bloggkommentatorerna

Flora del 2
Jag vill prata mer om Floras inlägg. Valde att dela upp det eftersom det handlar om två helt olika saker. 

Nu till innehållet. 

Flora försöker i sina sociala medier och sina romaner ta upp ämnen som aldrig talades om när hon var tonåring. Psykisk ohälsa, framtidsångest och liknande. Hon menar att det har blivit bättre nu och att folk har blivit mer öppna för att våga visa sig sårbara. 

Ja, det tror jag också. Det pratas mycket mer om depressioner och diagnoser nu. På nittiotalet talades det bara om ätstörningar när man pratade om tjejer som mådde dåligt. Hade man inte anorexia så var allt lugnt, typ. Den enda jag kommer att tänka på (förutom vissa utländska författare) som skrev om att må piss när jag var ung var Linda Skugge. 

Jag tänker på vilken skillnad det var att ha henne som förebild jämfört med sårbara OCH framgångsrika tjejer som till exempel Flora Wiström, Michaela Forni och Cissi Wallin (bland väldigt många andra). Linda Skugge var visserligen väldigt framgångsrik som fick skriva krönikor i Sveriges största tidning, träffa alla musiker hon ville, ha enormt mycket cred och tjäna pengar, men eftersom inte sociala medier fanns så visste man ju inget om hur hon verkligen levde. När man själv satt hemma och lipade tarmarna ur sig för att man inte klarade av att gå ut, eller hatade alla så mycket att man vägrade svara i telefon, så kunde man ju tänka att Linda Skugge gjorde likadant. Nu om man själv är 18 år och har ångest så ser man alla förebilder som skrivit böcker om sin panikångest sitta vid ett sponsrat långbord och dricka champagne med en massa skitsnygga podcastare. 

Det betyder ju absolut inte att dessa människor inte har ångest, eller vet hur det är att vara deprimerad. De flesta med psykisk ohälsa klarar ju faktiskt av att under perioder, eller vissa dagar, leva till synes helt normala eller till och med fantastiskt lyckade liv. Det kanske kan vara en tröst till och med. Man är 18 år och har panikångest och tittar på Instagram: "Idag äter Michaela Forni lyxmiddag i Paris. Det kan gå bra i livet, trots att det inte känns så nu." Det kanske är en pepp, och inspiration. Såhär var det att ha Linda Skugge som idol: "Ok. Hon är 25 år och gift, men hon hatar fortfarande folket från sin högstadieskola och vill aldrig gå ut. Såhär kommer det vara resten av livet." Det var prestigelöst. Jag trodde aldrig på någon framtid. 

Jag vill veta hur unga människor resonerar kring detta? Och ni som var tonåringar på 90-talet. Visst är det en viss skillnad? 

//Mia
#1 - A

Oj, jag är så kluven kring detta. Ena delen av mig tycker att det är bra att det förs upp till ytan och att man pratar om att man kan må dåligt psykiskt. Tror det kan hjälpa många och kanske öka förståelsen generellt bland folk. Den andra delen av mig tycker att det hela nästan känns löjligt. Var och varannan bloggare går ut och talar om sin psykiska ohälsa (varav flera säkerligen har det tungt och mår dåligt) och jag får intrycket av att ett "normalt" känslorliv som går upp och ner där man ibland är glad, ibland ledsen och ibland neutral tolkas som "sjukt" just för att det inte alltid är uppåt, just för att personen inte alltid är glad. Det känns som om man glömt bort att det "hälsosamma" är ett känsloliv som klarar av hela spektrumet. När mina vänner talar om perioder då de inte varit glada hela tiden säger de att de var deprimerade även om nivån på nedstämdheten inte skulle "klassas" som en depression. Får överlag lite vibbar av att det är "inne" med psykisk ohälsa, lite som när alla pang från ingenstans blev glutenintoleranta eller laktosintoleranta.