bloggkommentatorerna

Föräldrar kan inte göra allt rätt
Lady Dahmer har skrivit ett inlägg här, om att det är jobbigt för barn att vara på förskolan, och hon menar att barn generellt (dvs barn med fungerande hem) har det bättre hemma. Hennes barn har varit hemma mycket, men hon tycker det är skönt när skolan/fritids börjar igen efter loven. 

Det är så känsligt att skriva om negativt förskolan, för då känner sig många vars barn vistas där dåliga. Vissa menar därför att man ska hålla tyst om kritiken, för det är skammande mot föräldrarna. 

Alltså, JAG är skör, men inte sådär skör. För det första går nästan alla svenska barn på förskolan, så det är inte så att man pekar ut en ynklig minoritet om man höjer ett varningens finger. Lady Dahmer skriver själv i en kommentar att hennes barn ändå började på förskolan när de var tre, för att hon inte pallade att ha dem hemma längre. 

De flesta försöker ju göra det som är bäst i det stora hela. Det är omöjligt att ta de perfekta besluten i alla situationer för de krockar ofta med varandra. 

Men nästan alla som kommenterar måste försöka övertyga världen om att deras val är bäst. Hur de än valt så är det valet helt ypperligt. "Jag har valt att vara hemma för att det är viktigt med anknytning, barnen mår inte bra i stora grupper på 25 barn och det är kaos på förskolan och vikarier hela tiden så nu är jag hemma och det ångrar jag inte en minut", skriver nästan ingen eftersom nästan ingen är hemma med sina barn på heltid men OM de gör det så är det alltid helt rätt beslut, ingen, varken barn eller förälder är understimulerad och ingen mamma undrar innerst inne om inte barnet kommer bli lite knepigt av att bara vara med sin morsa hela tiden. Ingen skriver heller att det är helt underbart att tvååringen får vara hemma, men en stor nackdel att femåringen också tvingas vara hemma på grund av det, trots att alla den leker med är på förskolan hela tiden. De flesta skriver istället såhär: "Mina barn går på förskolan och det är en underbar avdelning med fler pedagoger än barn och mina barn älskar det och är aldrig trötta och jag väljer att jobba för jämställdhetens skull och tycker det är viktigt att vara en bra förebild för mina barn när de kommer hem från sin pedagogiska miljö på förskolan." Eller, sista alternativet: "Jag är ensamstående och måste jobba för att få mat och det är tråkigt att du säger att det är bättre att vara hemma för det går inte för oss för då svälter vi ihjäl. Men mina barn älskar förskolan och det är en pytteliten avdelning och aldrig några vikarier och det är jämställt där, annars hade jag aldrig kunnat lämna dem där."

Kan inte någon bara säga: "Jaha, det kanske är bättre hemma. Jag borde engagera mig i att förskolan ska bli bättre för alla. Men nu är det såhär. Mina barn är på förskolan, precis som alla andra och de verkar må bra. De kanske skulle trivas ännu bättre hemma, men samtidigt så är ju alla deras polare där 40 timmar i veckan. På öppna förskolan sitter bara mammor med 14-månaders bebisar, men man kanske skulle flytta till ett ställe där fler stora barn är hemma? Skulle jag sluta jobba så skulle vi antagligen klara oss men det skulle förstöra mycket annat för vår familj. Nej, det får vara såhär. Det är ok."

//Mia
#1 - Anonym

Huvudet på spiken, som så ofta. Och jag lägger till ”vi gör för fan så gott vi kan.” Gäller typ alla föräldrar som stressandes hämtar och lämnar för att våra små kottar ska få så korta dagar som möjligt på föris.

#2 - Anna

Jag förstår inte varför det är skammande eller att det skulle vara bättre för barn hemma. Jag var hemma som barn och började en form av förskola när jag var fyra år. Jag tror att mycket av mina sociala problem hänger ihop med det. Mina barn är på daghem och stortrivs. Jag har inte alls dåligt samvete över att de går där. De lär sig massor, trivs och jag får jobba ifred på veckodagarna.

#3 - Cornelia

Vi tre syskon var hemma tills vi började förskolan, alltså det som då var förskolan, det innan dåvarande förskola hette dagis då. Så vi började när vi var sex. Ingen av oss är knepiga socialt (vågar jag nog påstå, har en narcissistisk pappa så kan en del om socialt handikapp) och har vuxit upp bra. Skiljer två år mellan mig o min syster så vi har iofs haft varandra att leka med. Som sagt finns det lika många varianter som det finns familjer typ men att det skulle vara så himla hemskt att inte gå på förskola köper jag inte.

#4 - Sara

Jobbar på förskola. Har ett syskonbarn som är ett år och sa till min syster att stanna hemma så länge hon kan. Vi har 17 barn, 1-2 år, på tre personal. TRE personal. Imorgon är två av oss borta. Vi får en vikarie (gymnasiestuderande) för att täcka upp. Det är så orimliga arbetsvillkor (för både barn och personal!) att jag, redan efter två år som förskollärare, undrar hur det här ska hålla.

#5 - Mia

Generellt tycker jag att svenska föräldrar (läs mammor) är allt för ängsliga till det här med dagis & förskola. Jag tänker att det mer handlar om mammorna själva & deras behov än om barnen. Trygg anknytning - javisst - men trygga barn klarar att vara ifrån sina föräldrar. Blicka bara mot andra europeiska länder som inte har lika generösa villkor utifrån föräldraledighet . I flertalet länder behöver barn redan från 1 års ålder (om inte tidigare) vara på dagis 8-10 timmar om dagen & tar ingen skada av det.

#6 - T

Ja eller hur! Man kunde ju tro att folk skulle vara mer ärliga under anonymiteten som råder på internet, men inte när det gäller föräldraskap! Då verkar det det vara en själv man måste övertyga, eftersom ALLA helt plötsligt år så tvärsäkra, när föräldraskap annars är något som kommer med en stor dos tvivel för de flesta, naturligt nog. Hur kan folk vara så himla säkra?

Tycker alltid det slutar sådär i alla debatter om föräldraskap - folk stångar sig blodiga för att försvara sitt eget val - som givetvis alltid resulterat i alldeles fantastiskt fina barn (Överraskande att man tycker det, när barnen är ens egna... )

Tycker egentligen man kunde lägga av helt att debattera föräldraskap för de tär helt meningslöst när alla bara håller för öronen och bastunetar ut sin egen metod. Frågan verkar helt enkelt vara för känslig. Kanske finns det flera sätt att göra rätt på?

Själv var jag hemma många år, och kan se fördelar och nackdelar med det. Men hur ska man veta hur det hade blivit, egentligen, om mina föräldrar gjort ett annat val? Kan ärligt säga att jag inte har en aning om jag hade varit lyckligare nu ifall jag fått börjat dagis vid 3 isf nästan 5. Eller tvärt om aldrig börjat.

.





Svar: Exakt! Jag har inte heller någon aning om vad som var bäst för mig. Jag var hemma tills jag började lekis. Saknar drivkraft att ta mig framåt i livet, känner jag just nu. Bör jag skylla det på att jag inte gick på dagis? Har alltid haft lätt att få vänner. Hur hänger det ihop? Nästan alla barn var iofs hemma i mitt bostadsområde i början av 80-talet. Det är ju annorlunda nu. //Mia
bloggkommentatorerna

#7 - Anonym

Varför är det bättre hemma? Vad är det för forskning som säger det?

Svar: Ärligt talat: jag vet inte. Det finns så mycket rapporter som känns motstridiga, men samtidigt så är det ju så många olika variablar. Att vara tolv månader och gå 45 timmar i veckan känns ju inte bra alls (men jag är ju ingen forskare, det här är bara "fakta" jag hört tusen gånger) men en femåring bör väl klara 15 timmar i veckan, så är det väl i de flesta länder i väst. Gråzonen då? Mår en fyraåring bra vid 30 timmar? Och utöver det alla individuella skillnader förstås. //Mia
bloggkommentatorerna

#8 - Betty

Jag inser att min berättelse kanske är lite extrem. Men min mamma var hemma med mig och min enäggstvillingsyster fram till att vi började skolan. Det ledde till en mycket konstig situation då vi knappt tidigare hade lekt med andra barn. Kan ni se freakshowen med två identiska småtjejer som förtvivlat försökte räkna ut hur det sociala spelet gick till? De andra kände varandra sedan förskolan och vi fick inte några vänner förrän gymnasiet. Så. Jag kan tycka det är bra att ha barnen hemma ett par år, men låt dem för guds skull regelbundet träffa jämnåriga. Inte minst för att lära dem hur man beter sig med andra barn.

Svar: Åh, stackare! Tur att ni hade varandra, men de kanske också gjorde att problemet förstärktes på något sätt. Då vände ni er ännu mer till varandra än sökte sig ut.
Jag var som jag skrev nedan också hemma tills jag började skolan, men då bodde jag i ett område där 12 av mina blivande klasskamrater också bodde, och jag tror att inte en enda gick på dagis. Det är en helt annan sak, för då lekte vi ju hur mycket som helst ute och hos varandra, även om vi gick hem och åt och vilade lite under dagen. En riktig drömtillvaro kan jag känna nu i efterhand, men så är det ju inte längre.

//Mia
bloggkommentatorerna

#9 - Ida

#5 Mia: hör du själv vad du säger? Ska vi sträva efter andra länders metoder att sätta ettåringar och även yngre barn på dagis 8-10 timmar om dagen? Låter det sunt för något barn överhuvudtaget? Helt sinnessjukt i mina öron. Alla gör så gott de kan men kom inte här och säg att små barn inte tar skada av att vara på dagis 8-10 timmar om dagen i stora barngrupper med få personal. Det kräver inget snille för att fatta det.

Svar: Det är ju otroligt hur olika folk läser mitt inlägg. Vissa känner sig manade att förklara för mig att man inte alls blir konstig av att inte gå på förskola, andra menar att de blev skadade av att vara hemma för länge, en hel del försöker övertyga mig om att förskolan är jättebra, och så du då som tydligen har läst in att jag tycker att alla barn ska vara på förskolan så tidigt som möjligt.
"Mia: hör du vad du själv säger?"

Svar: Nej. Peka ut var jag skriver att vi ska sträva efter att ettåringar och yngre ska vara på förskolan på heltid. Peka ut var jag ens säger att något barn ska vara på förskolan någonsin.

Mitt inlägg handlar om att alla försöker övertyga sig själva och andra om att de valt rätt, och flera av kommentarerna här bevisar min tes.

//Mia
bloggkommentatorerna

#10 - Johanna

Kommentar nummer 9 svarar Mia som har skrivit kommentar nummer 5 tolkar jag det som:) Och inte du Mia som skrivit inlägget.

Svar: Ah! Tack. Det förklarar saken.

Nu kan jag inte ändra i den gamla kommentaren, men glöm det jag skrev om att Ida har läst in att jag tycker att barn ska börja så tidigt som möjligt.

Resten, det om att folk fortsätter försöka övertyga sig själv och andra om att de valt rätt stämmer fortfarande. :)

//Mia
bloggkommentatorerna

#11 - Ida

Stämmer, min kommentar var ett svar på kommentar nr 5 och inte till Bloggkommentatorerna. Irriterande att det inte går att svara folk i en tråd, då skulle dessa missförstånd undvikas

Svar: Ja, det är irriterande att man inte kan svara i tråden och irriterande att jag inte kunde ändra min kommentar. Men jag förstod i alla fall till slut. :)
//Mia
bloggkommentatorerna

#12 - Maja

Mia: blir nyfiken på det där med att du och många andra barn i ert område inte gick på dagis alls. Hade ni en förälder hemma på heltid då, som alltså inte jobbade alls, eller var det på något annat sätt? Känner inte igen det alls från min uppväxt och är nog bara några år yngre. Där jag är uppvuxen (i Göteborg) fanns dock väldigt mycket dagmammor på den tiden så jag gick inte heller just på dagis men hos dagmamma istället. Trivdes väldigt bra i den miljön. Bara en nyfiken fråga alltså :)

#13 - Förskolläraren

Jag är förskollärare och jobbar på en kommunal förskola i Stockholms Stad. Jag älskar mitt jobb och har varit förskollärare i 5,5 år. På dem här åren har dock förutsättningarna ändrats och arbetsmiljön försämrats. Det märks på antalet sjukskrivningar (både korttids och långtids). Barngruppernas storlek har ökat samtidig som Stockholms stad beslutade att barn med föräldrar som är hemma med småsyskon har rätt till heltid. Det betyder alltså inte 40 timmar/vecka utan barnen kan vara på förskolan upp till 60 timmar i veckan, trots att föräldrarna är hemma. Stockholms stad var dessutom generösa redan innan detta beslut trädde i kraft då barn med småsyskon hemma fick vara på förskolan 30 h/vecka.
All personal är på plats 9-15 och det resulterar i att det är svårt att räcka till innan 9 och efter 15 då många barn har väldigt långa dagar.

Jag tycker att förskolan är helt fantastisk och bra på många sätt. Om jag får barn i framtiden vill jag att de ska gå på förskola och börja i ettårsåldern (arbetar själv med de yngsta barnen). Men de allra flesta barnen behöver vara hemma när möjligheten finns. Vi ska ju inte ersätta hemmet utan komplettera det. Barn behöver dessutom inte alltid aktiveras utan ibland behöver det vara lite små tråkigt också, för livet kommer inte alltid vara jätte kul och många vuxna skulle snabbt gå in i väggen om det var fullt ös hela tiden.