bloggkommentatorerna

Avfärdad som feminist
Jag känner igen mig mycket i Kissies beskrivning av diskussionen hon hade med sin pappa om Metoo. Hur liten Kissie kände sig, och hur trött hon är på att bli klassad som "en liten arg feminist". Man får den stämpeln otroligt fort, och det är på ett sätt bra att folk förstår vad man har för åsikter, för det betyder att man är tydlig och kanske kan få andra att tänka till. Men det är också förminskande och avfärdande. Flera gånger när jag suttit på middagar eller andra sammanhang där man pratar om världen och värden så har män sagt: "Just det ja, du är ju sån." vilket helt seriöst handlar om att jag är en sån som tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och behandlas lika. 

Jag blir just "en arg feminist" (eller "en arg antirasist" eller vad man kallar det om man säger emot någon som sprider rasistiska åsikter), väldigt snabbt. När man blir avfärdad och idiotförklarad med suckar och nedlåtande kommentarer så blir man ju arg och när det slutat med att jag blivit förbannad så vaknar jag alltid upp med en känsla av att jag borde be om ursäkt. Ja, man känner sig verkligen liten. 

//Mia
#1 - Diana

Det är rätt många som inte tar det på allvar men undra samtidigt vad det beror på? Vi kommer från olika tider, uppfostran och sätt att se på saker och ting. Att bli arg leder ingen vart. Men att kanske förklara, visa/markera kan leda till mer än bara att bli arg. Jag lider med Alexandra. Trist faktiskt men inte helt ovanligt Jag är inte så känslig, är rätt hårdhudad brud men kan självklart ogilla äldre mäns sätt att se på saken. Dock markerar jag det rätt snabbt och ber om mer förståelse och respekt. Det är kanske annorlunda när det kommer från ens egna far :(

#2 - xox

Diana - jag tror det handlar om alla de gånger man inte på något sätt överhuvudtaget är arg, men den man samtalar med säger att man är det. Som att alla som har en annan åsikt än de och verbaliserar den automatiskt är arga. Jag tror det är människor som är extemt ovana vid att bli emotsagda och inte kan hantera det på ett vuxet sätt.

#3 - Ajlin

Jag har dock upplevt att män i min umgängeskrets, både äldre och yngre, har blivit mycket bättre på att ta till sig och förstå. Nu senast på nyårsafton blev jag påställd av en kompis till min pojkvän som började fråga ut mig om en facebookstatus jag skrivit för något år sen som upprörde ungefär samtliga av mina manliga facebookvänner rejält. Jag ville egentligen inte ta den diskussionen men jag förklarade sakligt precis vad jag menade och han lyssnade och nickade och sa att när han fick det förklarat för sig så förstod han och tyckte att min tes var helt rimlig. Inga motargument, ingen diskussion. Och det verkar vara genomgående, åtminstone i min närhet. Att det finns en vilja att lyssna och vilja förstå. Känns lite hoppingivande ändå.

#4 - Sandra // Jämställd vardag

Ilska är en så himla bra känsla och drivkraft till förändring. Den tolkas dock väldigt olika beroende på kontexten. Har svårt att tänka mig att en man som slår näven i bordet och säger "NU FÅR DET VARA NOG!! skulle kallas för en arg liten någonting överhuvudtaget. Han skulle snarare kallas handlingskraftig och modig.

Jag skulle hur som helst vilja vända på det och tänka att alla som inte är arga feminister (oavsett kön) borde avfärdas som empatistörda och pinsamma mähän, liksom vad är det för människor egentligen??? Vem vill ens lyssna på någon som inte fattar att det som är skevt behöver förändras? Inte jag iaf. :)

#5 - E

Här är en intressant tråd om ämnet "Det här med en pojkvän som inte är feminist"...

http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?sub=4&mid=306332

Håller med de som skriver att det inte lönar sig att bli arg och argumentera direkt, utan att först försöka förstå den andre, erkänna dennes känslor... och sen kanske ställa motfrågor, för att personen ska börja reflektera och komma till insikt?

#6 - Marie

Min pappas fru tog upp den diskussionen med mig fast mer fokus på att vissa blir mer uthängda än andra. Alltså inte själva metoo utan snarare vad media gör. De hade liksom inte förstått skillnaden mellan metoo och det media använder metoo till (nu blir det rörigt här). Men jag blev irriterad iaf för jag sa bara att metoo behövs men jag skiter i vad media gör med enskilda personer för att sätta fokus på rätt saker.
Det kändes som om de drog upp det för att provocera mig.