bloggkommentatorerna

Dikter
Sandra Bejier har bett sina läsare att skicka in de bästa dikterna till henne. Jag älskar urvalet. Märta Tikkanen och Kerstin Thorvall är bäst. Kan inte ni också lägga upp era bästa dikter under det här inlägget. Här kommer en av mina favoriter av Karin Boye: 
 
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de.  Fram mot dig
har jag levat.
 
//Anna-Maria
#1 - Sara


Kärlek vid första ögonkastet - Wislava Szymborska

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns –
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett ‘ursäkta’ i trängseln,
ett ‘fel nummer’ i telefonluren,
– men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

#2 - Sara

Måste bidra med en till. Min absolut bästa. Älskar poesi. :)

Werner Aspenström - Kärleken och döden

Det sker. Skogen låter det ske.
Löv gulnar och lossnar.
Det är så. De virvlar bort.
Vi virvlar bort. Det är så.
Jag kan inte ändra det.
Stenbockens språng från avsats
till avsats – det sista,
felavvägda, vem ingriper?
Aldrig hörde jag skogen återkräva
sina gula löv. De virvlar bort.
Det är så.
Begär något jag kan ge dig: kyssar,
en ny vinterkappa, lögnlöshet.
Begär lögnlöshet.
Den som viskar i ditt bortvända öra
är inte Gud
utan din gamla teddybjörn,
det är minnet av mormor och evigheten
under en humlesurrande lind.
Det som dag och natt förföljer mig
är inte demonerna
utan den vanligaste döden: min egen.
Om oss två skall ingen Euripides
författa ett sorgespel.
Ofullkomlig var vår kärlek,
men bortvirvlande
skall vi ännu gripa efter varandra.
Blad faller till marken.
Det som för några är en vacker stig
är för andra en blodstörtning.
På det röda täcket sätter hjorten
sin klöv och haren sin tass.
Tillsammans älskade vi trädet,
men trädet låter oss leva,
låter oss dö. Det är så.
Jag kan inte ändra det.
Det är så.

#3 - Linn

Ganska nära himlen - Kristina Lugn (ej i sin helhet här, men googla!)

Ganska nära himlen
i ett hus som är ganska grått
i ett rum med fina tapeter
bor lilla Liselott

Och hennes vidriga mamma
bor faktiskt också där
hon står vid spisen och röker
och undrar vart Liselott är

Men Liselotts snälla pappa
bor i en annan stad
han bor på en sällsam stjärna
och är både rik och glad

Där sitter han hela dagen
i en soffa av pärlemor
och ingen mer än hans dotter
vet var den mannen bor

Där sitter han hela natten
och skicka blå telegram
och ingen mer än Liselott vet
att dom verkligen kommer fram

För Liselotts taskiga mamma
arbetar i en butik
där staplar hon flaskor på burkar
och är varken glad eller rik

Hon säjer att Liselotts pappa
var ett kräk som hette Sven
som flydde till Tierp med Dolly
och aldrig synts till igen

Han har det väl bra med Dolly
och struntar i Liselott
som är liten spinkig och ensam
och lever på bidragsförskott

#4 - Anonym

Ingen dikt i sig, men i Umeå har de i en gångtunnel citat från Sara lidmans verk. Alltid älskat denna:

Hans händer.
Hans busaron.
Skorna.
Ögonbrynen.
Hållningen.
Ingenting särskilt.
Och allt.
Och att.
Kom och var som du är.

#5 - Ess

Identifierade mig väldigt mycket med Karin Boyes lite uttjatade "I rörelse" när jag var yngre... och blir lite sådär tonårsimpulsiv i hjärtat även idag av den:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

#6 - Anonym

Nils Ferlin, alltid!

"Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter".

#7 - M

Dansk dikt av Pia Tafdrup som handlar om hur ens språk alltid finns med en, var man än är i världen. Kan relatera så mycket till den.

Ordene rejser
Jeg bor i et andet land, men forlader
alligevel ikke mit hjem.
Alfabetet tager jeg med
og gramatikkens strukturer,
ordenes betydning og betoning.
Uanset hvor på kloden
jeg slår mig ned,
bor jeg i sproget,
jeg er født ind i.
Ingen storm af andre sprog
vælter mit omkuld.
Jeg er jeg
i mit eget sprog -
drømmer på det, der tilfældigt
blev mit modersmål.
Jeg skriver hjemme,
skriver ude,
overalt det samme:
Ordene har trækfuglehjerte,
viser dissektionen,
de vil nå en anden,
og jeg lever
med disse fugleord, deres sang og hæse skrig.

#8 - Sara

#6 JA. <3

#9 - MMM

Jag fick en diktbok av en vän. Den innehöll denna om en plats som betyder väldigt mycket för mig.

Arjeplog - Beda Wallström

Säger du
Oändliga vidder.
Talande tystnad.
Tjurig martall,
som håller greppet.
Djupet i storsjöns
gravkalla sänka
och en midnattssols
skönhet som tar
andan ifrån dej.
Ödslig hjortronmyr
och fjällhedens
sprakande höstyra.
Björken som ger sin hud
till den doftande kaffeelden.
Mjukheten blandad
med karghet
i människa och natur
Säger du det,
Då menar du-
ARJEPLOG!

#10 - Ida

Vilket fint inlägg!

Googla "Strövtåg i hembygden" av Fröding. (Som Mando Diao gjorde om till låt)

Tänker på min hemstad när jag hör den-"och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, men så svagt som det blott vore dröm"-vilken perfekt alliteration.

#11 - ellen

Åh,då måste jag bidra med en klassiker av Pär Lagerkvist "Det är vackrast när det skymmer". Läste den på min mormors begravning ur hennes gamla diktbok.

Det är vackrast när det skymmer,all den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden över markens hus.

Allt är ömhet,allt är smekt av händer. Herren utplånar fjärran stränder. Allt är nära,allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt och allt ska tagas från mig. Inom kort ska allt ragas från mig. Träden,molnen,marken där jag går. Jag ska vandra ensam, utan spår.

#12 - Nina

Stor favorit av Harriet Löfvenhjelm

"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,

en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,

då solen rann ned mot en blek horisont

och havet låg blankt mellan öar och skär.

Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,

och rymden var som ett ekande rum,

där skottet skallade fjärran och när.



Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.

Mina bröder, stån upp av er makliga ro.

I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,

I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn

och vingarna klapprade som på en kvarn,

då han föll till det rum, där som fiskarna bo.



Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.

Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.

Nu vänder jag åter, men tom är min kont

och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.

Och jag talar väl ej om det undret, som skett.

Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,

I krasse, förkrumpne och sene att tro."