bloggkommentatorerna

Bloggbluff
Möttes i morse av Tyra Sjöstedts instagraminlägg där hon tar avstånd från bloggarnas fejkliv. "Acai-skit", är ett nytt ord, och hon ifrågasätter vem som egentligen har råd med färska bär till frukost varenda dag. Om man inte fakturerar 150000 per Instabild så kanske man måste flytta över alla hallon och gojibär från den ena bowlen till den andra, för att till slut mixas ner i en smoothie, och fotografera dem på olika porslin varenda gång? Bara tvätta bort mandelmjöken och lägga dem i en skål, sen har man bilder så att det täcker hela veckans frukostar, till kostnad av en (svindyr). 
 
 
Tyra påminner oss om att vi varje gång vi hör en kändis tala ut om tidigare problem med psykisk ohälsa, ska gå tillbaka i arkivet och se hur den tiden skildrades. Det gör jag redan. Senast häromveckan när Peg Parneviks bulimi blev känd. Jag gick tillbaka på hennes insta och såg en massa gamla bikinibilder och texter om att våga vara sig själv, ingen annan ska säga att man inte duger osv. Jag dömer inte Peg eller någon annan, fan vad alla kämpar. Men jag menar bara att om man själv inte riktigt orkar kämpa så ska man komma ihåg att de där lyckliga leendena och kloka lärdomarna man möter överallt på sociala medier inte nödvändigtvis innebär större lycka än hos gemene man. 

//Mia
Projektledaren
Tack för det här inlägget Frida! Spot on när det gället projektledarrollen. Jag känner igen mig så mycket. 

Nu är mina barn fortfarande små. Om max 10år kommer jag inte att behöva ha lika många bollar i luften hela tiden och inte lika många tankar igång samtidigt. Det gör att jag presterar sämre på jobb och hemma/med familj och framförallt med mig själv, för att det blir för mycket. Därför ska det bli intressant att se vad framtiden gör med mig som person. Är det då jag slukas in i jobbet och får för mig att sätta upp karriärsmål eller är det då jag börjar unna och götta mig och njuter av min nyvunna frihet för att jag inte har kunnat göra det på så länge? 

Hur tänker ni kring tiden när barnen blir större? Tiden går sjukt fort och snart klarar barnen sig själva. Hemska tanke men samtidigt skönt och roligt att ha vuxna barn. 

//Anna-Maria





Prinsmöte
Idag möter Blondinbella upp Prins Daniel. 

Tror ni hon var nervös inför det, eller tror ni att hon inte är typen som är nervös? Svar: det sistnämnda. 

Lustigt, för jag inser när jag skriver det här inlägget att jag är nervös inför varenda möte jag har, bortsett från mina typ åtta närmaste personer. Vissa vänner som jag känt väldigt länge kan jag känna en oroskänsla inför att träffa om det gått lång tid sedan sist, till exempel. Det är ju olika nivåer på det, självklart, men minst en svag ilning av nervositet känner jag nästan varje gång jag ska hälsa på någon. 

 
Nåväl, just svenska kungligheter borde man nog inte vara så pirrig inför som de flesta är. De är så fruktansvärt kända, och det bidrar såklart till nervositet, men det känns egentligen inte som att man skulle behöva känna sig orolig att säga något dumt i Kungens närvaro. Prins Daniel verkar visserligen vettig, men jag tror att han är väldigt snäll. Snällhet är a och o, när man ska möta någon. Det sänker nervositeten med 80 %. Inte för Bella då, eftersom den var noll från början. 

//Mia