bloggkommentatorerna

Oron
Vad jag håller med Hannah om oron man känner över sina barn. Det kan äta upp mig mellan varven. Jag har "bara" två att oroa mig för men det räcker gott och väl så jag förstår att Hannah inte klarar av att skaffa fler barn på grund av oron man känner. Det blir bara värre med åren också. 
 
Skönt att det gick bra med Liv förresten. 
 
//Anna-Maria
 
 
#1 - Ida

Det är en av anledningarna till att det bara blir två ungar för mig. Jag är så vansinnigt orolig för att mina barn ska göra illa sig. Varje gång de klättrar på något, eller ska cykla eller gör andra saker där olyckor kan ske, står jag bredvid och säger åt dem att vara försiktiga och att de ska ta det lugnt. Jag fattar ju att jag hämmar dem, men jag kan inte sluta! De är 6 och 3 år nu och äldsta har knappt lärt sig cykla för att jag inte törs släppa iväg honom själv. Behöver troligtvis gå i någon slags terapi...

#2 - Sara

Ja känner precis likadant, oron är hemsk. Har också två och skulle heller inte orka oroa mig för fler. Dessutom målar jag alltid upp värsta tänkbara scenario. Exempel: igår klagade älsta över ont i smalbenet, (hon hade inte slagit sig), genast tänker jag "cancer i skelettet", andra barnet kommer 10 min försent till middagen från sin kompis och jag börjar tänka att han blivit överkörd (finns inga bilvägar han behöver korsa). Förra veckan ringde jag min dotters fritids för att be henne göra dig iordning för hämtning då vi hade brottom hem (skolan ligger 20 min bilväg från oss så det går inte att promenera hem precis). Pedagogen jag talade med säger: "L är inte här, hon gick hem för en halvtimme sen." De 3 minuter det sedan tog innan vi kom på att han tagit fel på namn och att L visst var kvar på fritids var fasen bland de värsta i mitt liv. Vet inte hur jag ska överleva tonåren, blir rent skakig av att tänka på det.

#3 - Josefine

Har själv inga barn men kan verkligen förstå den oron man har för sina barn!

#4 - johanna

Nyfiken fråga: Ni som skriver här att ni är så rädda, var ni "nojiga typer" redan innan ni fick barn, hade ni liksom på känn att ni skulle bli oroliga även som föräldrar? Eller kom det med föräldraskapet?

Det är så lätt för mig som säga som barnfri att "sådär skulle jag aaaaaldrig bli om jag fick barn" men jag har ju förstått att det är mycket man inte vet innan man har några egna ;)

#5 - Engla

Hear hear! Och att inte föra över det på barnen är så himla svårt! Vill ju inte att de ska bli så oroliga och rädda som jag är. Man får bita sig i tungan så många gånger när de cyklar/klättrar osv.

#6 - Hanna

Jag oroar mig också mycket. Försöker dock att inte visa barnen så mycket. De måste få utvecklas och lära sig saker utan en orolig mamma som hänger över dem.

#7 - Cykelkatten - Cykel, punk och kärlek!

Jag herregud, jag har inte ens hunnit föda fram mitt barn men oron äter upp mig redan... Hur ska det bli sen? :/

Svar: Ja, bättre blir det kanske inte, men det är ändå en annan sorts oro tycker jag. När bebisen är i ens mage så har man ingen kontroll alls. Det är väldigt tärande. När man har sina barn hos sig så kan man i alla fall titta och konstatera: "just nu är allt bra", även om man såklart har vissa farhågor i bakhuvudet hela tiden. //Mia
bloggkommentatorerna

#8 - Josefine

#4 Johanna,
Jag var en väldigt avslappnad person innan jag fick barn och är det fortfarande för det mesta. Kan dock få panik när en tänker på allt som kan hända barnen. Är inte orolig för typ ramla ur sängen, cykla omkull eller så vidare utan typ bli föräldralös, få cancer, utsättas för terrorism.

Tycker flygplatser är sjukt jobbiga både själv och med barn. Är inte flygrädd men orolig för terrorism. Det är tur jag bor i en håla vanligtvis.

OBS, hatar egentligen tanken på att vara rädd för terrorism pga "då har dem vunnit".

#9 - Sara

#4: Jag föreställer mig alltid det värsta och är rätt nojig som person även innan barn. Men jag försöker hålla det någorlunda i schack :)