bloggkommentatorerna

Saker som sätter spår
Trots att jag följt Lindas sminkblogg i cirka åtta år vet jag nästan ingenting om Linda Hallberg, utöver att hon är extremt duktig på smink. Hon är nischad, och inte speciellt personlig, hon håller sig i bakgrunden, trots att i stort sett varenda inlägg pryds med bilder av hennes ansikte. Kanske kom en förklaring till det idag, när hon berättar om ett barndomsminne som satt djupa spår i henne. En skolsköterska som sa att det gäller att inte vara för mycket, särskilt inte som tjej. 

Är det inte helt sjukt? Linda kan citera ordagrant, och hon minns det som igår, trots att det skedde när hon var tolv år. Det är så otroligt viktigt att tänka på hur man uttrycker sig till unga människor, särskilt som yrkesmänniska. Föräldrar är naturligtvis viktigast av allt, men där är ju kontakten så tät, och man säger dumma saker och man säger bra saker, och då får kanske inte varje uttalande lika stor tyngd. Men att sitta som något sorts proffs och säga att det är viktigt att man som tjej inte är för mycket är galet. 


Linda undrar om läsarna också har påverkats starkt av vad någon har sagt. 

Jag kommer att tänka på en grej som inte är lika allvarlig, men som påverkade mitt beteende länge efteråt, kanske fortfarande. När jag gick i sjuan satt jag i klassrummet och pratade med några, och plötsligt stirrar en av dem, den snyggaste killen i klassen på mig, och säger häpet: "Faan vad blek du är!"

 
16 år senare sitter jag på en middag och ser ut som Donald Trump!

Inte lika ödesmättat som Lindas historia (i och för sig vet vi inte resultatet än. Mitt solande brukar gå mot rekommendationerna) men ändå skakande. Jag köper fortfarande alldeles för mörk foundation. Använder solpuder året runt. Blir bara riktigt lycklig när någon frågar om jag varit utomlands nyligen. 

//Mia
 
#1 - Cornelia

Enda jag kommer att tänka på var i högstadiet, när jag som extremt blyg och osäker försökte skaffa någon slags personlig stil och hade på mig ett par grovstickade benvärmare. Nu hade jag tyckt de var asfula, de var röd-blå-vita i ett hemskt mönster men då gillade jag dom. Iaf så minns jag att en av "de coola" i åttan (jag gick i sjuan då) skrattade högt åt dom i korridoren och sa till sin kompis (men alla andra hörde också, såklart, det var ju det som var meningen) att de var det fulaste hon sett och vem trodde jag att jag var egentligen? Minns exakt vilka kläder jag hade på mig, vilka som stod bredvid mig, minns till och med lektionen jag kom ifrån. Skämdes så mycket och önskade att jag kunde försvinna på en gång där och då. Slängde dom när jag kom hem och hade aldrig på mig något annat än jeans och huvtröja resten av högstadiet. Livrädd för att sticka ut så mycket att någon skulle lägga märke till mig.. fy fan vad tonåren är vidrig alltså!

#2 - Anonym

Hela min uppväxt har jag fått höra att jag var tvungen att ha rätt kläder till min kropp för att jag inte var smal. Detta har lett till att jag än idag, 25 år gammal, har skeva komplex för min kropp och inget självförtroende. Idag ser jag tillbaka på mig själv i tonåren och inser att jag var så jävla söt och inte alls så stor som alla kommentarer fick mig att tro.

#3 - Emma

När jag gick i högstadiet sa en klasskompis (kille) till mig att ”shit va stora fötter du har!” Jag hade storlek 38 till mina 170cm. Efter den händelsen köpte jag alltid skor som var minst en storlek mindre och dom fick absolut inte se stora ut. Detta har resulterat i att mina tår har blivit krokiga. För mig är det naturligt att dra ihop tårna. Kan fortfarande inte köpa vilka skor som helst, dom måste se små ut. Så sjukt egentligen hur man påverkas ..

#4 - Jossan

Jag har väldigt breda fötter, höga vrister och stora vader. En gång när jag var 16 år och var på läger och vi alla satt i bastun utbrast en av tjejerna ”Men GUUUUUD, vad har hänt med dina fötter?!? Var dom så vid födseln?!”

Det var först då jag blev varse att mins fötter inte var normala...

#5 - Marie

Fick ofta höra att jag var klumpig hemifrån. Det har jag faktiskt släppt nu sedan några år tillbaka men när min make råkade säga det på skämt i början av vårt förhållande bröt jag ihop.

#6 - C

Jag börjar tro att jag lider av storhetsvansinne. Minns typ inte en enda negativ kommentar jag fått någonsin. Skulle däremot kunna skriva en uppsats om fina saker olika personer sagt om och till mig genom livet, allt från ytligt bekanta till personer som står mig riktigt nära.

#7 - Lina

Jag har nog hört för många taskiga kommentarer (alternativt är känsligare för dem än gemene person) för den där om blekheten har jag också fått. Flera gånger men en gång tog priset då en i skolan (ingen vän) plötsligt sa "gud vad blek du är, du är så blek att du ser grön ut i ansiktet."
Tack för den lilla idiot.

#8 - Moi

Gick i fyran och en kille i min klass sa högt framför alla. Kan du snälla vända på dig för att du är så ful att jag vill spy. Och säg till din mamma att skaffa tandställning. Hela klassen skrattade. Har fortfarande svårt för att le. Är 33 år idag

#9 - Jenny

En kille sa på skoj en gång "Ska verkligen vi två bredaxlade sitta bredvid varandra". Jag har sedan dess känt att jag måste gå på sidan genom dörrposter typ... idag när jag ser bilder så förstår jag inte hur skev min kroppsbild har varit. Jag var ju jätteliten hela jag!

#10 - Lisa

Har en "tvärtom-historia": Gick i nian, hade ganska poppig stil eftersom detta var i hela indie-eran men de flesta andra hade munktröja och jeans. En lärare (som jag inte hade) kom fram till mig och sa att hon lagt märke till mig och tyckte att jag hade så fin klädstil. Det lät helt äkta, inte som någon "nu ska jag vara snäll mot någon som är annorlunda"-åtgärd, och jag är ännu idag så sjukt tacksam för den kommentaren. Jag växte några millimeter den dagen.

#11 - Ida

Jag blev kallad för "Häxan Hia-hia" av en kille som var två år yngre än mig när jag var 10 år, detta för att jag hade lite större näsa än genomsnittet på en tioåring. Fick då otroliga komplex, vilket min bästa kompis på högstadiet drog nytta av ett par gånger. Minns särskilt en gång när jag var kär i en kille och bad min bästis fråga honom om vad han tyckte om mig och sedan berättar att han inte var intresserad, "det var något om din näsa". Hon körde med samma grej när jag dissade en 24-årig kille (jag var bara 14, tyckte ju att han var jättegammal) som visade intresse för mig och som hon kände. "Jo, han tycker att du har snygg kropp, men att du har lite stor näsa".
Har efteråt förstått att hon bara ville såra mig och att killarna inte alls uttryckte sig så. Har dessutom i vuxen ålder insett att jag ju inte har någon jättestor näsa, den är lite konvex, men inte SÅ stor som jag trott. Men det sitter så djupt i mig ändå.

#12 - Sofia

Under hela min skoltid i grundskolan drömde jag om att bli författare eller journalist. Min lärare i svenska under högstadiet gav mig massor med uppmuntran och lät mig skriva fritt ofta under lektionstid. När jag sedan började gymnasiet och lämnade in min första skrivuppgift fick jag ”enbart” ett godkänt betyg och jag blev väldigt besviken. Betyget i sig var väl egentligen ingen stor grej men när min lärare såg min besvikelse så sa hon ” skrivande är helt enkelt inte din grej, man kan inte vara bra på allt. Du får satsa i andra ämnen istället”
Där dog min dröm om att bli författare eller journalist. Jag har till och med hört mig själv säga att skriva inte är min grej och ofta ursäktat mig när jag till exempel läste på universitetet. Jag blev lärare istället och oj om jag nu väljer mina ord väl, jag vet ju att en enda kommentar kan krossa drömmar.

#13 - M

Ja.. det gjorde mina ätstörningar värre. Var 2 äldre släktingar som sa det. Ena var min förebild.

#14 - Elin

Så tragiskt men igenkännande. När jag var ungefär åtta var det en kille i min klass som sa att jag hade ett fult födelsemärke på min arm och väldigt håriga armar. Jag bar inte t-shirt i skolan förrän jag var typ 18.... :)))

#15 - Cathrine

Jag som alltid varit den rundare i gänget och som alltid vetat om det väldigt tydligt fick en kommentar av en tjej i klassen i sjuan. Hon: lång, tunn, alla kilarna ville ha henne. Jag: rund, generad, allmänt goofy, "den tjocka".

Hon satt på en stol och jag hade mina fötter upp på en pall bredvid henne. Hon tittar på sina ben, sen mina och skrattar högt.

"dina vader är lika stora som mina lår!"

Mina redan existerande komplex för mina ben sattes i betong och har aldrig försvunnit.

#16 - X

Herregud vilket totalt hjärtekrossande kommentarsfält.

Min skoltid har lärt mig att jag är ful mest tror jag. Från massor av kommentarer, hur många som helst. En som stannade kvar var en tjej som jag inte kände som gick i en parallellklass som kom fram och berättade att alla killar i hennes klass tyckte jag var ful. En annan gång kom hon fram och sa att jag trodde jag var tuff (det gjorde jag inte, aldrig gjort) men att jag inte var det. Jag tror det var det där hatet mot mig, som hon aldrig ens pratat med och knappt kan vetat något om eftersom jag var så blyg, , som gjorde att jag kände mig så sårad. Hur hemsk måste man vara om människor hatar en på avstånd?

Men nu blir jag mest arg när jag tänker på det. Hoppas det gått dåligt för henne i livet och att hon får ångest när hon tänker på vad hon sa till andra människor när hon var barn.

#17 - Elina

I högstadiet skulle vi göra hjärt- och lungräddning. Eleverna fick träna på varandra. Minns att den killen som jag parades ihop med skrattade högt och sa "du är ju som en planka, inga bröst någonstans!". Just där och då skar det i mig, men sen när jag kom hem och grät lite visade min storasyster mig mammas modetidningar som ju var full med modeller med små bröst. Tackar min syster än idag!

#18 - Hanna

När jag läste till undersköterska 2006 så psykologiläraren att "du är en så här person som man stör sig på". Det glömmer jag aldrig.

#19 - Emelie

Min moster nöp tag i mitt lår och sa ”du börjar få hull!”
Snyggaste killen i klassen ville se vad skolsköterskan skrivit på lappen jag skulle ta med hem till mamma i åk 6. ”165 cm och 58 kg” stod det. Hans kommentar... ”äh, killar gillar ju tjejer med former!”. Det var första gången jag började tänka att jag var stor (även om han försökte mena väl). Nu i efterhand vet jag ju att det är helt befängt, han (och många andra) var typ 2 dm kortare än jag och då kan man inte jämföra vikten, jag var lika smal ”som alla andra”.

Men dessa två kommentarer satte spår och ätstörningar hänger i än idag. Kommer jag någonsin ha ett normalt förhållande till mat? Är 32 år idag...

#20 - Sandra

Jag var tjock i en smal familj. Bara det att jag var ju verkligen inte det, jag låg i den övre normala viktskalan bara medan mina syskon alltid legat och gränsat på undervikt. Hörde en gång min pappa säga om mig till min mormor att ”Sandra, henne hör man alltid när hon kommer, hon är så tung och grov. Verkligen ingen atlet.” Jag fastnade supermycket för just det där att det tydligen hördes när jag gick och utvecklade då en noja över att det skulle låta tungt och högt när jag typ gick i trappor (lol). Har sedan dess utvecklat en lite märklig gåstil som är att jag typ aldrig sätter ner hela foten och går på tårna när jag går uppför trappor. Det här är ju minst 15 år sedan, men jag går alltså fortfarande så och kontrollerar alltid ljudet av mina egna fotsteg. Så jävla sjukt.

#21 - Ellinor

Hemkunskapsläraren sa inför första betygssättningen i åttan (vi snackar tidigt 2000-tal) att jag var ett ”klassiskt VG-barn”. Har retat mig på detta sen dess, och tror att det påverkat mig mer än jag förstått - tror att det gjorde att jag inte ansträngde mig mer än nödvändigt för jag skulle ju ändå aldrig få högsta betyg.. Men mest minns jag att det störde mig att ”den självklara tjejen” i min högstadieklass (som inte ens var smart i mina ögon, bara elak, fjäskig och bossig) fick MVG.
Minns också hur min mormor sa att ”Ellinor är minsann lika rund som Linnéa” och att min mamma liksom inte sa emot. Har haft uppfattningen om mig själv att jag var knubbig under uppväxten, men på bilder ser jag nu att både jag och min kusin var hur fina som helst, suck! Det här med att välja sina ord rätt är så viktigt, måste verkligen tänka på det nu när jag själv fått en dotter - och även till omgivningen!

#22 - Ellen

Oj, vad mycket hemska kommentarer ni fått :( Inget undantag för mig heller.. Förutom att fått betygsättande kommentarer i högstadiet av klasskompisar (killar förstås) som "du är ingen tia direkt som du förstår" etc, så minns jag även en kommentar jag fick höra av en svensklärare angående skrivning. Jag tyckte om att skriva i skolan och tror jag frågade något om vad jag kunde göra för att få bättre betyg i svenska och min lärare svarade: "ja, somliga har det bara, men du har det inte riktigt."

Inte så kul att höra för en liten 14 åring precis. Men nu har jag tagit tag i mitt skrivande igen och går en liten skrivkurs, 35 år är jag visserligen, men det är väldigt kul! men hade ju varit trevligare att få lite uppmuntrande kommentarer som barn/tonåring. Tonåren är verkligen brutala år!