jag klantat mig. Skriver ett nytt inlägg senare idag. 
 
 
Trendenser-Fridas inlägg är flera dagar gammalt, men nu har jag tänkt på det sedan jag läste det, så jag länkar ändå. Läs helst, men kortfattat så har hon tittat på ett drömhus, som visade sig ha ganska omfattande renoveringsbehov. I samma veva har en vän fått ett cancer-besked. 

Frida inser att livet är kort och skört, och hur får man ut det bästa av det? Genom att sikta högre och jaga sina drömmar, så man inte ångrar sig, eller släppa det där och nöja sig med att uppskatta det man har. 
 
Jag vet inte? Det sunda förnuftet säger att man ska njuta. Men allt annat talar för att man ska sikta högt, utvecklas och nå sina mål. Men jag tänker att i så fall så vill jag snarare utvecklas tanke- och kunskapsmässigt än att hålla på med en bostadskarriär, eller jaga nya meriter att sätta upp på mitt cv. 

Men det är nog olika från person till person. Isabella Löwengrip och Katrin Zytomierska verkar vara såna som genuint trivs med att utmana sig själv och hela tiden sträva vidare. Andra bloggare (eller influencers) tycker jag mig se egentligen inte trivs i det målinriktade tänket. Vill inte hänga ut någon enskild, men jag läser och lyssnar ofta på högpreserande människor som bara önskar att det var helg lite längre, eller att det fanns större möjlighet till lugn i livet. 

Och så jag själv som jag känner helt saknar driv (utöver det mest basala, som att se till att det inte går åt helvete och vi står utan hem och föda) och kanske hade fått lite mer energi om jag faktiskt satte upp något mål att sträva mot. Eller också så kan jag njuta av att jag inte känner pressen från mig själv. 

//Mia
#1 - C

För mig är utmaningar ett måste, jag njuter av det. Får panik om jag känner att jag ”står stilla” för länge. Då känner jag att livet rinner ifrån mig. Älskar när jag får saker att ta tag i som jag känner obekväm med och inte vet riktigt hur jag ska tackla.
Tanken att bo på samma ställe och gå till samma jobb och göra i princip samma saker varje dag får jag ångest av.
Det är njutning i det stora, sen ser jag till att njuta i det lilla och nuet lite varje dag, med familj, vänner, vin, god mat, böcker, resor m.m.
Mitt liv måste hända.

#2 - Tove

Tack för impostningen :)

hmm generellt tror jag inte man blir lyckligare av att renovera drömhus, de är ju ofta stressande och verkar orsaka en del skilsmässor och ångest (min mamma hävdar att de ”renoverat sönder hennes liv”) Och samma med barn, läste en artikel om att folk med barn inte är lyckligare än folk utan (till skillnad från människor som är gifta, som tydligen är lyckligare än singlar) Men även om jag inte tror att jag kommer bli superlycklig av barn och hus så vill jag liksom bara ha det ändå? Alltså kan man faktiskt stänga av den där strävan-knappen eller är vi människor inte byggda så?

och sen tänker jag att det kanske inte bara är lycka man vill åt, det kanske är upplevelser också, och därför utsätter man sig för saker?

Jag brukar inte känna igen mig så mycket när folk snackar om drömmar som typ meningen med livet. Jag drömmer inte jättemycket (ok tills jag fick för mig att jag vill ha en bebis då, men de är typ första gången). Har gjort en del klassiska prestationer i mitt liv typ avslutat en tung statusutbildning men fick igen direkt kick av det så jag tänker att man kanske inte blir lika benägen att stäva efter mål om man inte får så mycket respons från sig själv på det?

jag vill dock också utvecklas och uppleva men det tror jag alla vill, inte bara de som är målinriktade och siktar mot stjärntopparna.

#3 - Isa

Jag är EXAKT en sån där högpresterande person som vill ha helg hela tiden...vill inte utmanas öht men lever av någon anledning ett sånt liv ändå.

#4 - johanna

Tack för ompostningen :)

Jag känner också något liknande det du är inne på Mia, att jag vill hellre utvecklas i att lära mig saker och vidga mina vyer och bli en bättre människa på det viset. Karriär på jobbet är ju bara något påhittat, något vi börjat ägna oss galet mycket åt de senaste årtiondena, och inget jag tror att åtminstone jag skulle vara speciellt stolt över på dödsbädden. Hellre isåfall vara en som alltid var snäll, en som hjälpte nyanlända barn med läxorna, en som kokade soppa till hemlösa var tredje torsdag, uppfostrade kids med bra värderingar som sa ifrån när nån blev retad, ja ni fattar. Det behöver inte vara något världsomvälvande men i alla fall mer nyttigt för fler än bara mig som individ, och som ger något mer än bara pengar. Fan vad präktig jag låter nu (lever inte 100 % som jag lär hehe) men det ÄR så jag känner ändå.