bloggkommentatorerna

HSP - den skrytiga diagnosen
Kissie kommer ut som högsensitiv. Hon beskriver hur hon känner allt mycket tydligare än andra, och märker av stämningar som andra inte uppfattar. Priset hon får betala för superkraften är att hon blir trött och orolig. 

Att "diagnosticera" sig själv som HSP är ju ett sätt att skryta. Men föga originellt. Nästan alla som kommenterar besitter samma krafter. 

(null)

Hur vet man att man känner mer än andra? De enda känslorna man verkligen känner till är ju sina egna. 

//Mia
#1 - Anonym

Mia! Du har missförstått! Läs boken ”Drunkna inte i dina känslor” (Hägglund/Dahlin). Om du, som jag, känner att författarna beskriver din personlighetstyp, såväl styrkor som svagheter samt ”lösningar” så kommer du förstå. Jag kan säga att insikten om HSP har förändrat mitt liv (läs UnderbaraClaras inlägg om ämnet). På några veckor har jag lyckats lägga om ett par vanor och tankemönster som på så vis hjälpt mig när jag varit nära att bränna mig pga slut på energi.
Du kanske har en poäng i att många tror sig vara HSP. Faktum är att många är HSP. Fundera på vilka på ditt jobb som alltid ser till att vänta in den sista, som alltid kollar hur alla mår osv osv. Och framför allt: det ör fanimej inget skryt - många med mig mår stundtals skitdåligt av att ta in så mycket extra intryck hela tiden. Men läs gärna boken och educate yourself darling!

#2 - Andrea

Till Anonym: Jag är själv HSP (som blev väldigt tydligt efter tiden jag var utbränd/utmattad) och är väldigt nyfiken på vilka vanor och tankemönster du har lärt, som har hjälp dig? <3

#3 - Åsa Aabakken

Jag skulle inte precis skryta om den diagnosen det är ett jäkla handikapp. Det tar på orken man orkar inte umgås med folk och drar sig undan. Hälsningar Åsa

#4 - Emelie

Snark, är så trött på alla som helt plötsligt är "HSP". Känns som någon slags ursäkt för att man är en på tok för inkännande gnällspik.

#5 - Ärten

#4 "inkännande gnällspik", haha det låter faktiskt som mig men jag brukar föredra "prinsessan på ärten" ;) Hur jag vet att jag är HSP: Jag kan inte sova utan ögonbindel och öronproppar. Blir svinarg av höga ljud. Reagerar snabbare än andra på värme/kyla eller syrefattig luft. Får hjärtklappning av energidrycker, kan inte sova om jag dricker kaffe senare än kl 15. Blir lätt emotionell av musik och konst. Och min personliga uppfattning är att jag tidigare än andra läser av känslostämningar hos människor. Med mera med mera. Men go ahead, håna mig.

#6 - Erica

Haha. Jag tror jag är motsatsen, Undersensitiv. Sämst luktsinne, sämst smaklökar, ganska ouppmärksam på känslor och spänningar i rum, vare sig sociala eller annat. Har några HSP typ personer runt mig, en som är så jävla känslig för allt omkring. Mkt är mentalt tror jag, lite hypokondriskt.

Det är både positivt och negativt att va undersensitiv. Önskar ibland att jag kunna känna MER, typ beröras av saker, känslor, människor. Tänk! Men ofta tycker jag det är ganska skönt. Man har sin lilla bubbla liksom och störs inte av andra.

Sådär ja, nu har jag skapat en ny diagnos och därmed minskat spannet för att vara normalsensitiv ännu mer haha

#7 - Caroline

Andrea:
Det absolut första jag gjorde var att varje gång jag höll på att köra huvudet in i väggen så lärde jag mig att säga till mig själv att gå undan och återhämta mig. Återhämtning är superviktigt. Framför allt att det inte är ”fel” av mig att göra så. Att prata snällt med mig själv istället för att fastna i ett negativt ältande tankemönster eller bli helt speedad under en middag med vänner exempelvis. Nu har jag kommit så pass långt att jag känner sv i god tid när det är dags att bryta. Ytterligare en mycket viktig grej är att lära sig bekräfta känslan, men inte falla ner i den. Alltså, det handlar precis som bokens titel anspelar på: att inte DRUNKNA i sina känslor, utan att lära sig hantera dem på lite avstånd. Om du läser boken som jag tipsade om så kommer du läsa spaltmeter med goda råd och tips!

#8 - Hanna Karlsson

Håller med kommentar nr 1. Du borde verkligen läsa på mer om vad det innebär att vara högsensitiv. Bristen på förståelse i det här kommentarsfältet är för övrigt inte roligt att läsa.

#9 - Burgschki

Tror nog vårt samhälle blivit tuffare och vi som inte riktigt orkar ser oss som hsp när vi egentligen är normala.

Dessutom alla dessa som påstår att de är introverta. Jag har blivit tillfälligt introvert och det är rätt fruktansvärt. Får sjuk ångest inför varje möte som jag egentligen ser framemot men så finns folk som åh också introvert pga trött på allt surr '
Hallå inte samma sak.

#10 - Anna

Nä det här var lite nedlåtande tycker jag. Visst att många går ut med sina diagnoser och att det kan uppfattas oseriöst. Men det kan ju kanske också förklaras med att många förstår vad som varit "fel" först när de läst om andra, läst om det här som för många kanske varit okänt. Jag insåg själv att jag är solklart hsp när jag först kom i kontakt med begreppet. Som barn och ung vuxen såg jag det bara som att jag var sämre och mindre tålig än alla andra och det var också det som förmedlades av vuxenvärlden. Jag var fel och det borde göras nåt åt typ. Så man skämdes. Skämdes för att jag var tvungen att sova efter varje skoldag då intrycken gjorde mig så slut. Att jag behövde återhämta mig mycket efter att ha träffat vänner, att jag oroade mig för massor av saker osv osv. Kan lova att det personlighetsdraget inte har varit något att skryta om. Det är egenskaper som inte varit särskilt statusfyllda. Jag är också väldigt ljudkänslig så jag måste undvika massor av roliga saker då det inte funkar tyvärr.

#11 - Conny

Intressant fenomen. Utan att veta ett skvatt om detta så tycker jag att det är klart man kan veta vad man känner av själv. Men jag tror inte någon vet exakt vad andra känner. Så påståendet: Jag känner mer än andra är egentligen inte sant. Eller som den som just rakat huvudet sa. -Knappast hårresande!

#12 - Mamma till barn med autism

Hsp är dock inte en diagnos. Ej att likställa med exempelvis npf- (ex autism, adhd) diagnos. Hsp är en beskrivning av personlighetsdrag. Viktigt att tänka på. En diagnos eller funktionsnedsättning innebär att personen har betydande svårigheter i vardagen och det kan ju även personer som är hsp ha men det är alltså inte en diagnos med uppsatta diagnoskrav.

#13 - Johanna

Tycker gott flera kunde ställa sig kritiska till hsp. Det är trots allt en teori som inte är baserad på vetenskaplig evidens, många har framfört kritik mot Elaine Aron som myntade (och har tjänat bra med pengar på) begreppet 1996.

#14 - Anonym

@#6 Jag är med dig! LSP då😆. Har sina för och nackdelar absolut.

#15 - Anonym

@#6 Jag är med dig! LSP då😆. Har sina för och nackdelar absolut.

#16 - L

Åh, Erica!!! Jag upplever mig också som ”undersensitiv” i jämförelse med människor omkring mig! När andra gapskrattar så fnissar jag lite, när andra älskar maten så tycker jag att den är ”helt okej” och när andra storgråter så känner jag mig ”lite nere”. Obekväma saker som dålig stämning eller starka lukter har jag inget problem att ignorera.

Jag upplever hsp-personer som gnälliga, alltid fokus på fel saker... Särskilt frustrerad blir jag när jag möter dom på min arbetsplats. Verkligen NOLL förmåga att hantera press och stress. Det går ut över alla andra, som hela tiden måste avlasta samma gnälliga människa som det är så synd, för hen är faktiskt hsp....

Haha, nu låter jag sjukt gnällig men jag så trött på att det alltid är så jäkla synd personen med ”problemet”, inte alla i dess omgivning som också blir drabbade. Som barn med adhd i skolan, alltid synd om dom.. inte dom 30 andra ungarna som fick sin lektion förstörd.

Jag kan också bli lite avundsjuk på andra, speciellt det där med att ha nära till gapskratt! Konst och annat utan praktiskt funktion är helt meningslösa för mig, haha. Jag lyssnar bara på fakta-poddar tex.

Kan helt klart relatera till att ha sin egna sköna bubbla, om jag måste välja, är jag hellre under- än överkänslig.

#17 - Ellie

Jag har lite svårt att tro att Kissie är HSP. Skulle en HSP utsätta sig för den massiva kritik och uppmärksamhet som en stor blogg genererar?

Många får för sig att de är HSP på grund av ett enda drag, typ "känner av stämningen i rummet" men glömmer att det finns många andra punkter som följer med begreppet HSP. Ett tydligt tecken är att se tillbaka på sin barndom. Jag är HSP (alltså jag hatar det rätt ofta.. ) och fick ständigt höra av lärare och föräldrar att jag var känslig/överkänslig, för omhändertagande, orolig, introvert och observerande.

#18 - Anonym

L: Usch vilken osympatisk människa du verkar vara.

#19 - Erica

Känner igen mig helt, L! Iofs har jag lätt till skratt. Men när grät jag senast liksom? Så många år sen. Är aldrig sjuk, inga allergier, inga känsligheter. Blir sällan nervös osv, rörd, ledsen, arg. Jag blir helt ställd av människor som liksom suger upp allt omkring dem. Det måste vara jobbigt. Men jag upplever också att de är svåra att jobba med. De får ju aldrig nåt gjort. Allt distraherar dem. Alltid nåt fel. Luftfuktigheten. Lite krasslig. Mår dåligt över nån världsnyhet.

De sympatiserar ju gärna med en, men jag upplever inte att såna människor i regel är de som faktiskt bjuder till och hjälper en, får saker gjort osv.

Samtidigt kan jag förstå att LSP kan ses som typ döda inombords. Jag kan bli avundsjuk på de som blir SÅ KÄRA, så rörda, så passionerade för nåt. Men jag avundas inte deras konstanta känslighet för allt möjligt.

Jag kan tycka att lite av detta är överdrivet och att folk skulle behöva chilla. Typ exempel: åhhh jag är så allergisk mot mandlar... äter bullar med mandelmassa utan att veta det. Mår alldeles utmärkt. Om hen hade vetat det, åhhh jag håller på att dö!! Elller ”åh månen är i cykel X med Saturnus igen, det förklarar min oro senaste dygnet...” man bara letar efter saker att störa sig på.

Men som #12 säger här tycker jag att man ska minnas att HSP inte är en DIAGNOS. Ej heller LSP som vi skämtat om här. Det är personlighetsdrag och de existerar i ett kontinuum. Självklart är vissa mer eller mindre känsliga än andra. Så är det bara. Tycker inte man ska sätta en godtycklig gräns nånstans ner i spektrat och definiera respektive sida som låg eller hyper. Som att det finns nån sorts optimal känslighet!

#20 - Anonym

Tror en del diagnostiserar sig själva lite snabbt. Typ "Ja men jag bryr mig så mycket om hur andra känner så jag är HSP". Det är ju inte så det ligger till. Jag är HSP och det är endast ett jäkla gissel. För jag är så känslig mot alla intryck, inte bara att jag är empatisk. Utan jag klarar inte kläder som sitter åt, har klippt sönder ändlöst antal tröjor i jakt på att ta bort den sista biten av lappen i nacken, får panik av höga ljud, klarar knappt folk som skrattar, kan aldrig sova utan öronproppar och har behövt flytta från lägenheter pga hör grannen. Klarar inte en granne som för liv men är för känslig för att be hen hålla tyst. Kan inte flytta till hus pga har inte råd. Jag äter medicin som ger mig biverkningar pga är så nervös för alla intryck runt mig, som en skrämd hare.

Nej, jag skulle gärna byta bort denna diagnos. För jag har vänner utan HSP som fortfarande är mycket empatiska.

#21 - Anonym

tillägg till min kommentar innan (#20). Jag vet att det inte är diagnos utan mer ett drag. Det var bara slarv av mig. Vi ligger alla i ett spektrum av känslighet eller okänslighet, precis som DISC personlighetstyperna.

#22 - Marie

Jag har alltid känt mig annorlunda och har nyligen insett att jag ör hsp. Känns bra att veta att jag inte är bara osocial och konstig som min mamma fick mig att känna mig som. Är inget jag skryter med direkt, men gör det lättare att acceptera sig själv. Tror inte att Kissie är hsp dock.

#23 - Anna

Märker att det här väcker känslor (jättestora bland alla självutnämnda HSP-are..) men tycker helt klart Mia har en poäng!
Alla känner sina egna känslor starkast och det som främst verkar skilja dem som kallar sig HSP är att de inte riktigt kan eller vill filtrera vad de visar utåt. Det behöver ju inte betyda att intrycken och känslorna är starkare. Om man vill se det som positivt eller negativt är väl upp till var och en men att kalla sig HSP och liksom förvänta sig att folk ska bry sig om det som om det vore en funktionsvariation tycker jag är galet. Jag skulle inte kalla mig högsensitiv rent allmän men det finns saker som känns så extremt mkt i mig som inte alls verkar påverka andra på samma sätt - det handlar väl bara om att vi är olika och känner olika saker olika starkt i olika situationer! Jag tror på lite skärpning och att man slutar sätta etiketter på allt och tro att man är speciell. I grund och botten är vi människor väldigt lika varandra, fast på lite olika sätt.

#24 - CYKELKATTEN

Så här är det: det förekommer nog en hel del HSP-missbruk. Men vi som faktiskt är HSP (eller nån variation på det) gillar nog sällan det så pass mycket att vi slänger oss med uttrycket så fort tillfället ges. Så lugn, var inte avis på att jag aldrig lyckats ens blunda till på tåg/bil/flyg/i sällskap med andra. Var inte avis på att ett hej till en främmande granne på promenaden resulterar i att jag bearbetar intrycken från hennes kläder, ljud, doft, hårtjockleken, väskfickans färg och oron i hostningarna i en timme efteråt. Var inte avis på att jag måste vila i i ett mörkt rum med öronproppar i efter att ha fikat med en kompis som har problem och jag varit inkännande. Var inte avis på att jag blir fysiskt sjuk och måste ibland sjukskriva mig när jag känner för mycket ett tag.

Blä.

Men jo, minnet är bra och idéerna flödar. Superkrafter bla bla.

#25 - Ivana Vukadinov

Precis så! TACK!

#26 - Anonym

Tråkigt att läsa hur dömande och fördomsfulla ni är. Det är verkligen inget behov av skryt som gör att jag och många andra tar till oss Elaine Arons tankar. En grupp för HSP på Facebook har räddat livet på mig. Merparten ser inte att det skulle vara någon slags superkraft utan det är något som försvårar i livet. Sen handlar det väldigt lite om att man inte kan hantera känslor utan att alla intryck är förstärkta Tror ni verkligen det är så lätt att vara så intonad på omgivningen hela tiden? Jag skulle då vilja kunna stänga av. Ingen jag har läst inlägg av begär att omgivningen ska ta hänsyn, snarare skuldbelägger sig de flesta själva och tar ansvar för andras fel och bristande empati. HSP är allt annat än egocentriska. Att få igenkänning och slippa höra att man skulle vara störd är en stor lättnad. Ni kan ju t.ex läsa Nanna vän Berlekom så förstår ni kanske lite bättre.

#27 - Anonym

#23 vad då inte kan/vill filtrera vad de visar utåt?!? En person med HSP kan inte stänga av omgivningen. Det är alltså intrycken i alla dess former som upplevs starkare. De flesta vänder allt inåt och belastar inte omgivningen med vare sig känslostormar eller fysiska reaktioner. Ingen begär heller att omgivningen ska ta extra hänsyn. Du verkar snarare tala om överkänslighet eller rent av narcissism.