bloggkommentatorerna

Barn eller inte?
Kissie vacklar väldigt mycket kring barn just nu. Häromdagen skrev hon att hon är mer och mer inne på att aldrig skaffa barn. Det är den känslan jag har kring Kissie, att hon inte planerar ett liv med barn. Ett tag skrev hon att hon inte kunde få barn, men jag vet inte om det någonsin kom fram någon förklaring till varför hon skrev så. Nästa dag blir hon mer sugen och plötsligt har hon drömt att hon fått barn. Men hon har inte bestämt sig än. 

När jag började läsa kommentarerna under inläggen så förväntade jag mig att alla skulle försöka övertyga Kissie om att barn är det bästa som finns, och meningen med livet. Det visade sig att ungefär hälften av kommentarerna hade det budskapet, medan andra hälften menade att man kan ha ett bra liv utan barn, och att det inte är någon idé att skaffa barn bara för att det förväntas. 

Jag håller med den sista gruppen. Jag har barn som jag älskar över allt annat, och som förgyller mitt liv, men utan dem så hade jag haft något annat som var viktigast. Jag hade också sluppit mycket negativt om jag var utan dem. Och då menar jag inte potträning, simundervisning, läxor och mobbing, utan större, existentiella problem. Jag hade varit en betydligt friare människa, där mina val var mina egna på ett helt annat sätt. Jag hade sluppit en viss oro som sänker livskvaliteten. Det är lätt att säga att det är värt det, för just dessa individer ÄR ju värda allt det där. Men om jag inte hade haft dem så hade jag ju inte saknat DEM. Så om Kissie inte ens saknar barn i allmänhet, så behöver man verkligen inte skaffa barn för att få ett fullkomligt liv. 

Vilken av grupperna tillhör ni?

//Mia

#1 - StrongMama

Jag tillhör mittengruppen, där jag tycker att alla ska göra som de själva vill. Barn ÄR meningen med livet nu när man har de, det inser man då. Men om man inte känner att man vill ha barn så ska man inte skaffa det bara för att, det vore inte rätt mot barnen. Så gör bara hur du själv vill så borde ditt liv bli bra. :) Min filosofi.

#2 - Trött

Har en tvååring och en bebis och förstår verkligen de som väljer att inte skaffa barn. Tror precis som du att barnfria hittar något annat som är viktigast och ger samma glädje. Både jag och min man trivs rätt bra med ett mediokert och inrutat liv (ni hör ju hur roliga vi låter) som är är rätt barnkompatibelt men hade vi velat leva mera fritt hade nog barnen känts som ett hinder.

#3 - Flerbarnsmamma

Jag har egna barn som är meningen med mitt liv, och älskar mitt jobb som förskollärare. Men jag respekterar absolut de som inte vill ha barn och tänker att de givetvis har en annan mening med sitt liv.

#4 - Sara

Jag har två barn, 9 och 11 år, och även om jag älskar dem otroligt mycket så tror mitt eget liv varit bättre om jag förblivit utan. Nu när de börjar bli äldre är det så många ångestladdade frågor. Hur ska de klara skolan, hur ska de klara livet. Tänk om det händer mig något, vem ska skydda och älska dem? När de är ledsna är jag ledsen, när de är olyckliga är jag olycklig. Min tonår var, som många andras, fylld av självömkan och en tro på att ingen förstod mig. Nu inser jag att jag kommer bli tvungen att gå igenom allt det där igen, fast från förälderns synvinkel. Känns inte direkt lockande.
Tror dock inte man kan råda någon att skaffa barn eller inte, det är ett beslut man måste fatta själv.

#5 - Anonym

#4 så starkt att du erkänner det!

Jag gillar verkligen barn! Men vill inte ha egna, när jag träffar/umgås med vänner som har barn så känner jag att deras liv är så mycket mer begränsade än vad jag skulle trivas med. Det är inte en livsstil som tilltalar mig och jag känner bara starkare hela tiden att jag inte vill. Allt det jag älskar mest med mitt liv är inte kompatibelt med barn.

#6 - Anonym

Har skaffat barn fast jag tidigare inte velat det. Har tidigare haft ett fritt och ganska obekymrat liv. En orsak till att det blev barn var faktiskt omgivningens tjat och påtryck.. nu älskar jag mitt barn, men jag kommer nog aldrig vänja mig eller tycka om föräldraskapet...

#7 - Anonym

Jag ville inte ha barn, men så träffade jag rätt kille å då ändrades det rätt snabbt. Vi har två tjejer som är helt fantastiska. Men ibland blir jag rädd för den värld dom väntar; kvinnohat, miljöproblem, ekonomiska kollapser, antibiotikaresistens osv osv. Den oron hade jag gärna varit utan

#8 - Stina

Jag tillhör mitten tror jag! Jag väntar mitt första barn just nu och under en längre tid så var jag helt inte på att ha ett liv utan barn. Min make och jag har ett väldigt aktivt liv så det var inte självklart att ett barn skulle passa in. Tryggheten vi hade var att vi båda kände lika, barn kan vara underbara men det kan våra liv vara utan barn också.

I slutändan så bestämde vi oss för att barn är för oss. Mycket sitter i att vi tillåtit oss att leva det oberoende livet tillsammans och separat i många år, vi har även inte känt att barn är en självklarhet vilket gjorde att det valet fick mogna fram.

Men nu när vi sitter här med en bulle i ugnen så känns allting precis som det ska! Det har varit en svår graviditet men vi är samtidigt så exalterade över allt som komma ska.

Älskar den lilla plutten så mycket redan och det är med stor tacksamhet som vi tar steget in i ett nytt kapitel i livet!

#9 - Ida

Jag håller med #1. Jag kunde inte bry mig mindre om huruvida andra väljer att skaffa barn eller inte. Det är helt upp till dem och jag skulle aldrig argumentera för varken det ena eller andra för att övertyga någon. Har så svårt att förstå att folk faktiskt går in och skriver den typen av kommentarer på en blogg.

#10 - ladydahmer.nu

Jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv utan barn, man hittar ju som sagt annat som ger mening ... men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt.

#11 - Anonym

Kan tycka det är ganska tröttsamt med alla frälsta föräldrar som tycker att deras val är det mest optimala för att leva ett bra liv. Låt folk göra som dom vill. Och varför skulle dessa människor ångra sig när dom är äldre? Dom har förhoppningsvis massor av vänner och en livsmening även på äldre dag. Många har ju dessutom syskonbarn osv som ger en tillräcklig dos av sällskap och kärlek.

Själv är jag astaggad på att min första bebis ska bli färdigbakad. Familjelivet är något jag längtat efter då jag själv inte hade en trygg uppväxt. Fram tills nu har jag dock levt ett händelsefullt och fritt liv och älskat det. Förstår dom som vill leva barnfritt och tror med all säkerhet att deras liv är minst lika rika och fantastiska fast på ett annat sätt.

Det är utöver det också bra att inte alla vill ha barn. Vi är redan överbefolkade liksom.

#12 - Tilda

Väldigt intressant ämne! Jag fyller 32 nästa år, har en stabil sambo, och vi har båda fast jobb. Ingen av oss "gillar barn" (knepigt uttryck, för barn är ju inte en homogen grupp, men ni fattar) och mycket tidigt bestämde jag mig för att jag inte vill ha några barn.
Men jag tror faktiskt att jag och sambon kommer försöka få barn om typ 2-3 år. Inte mkt med småbarnsåren lockar mig helt ärligt, blöjor och VAB och allt det där... Jag tror vi skulle vara lyckliga och glada i 20 år till utan barn. Men sedan då? Förstår faktiskt vad Lady Dahmer menar. När man börjar bli lite sliten vid 60 och sitter där med gubben och en katt, då tror jag det är otroligt härligt och fint att kunna ringa/hälsa på barnet och höra vad hen hittar på. Känner nog lite samma nu när julen närmar sig, att fan vad mysigt det hade varit med en 6-åring som tittar på julgranen (vi struntar i den för vuxna skiter väl i sånt?) med tindrande ögon och känner den där speciella stämningen i luften... Kanske hade jag hållit fast vid att inte skaffa barn om jag var mer äventyrlig, men mina största intressen är att läsa och skriva så jag tror inte mitt liv begränsas så mycket av ett barn att det stör mig. Gött att vara föräldraledig med... ;) Jaja, ingenting är bestämt ännu. Ibland tror jag att jag inte är fertil och bekräftas det så kommer jag nog faktiskt inte sörja alltför mycket. Lite flexibel får man väl vara...

#13 - JK

Jag är inte så förtjust i småbarnsfasen men när jag ser föräldrar med äldre barn / vuxna barn och hör om vad mycket roligt mina äldre vänner har med sina vuxna barn så vill jag aldrig vara utan. Visst finns det ingen garanti alls att jag kommer ha en bra relation med mina barn när de är vuxna men jag vill ge mig själv chansen. Vänner försvinner lätt, familj brukar bestå. Men det är så jag vill ha det i mitt liv. Hur andra vill ha det är deras val och alla människor beslutar vad de tror är bäst för dem.

#14 - Anonym

Alla får såklart göra precis som de vill, det är ju lyxen med vårt moderna samhälle där det finns preventivmedel och äldreomsorg. Så man slipper skaffa barn bara för att det inte finns något sätt att ha sex utan att bli gravid, eller för att ha någon som tar hand om en när man blir gammal.

Jag har två barn, och kan såklart inte se mig utan dem. Klart att med barn kommer oro och ständigt dåligt samvete, men man får ju också otroligt mycket tillbaka. Jag älskar familjelivet och min lilla familj, och älskar den ovillkorliga kärleken som finns mellan föräldrar och barn. Hoppas kunna finnas för mina barn länge, och vem vet - kanske få barnbarn att skämma bort totalt? Kan inte se vem jag skulle ha varit utan barn? En helt annan version av mig själv. Såklart får man göra prioriteringar, och såklart måste man sätta barnen i första rummet. Men jag ser det inte som att jag offrar någonting. Jag kan fortfarande göra allt jag vill, men med lite mer planering. Sen så ändras ju ens prioriteringar och jag vill kanske inte samma saker längre. Visst kan jag ta enstaka partykvällar, men bäst tycker jag nog om att mysa ner mig i soffan med barnen framför en familjefilm.

#15 - Erika

Intressanta kommentarer. Jag tillhör någon slags mittengrupp också. Är en sån som "inte gillar barn", men har insett att barn som man faktiskt känner (väl) är ju toppen och jätteroliga. Har en unge (snart två år) och hon är ju underbar, men fler lär det inte bli. Hur roligt det än är så tror jag varken jag eller min partner skulle vilja/orka gå igenom bebistid igen.

Det är ju faktiskt en sak att komma ihåg. Att bli förälder handlar inte bara om att vara småbarnsförälder med många begränsningar och taskig nattsömn. Man får ju inte en bäbis, man får träffa och lära känna en hel person som kommer Växa och bli vuxen förhoppningsvis. Jag ser så mycket fram emot att min unge blir äldre.

#16 - Hmm

Det finns absolut inget som garranterar att ens barn kommer vara i ens liv när man blir gamal.

Kanske vill se inte eller så flyttar de långt bort.

Är det något man hör och ser på älderhemmen så är det mycket ledsna och ensamma gamla som undrar varför de aldrig får besök.

Så de som skaffar barn för att inte vara ensam som gammal bör nog tänka både rn och två gånger. Risken finns att sorgen är dubbelt så stor för det finns kanske någon som kan besöka en men kanske inte kan eller väljer att inte göra det.

#17 - Hmm

Örk Mycket fel. Bla.

*Kanske vill DE inte eller så flyttar de långt bort.

#18 - T

Jag tror en del blir lyckligare av att få barn och andra olyckligare, även om nästan alla älskar sina barn djupt.

Tycker egentligen det är konstigt både att råda någon att skaffa barn och att avråda från det. En del blir lyckliga av relationer, en del av barn, en del av husdjur och det finns inget svar. Själv skulle jag bli olyckligare av att skaffa en stackars hund men för många är det ju LIVET.

Att skaffa barn för att ha relationer när man blir gammal tror jag inte på, barn älskar ju att få uppmärksamhet och omsorg från andra än sina föräldrar och investerar man massa tid i exempelvis ett syskonbarn eller liknande tror jag man har minst lika stor chans att få besök på ålderdomshemmet som med egna barn. Relationen med egna barn kan ju ofta kompliceras på ett annat sätt...Att inte ha egna barn betyder ju inte att man helt avstår från att ha barn i sitt liv.

#19 - Karolina

Jag är 31 och har knappt nånsin haft längtan efter egna barn. Nu lever jag dock i en stabil relation där min man säger att han nån gång vill ha egna barn, men att det inte är någon brådska. (Säger han. Jag undrar om han har koll på kvinnors biologi?! ;) ) Detta gör ju iaf att jag har funderat mer aktivt på frågan. Och vid några korta tillfällen har jag kunnat känna en liten ilande längtan, bl.a. när jag i somras läste Underbaraclaras härliga inlägg om att det är roligt med barn. Men den där längtan går ofta snabbt över och definitivt när jag umgås med barnfamiljer. Inte för att jag inte tycker om barnen i sig men för att jag inte tilltalas av det där roddiga livet. Jag leker och umgås gärna med mina vänners och syskons barn men det är också så skönt att ”lämna tillbaka” dem till föräldrarna sen.

Jag tänker också på alla barn som inte har stabila föräldrar och familjer. Som skulle behöva nån annan vettig vuxen i sina liv. Jag funderar på att bli kontaktperson för ett sådant barn. Att istället för att ”producera fram” ett nytt barn som behöver min tid och omsorg, helt enkelt ha tid och omsorg för ett barn som redan finns.
Men det ena behöver förstås inte nödvändigtvis utesluta det andra.

#20 - Hanna Karlsson

Jag är mittemellan. Jag tycker att det är upp till var och en om man vill ha barn eller inte. Jag tror inte att ha barn är för alla. Allas val måste respekteras oavsett om det är ett liv med barn eller inte. Jag tror inte att barn är meningen med livet för alla. För en stor grupp är det säkert så men de som inte vill ha barn har något annat som ger mening.

#21 - Anonym

#10 ladydahmer, men vore det inte jättekonstigt och helt fel av mig att skaffa ett barn jag inte vill ha, för att ha sällskap om 50 år?


Sen är min upplevelse att nästan alla gamla känner sig ensamma hur mycket familj de än har, tror att en partner gör mer än barn när man når den åldern. Tror det är jobbigare att vara utan en livskamrat och ha barn än att ha barn men ingen livskamrat när man börjar bli runt 80.

#22 - Frida

Spännande diskussion. Det absolut sämsta argumentet som jag hör ibland är "kanske lika bra att försöka få barn, ingen ångrar ju sitt barn, det har jag aldrig hört". Känner bara: hahaha, klart att det finns föräldrar som ångrar sig! Bara att det är totalt tabu att prata om det. Är också uppväxt i en ursprungsfamilj som inte "orkade" sina barn, säkert har det format en också.
Jag tror att det är jätteviktigt att lyssna på sig själv och sin egen eventuella längtan, att försöka att inte bli pressad av samhället. För det är HÅRT JOBB att ha barn. Och då tror jag det är viktigt att känna att det är vad man vill. Och tror inte att det är meningen med ALLAS liv, säkerligen känner vissa så, men livet är till för att levas, och vad det innebär är olika. Mvh Mamma till en 2-åring

#23 - Amanda

Är det inte rätt trendigt/i tiden att tycka att barn är asjobbiga och att man själv absolut inte vill ha barn, eller åtminstone är starkt kritisk till det hela, åtminstone tills man blir 38,5 år och i panik kör igång det hela?? är själv hyfsat ung mamma och känner mig noll trendig utan mest töntig och som att jag (i andras ögon) fallit för nån kvinnofälla

#24 - Anonym

Till Amanda: ”trendigt/i tiden”, tror snarare det är så att man numera FÅR vara barnfri utan att bli sedd som spetälsk och därför blir folk friare i sina val/prioriteringar. Har dock flera valfritt barnfria vänner som fortfarande konstant blir ifrågasatta om deras val. Har svårt att tro att folk ifrågasätter ditt val att bli förälder. Kanske ditt val att bli ung förälder, men inte att bli förälder i stort.

Tycker det är förminskande att tro att folk väljer att vara barnfria för att det är trendigt och att dom kommer ändra sig när det är försent. Vad får dig att tro att dom inte är lika säkra på sina val som du är? Eller tycker du det är okej att folk frågar dig om du ändå inte kanske kommer ångra dina barn när du är 38.5 och inser att du slösat bort dina bästa år på föräldraskap?

Ska själv bli förälder nu och är asglad för det men tror mina frivilligt barnfria vänner är lika glada över att slippa. Alla är vill inte samma sak som du och jag.

#25 - Cykelkatten - Cykel, liv och kärlek!

Jag tror inte på att tillhöra någon av grupperna genom hela livet. Jag tror på att det skiftar, och på att livet utan några att bry sig om på ett villkorslöst sätt (oavsett om dessa några är biologiska eller adopterade) är ett trist liv. Däremot vet jag att dessa några behöver inte vara just ens egna barn. Det kan vara ens syskonbarn eller syskon också.

#26 - Karolina

#25 - så bra formulerat!! Tror också att ett liv utan villkorslös kärlek till någon annan är ett meningslöst liv. Och att det kan vara egna eller andras barn.

#23 & 24 - anar att jag förstår hur du, 23, menar när du använder ordet ”trendigt” om att prata om att barn är jobbiga och att man inte vill ha det. Den diskussionen har kommit ganska mycket det senaste året tycker jag också. Det var ju bl.a. därför Underbaraclara skrev sitt inlägg om att det är roligt med barn: ”Om det för tio år sedan var norm att vara en superlycklig nybliven mamma som orkade allt, älskade bebistiden och var i världens toppform – har det sedan dess blivit precis tvärtom.” https://underbaraclaras.se/2018/07/08/det-ar-roligt-med-barn-2/
Men jag tänker också som du, 24, att det är mer accepterat att prata om, därför kommer det fram mer. Och alla diskussioner på sociala medier verkar ju ha en tendens att kantra åt något håll, att ”trenderna” om vad man betonar hoppar från ena diket till det andra. Verkar svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt ;-)

Jag har inte blivit direkt ifrågasatt om att jag inte har barn, förmodligen för att jag inte gått ut med att jag inte vill så folk vet inte säkert var jag står. Däremot har jag flera gånger fått kommentaren: ”Du blir inte avskräckt från det här nu va?! Hehe...” när jag är hemma hos barnfamiljer. (Sanningen på den frågan är ju ”jo” men det säger jag inte). Men jag undrar varför det är så viktigt för dem att inte avskräcka mig? Och ibland får jag känslan av att om jag inte skulle få barn så har jag ifrågasatt mina vänners val och bara genom min handling kritiserat dem? Varför jämför vi oss så mycket med varandra? Varför kan inte de vara trygga i sitt val även om jag väljer annorlunda? (Om nu min känsla stämmer, det kanske den inte gör?)

Tänker nu att jag kanske ska våga prata med mina vänner om det här och inte bara skriva anonymt på internet ;-) Kanske kan vi få bättre förståelse för varann från båda håll.

#27 - wigwag

Bara en liten tanke. Man är minst två om beslutet att skaffa barn. Det är inget beslut kvinnor bara kan ta utan hänsyn till sin sociala omgivning. Även om det låter så här ibland. Undantag för ensamma kvinnor som inseminerar sig. Att inte skaffa sig barn är däremot helt upp till kvinnor att bestämma.

#28 - Alina

#10 Barn är ju dock ingen garanti för att man inte blir ensam som äldre. Kanske barnen, om man har några, flyttar till Australien - eller lever ett alldeles för upptaget liv. Vet många äldre med barn som ändå är väldigt ensamma. Känns inte som ett alternativ att skaffa barn bara för att inte riskera att bli ensam längre fram.

#29 - Johanna

# 26 Så hårt att skriva meningslöst liv. Lika hårt som att kalla någon värdelös (inte för att du gjorde det). Det man säger med dessa ord är du har inget värde. Eller som du skriver, ditt liv har ingen mening. Jag är ofrivilligt barnlös men mitt liv har en mening, mitt liv är inte meningslöst:)

#30 - Tilda

#26 Jag tror man kan känna sådan kärlek även till andra personer (som man ej är släkt med) eller djur eller till och med "projekt". Finns många personer med passion för t.ex. vetenskap eller välgörenhet som ägnar all sin tid och energi till det. Det är nog inte ett meningslöst liv faktiskt även om det inte passar "mallen".

Förstår de som skriver att man inte ska anta att ens barn kommer finnas där för en när man är äldre, då de kan flytta till Australien eller bara skita i en. Alltså, så kan man ju inte tänka? I så fall får man ju även räkna in att man inte ska räkna med att det blir trevligt att ha barn för barnet kan ju födas otroligt sjuk och funktionshindrad, eller få cancer efter några år, eller dö, eller bli kidnappad o.s.v... Varför ska man tro det värsta jämt?! Tycker ofta svenskar säger sådär men skaffar jag barn så tänker jag försöka tro det bästa, att barnet är friskt och att hen faktiskt kommer älska mig och bry sig om mig även om 35-40 år! Varför vara pessimist? ;)

#31 - Alina

#30 Jag menade att man inte bör skaffa barn som en garant för att inte bli ensam, eftersom det inte stämmer att det är en garanti. Den kommentar jag svarade på sa ju att man säkert kan ha ett givande liv utan barn, men när man blir äldre då? Verkar himla tokigt att skaffa barn om man egentligen inte vill, bara för att (kanske) inte bli ensam sen.

#32 - Karolina

#29 - du har rätt. ”Meningslöst liv” var för hårt formulerat. Kommentaren #25 som jag menade mig hålla med skrev dessutom ”trist liv” så jag gjorde det ju verkligen mycket hårdare. Men jag menade ju egentligen som #25 och även #30 kompletterade med. Att det inte hänger på att jag har egna barn att villkorslöst älska men att jag har någon eller något att villkorslöst älska. En släkting/vän/djur/projekt. Jag ville precis som du skriva att man kan ha ett meningsfullt liv utanför mallen ”egna barn”.

#33 - Melina

Alina: Fast när "bör" man skaffa barn då? Att ha familj när man blir äldre istället för att vara ensam är väl en lika god anledning som någon annan? Eller måste man ÄLSKA att byta blöjor, tjöta på tonåringar att använda kondom, laga mat till barnen som vägrar äta annat än makaroner just den veckan, står i ett iskallt stall och glo på ridlektionen m.m.?
Jag tänker att dåliga anledningar till att skaffa barn är typ för att tvinga en partner att stanna med en, för att manipulera någon, för att någon försöker tvinga en m.m. men för att man vill ha familj om X antal år...? Nej, det är väl rätt normalt att önska sig det eller? Jag tror inte att man måste avguda blöjbyten och dagissjukdomar för att vara en bra förälder. Är man en kärleksfull person och själv väljer (av olika anledningar) att föda barn så har man rätt goda förutsättningar för att det ska bli bra.

#34 - Alina

#33 Man skaffar väl kanske barn för att man vill ha barn. Inte för att inte bli ensam. Vem har sagt något om att man måste älska blöjbyten. Det jag har sagt är att det inte känns logiskt att skaffa barn om man inte vill ha barn, och är nöjd med sitt liv som det är - bara för att eventuellt inte bli ensam sen. Du får nog läsa vad jag svarat på, eller läsa lite mer noga.

#35 - E

Man kan tro att barn är nåt man skaffar. Men ingen vet om hen kan få barn eller inte. Jag vill inget annat än att "skaffa" barn. Men det går inte. Ingen vet varför. Men nåt barn blir det inte. Får hoppas att livet blir meningsfullt ändå. Både nu och när jag är 50,60 och 80 år.

#36 - Anonym

#34 exakt precis så! Barn bör skaffas för att man vill ha barn inget annat.

#37 - Anonym

#35 du kommer kunna ha världens mest fantastiska liv ändå!

#38 - Agnes

Vilken intressant kommentarsfält! Har läst igenom allt och älskar diskussioner av det här slaget. Kul att så många delar med sig på ett nyanserat sätt, så att man kan se saker ur flera olika perspektiv genom att läsa här.

För övrigt #12 hade kunnat varit skrivet av mig, varenda ord stämmer in på mig! :)

#39 - Frida

Lyckligt barnfri! Startade nyligen Sveriges första podcast gällande ämnet, den heter Barnfrihet. Kissie är inbjuden som gäst men har inte svarat än. ;) Det roliga med podden är att vi får mejl och mess från många föräldrar som hyllar att vi startat den. Vissa säger att de hade gjort andra val om de vetat hur jobbigt det är att ha barn. Ändå pratas det nästan bara om att barnfria skulle vara de som kan ångra sig. (Har aldrig träffat några såna dock?)

Är man det minsta osäker bör man låta bli att skaffa barn tycker jag. Att ta in en ny människa i denna överbefolkade värld på väg mot kris av episka mått är så onödigt. Är det allt man vill med sitt liv – kör. Men är man osäker kan man lika gärna avstå.

#40 - Loppi

Jag känner Andreas sen många år och skulle bli väldigt förvånad om det inte blir barn så småningom om det nu ska va dr två. Men visst han kan ändrat sig pga kärleken är sp stark eller whatever,, men hans egen önskan är definitivt barn.