bloggkommentatorerna

Projektledaren
Tack för det här inlägget Frida! Spot on när det gället projektledarrollen. Jag känner igen mig så mycket. 

Nu är mina barn fortfarande små. Om max 10år kommer jag inte att behöva ha lika många bollar i luften hela tiden och inte lika många tankar igång samtidigt. Det gör att jag presterar sämre på jobb och hemma/med familj och framförallt med mig själv, för att det blir för mycket. Därför ska det bli intressant att se vad framtiden gör med mig som person. Är det då jag slukas in i jobbet och får för mig att sätta upp karriärsmål eller är det då jag börjar unna och götta mig och njuter av min nyvunna frihet för att jag inte har kunnat göra det på så länge? 

Hur tänker ni kring tiden när barnen blir större? Tiden går sjukt fort och snart klarar barnen sig själva. Hemska tanke men samtidigt skönt och roligt att ha vuxna barn. 

//Anna-Maria





#1 - Elina

Ulrika Linder sammanfattar och tecknar det oxå väldigt bra, det där sakerna som ”någon” bara gör; https://instagram.com/p/BcsbArhDtn4/

#2 - Annika

Ja hur tänker jag? Det skrämmer mig nog mer än jag vill erkänna. Vem är jag när jag inte har små händer som sträcker sig efter mig? När jag inte kan ”gömma mig” bakom barnen i sociala sammanhang (är inte typen som minglar loss på fester tex). Jag har flera intressen som jag gärna lägger mer tid på, bland annat att träffa min man😉 men tiden efter småbarnsåren både längtar jag till men också fasar lite inför.

#3 - Sara Wikström

Jag lyssnade på P1 en morgon och då var det någon som sa nåt intressant som gav mig perspektiv på livet. Hen sa att det är som att vi människor vill hinna med så mycket mellan 25-35. Man vill göra karriär, klättra o få bättre jobb/högre lön, man vill skaffa familj, barn, hus, bil och hund, resa jorden runt, allt på en gång! Det är ju sjukt när man tänker på det, som att livet tar slut sen. Man har ju bra många år på sig att satsa på jobbet eller hinna/ha råd att resa när barnen blivit äldre/senare i livet. Vi hinner, ingen panik. Intressant och skön tanke.

#4 - Therese

Någon som har tips på hur en undviker projektledarrollen? Jag har bott ihop med min man i 10 år och vi lever idag jämställt. Ingen är projektledare eller micro-manager, vi har båda lika stort ansvar för hemmet. Ibland gör han mer, ibland jag, men överlag är det lika. Jag har ibland fått höra att det kommer ändras när vi får barn. Nu är vi där och planerar att bilda familj men jag har ingen lust att bli familjens projektledare. Hur kan vi bäst förbereda oss nu för att leva jämställt även som föräldrar? Hur har ni andra hanterat det här? Finns det något ni i efterhand önskat att ni gjort innan barn kom in i bilden?

#5 - Elin

Ni kommenterar sällan tvillingarna Lagergren? Vilken var kommentaren om Niklas Angelica fick?

#6 - Hanna

Jag undrar samma, hur undviket man att hamna där när man får barn? Just nu tar min sambo mer projektledarroll (vilket jag dock som kvinna märker på ett annat sätt än män gör när deras fruar är projektledare). Men kommer det ändras? Hur undviker man det?

#7 - Freja

Kommentar till #4 Therese - vi är kanske inte hela vägen fram till jämställdhet men i alla fall nästan. Min man har varit föräldraledig längre tid än jag och han tar fler vab-dagar. Förenklas säkert av att det är jag med "karriär" i familjen. Mina bästa tips: 1. Se till att dela på föräldraledigheten. Släpp kontrollen när det är hans tur att ta över. 2. Planera tillsammans. Sätt er typ söndagskvällar så får ni syn på vad som behöver bestämmas/göras under veckan och vem som ska göra det. Bestäm då också vem som eventuellt tar vab vilken dag.