bloggkommentatorerna

Kvantitet med barn
Katrin funderar på hur man ska umgås med sina barn. Hennes psykolog menar att det handlar om kvantitet. Att man ska vara med barnen mycket och hellre hålla på med sitt i närheten av dem, än på annat håll. 
 
 
Katrin frågar läsarna vad de tror. 

Jag tror på det som den där psykologen säger. Tänkte på det igår när jag var hemma med barnen hela dagen och gjorde typ ingenting. Jo, vi cyklade lite och bakade kakor, men annars var det bara ostrukturerat stugsittande. Jag läste och lyssnade på podcasts, och tvättade och bäddade rent. Barnen ritade, såg på tv, badade, spelade Minecraft och gjorde läxan. Då är man ju med varandra, även om man inte pratar och tittar på varandra hela tiden. Jag hör ju om de behöver mig, jag finns där och inger trygghet. 

Att vara disträ ibland som förälder, tycker jag är helt rimligt. Är barnen äldre än ett par år så måste de lära sig att andra människor också är upptagna ibland, och att man måste visa hänsyn och vänta på sin tur. Man hatar ju vuxna som inte kan vänta, utan som avbryter och stör när man håller på något viktigt eller pratar med någon annan. 

Hur gör ni? Kan era barn ens hantera ostruktrurerad kvantitetstid? Jag tycker det är väldigt olika från dag till dag. Igår gick det jättebra, men ibland blir alla rastlösa och behöver göra något uppstyrt. 

//Mia
 
#1 - Sonja

Jag kallar det här för att "umgås omlott" och det är den umgängesform som jag trivs bäst med. Och i vår familj är det hur vi umgås allra mest. Tex nu planerar jag och läser, och dottern håller på med slime och då och då kommer hon in och berättar nåt och då lägger jag ner det jag har medan, sen går hon, sen plockar jag upp det jag höll på med igen.
Jag tror mina barn skulle må gott av fler uppstyrda saker men jag är som lite dålig på sånt. Så det känns ju fint det Katrins psykolog säger :) och jag tycker det låter klokt också.

#2 - Lisen

Tror verkligen att det är rätt. Många föräldrar som styr upp sina barn till max och de måste ha aktiviteter varje dag. På helgerna är det match. När de väl är hemma vill de bara vara för sig själva. För mycket uppstyrt!

#3 - Anna

Det är så vi oftast umgås i vår familj. Klart vi ibland hittar på särskilda aktiviteter men det är mycket kvantitetstid. De sitter och ritar, bygger med lego etc medan vin lagar mat. Eller följer med på ärenden, de är rätt små och en tur till handelsträdgården för att köpa blommor är liksom tillräckligt spännande för dem.

#4 - Anna

Det var ju sådär det var när en annan växte upp på 80-90-talet. Visst gjorde vi grejer ibland också, åkte till badhuset på loven och på sommaren var det ju husvagnssemester i flera veckor men oftast var vi ju liksom bara i samma hus... Lekte med kompisar eller syskonen, ritade, tittade på teve medans mamma och pappa gjorde vuxengrejer som laga mat, tvätta, städa, läsa tidningen etc. Det var inga jävla lekland och aktiviteter konstant och jag har ALDRIG känt att mina föräldrar inte har haft tid med mig...

#5 - Frida

Jag tror verkligen på det här med kvantitet. Jag har många vänner som växte upp med mer pengar och fick göra coolare resor, men när de inte var bortresta jobbade bara föräldrarna de andra dagarna på året och de har allihopa svårt med relationer idag och svårt med sina familjerelationer.

#6 - Julia

Men ja - vad är det med folk som ska hålla på att maxa tiden på uppstyrda aktiviteter när de väl prioriterar in sina barn? Jag tror inte man gör någon en tjänst på det viset. Det är klart att det är roligt att hitta på saker då och då men jag tror verkligen att de flesta barn för det mesta är nöjda med att vara hemma med föräldrar som sköter diverse vardagsgrejer, det behöver ju inte betyda att föräldern inte är närvarande. Och hur ska barn som hela tiden blir underhållna och sysselsatta av andra utvecklas till kreativa och självständiga människor?

#7 - Bambi

Jag har bloggat om det flera gånger förut, att barnen behöver kvantitet istället för kvalitet. Det är ju vardagen som man saknar när den sen inte är där.

#8 - Jannike

Intressant. Isabella löwengrip tror t ex tvärtom att hon kan kompensera tiden med sina barn och det ser ju alltid ut som att de har det väldigt bra minst sagt. Men Jag tror på den där psykologen! Mitt barn har alltid fått hänga med på alla måsten som städ och tvätt m.m. "Det normala livet" helt enkelt. Men jag är alltid närvarande även om jag donar med annat, och det märks att hon är en väldigt trygg individ. Hon har inte alls samma relation till sin pappa som satsat mycket på karriären. Han tror på att kompensera tiden genom full närvaro (lekpappa) efter jobb och på helger. Men det är ganska tydligt vem hon föredrar. Tyvärr är det ju så.

#9 - Anonym

Det jag själv kommer ihåg så va kvantitet så mycket viktigare. Däremot så var kvalitet väldigt viktigt när min pappa väl var hemma, då ville jag ha all uppmärksamhet från honom antagligen för att jag inte visste när man skulle se honom nästa gång.

#10 - Anonym

Hos oss är det sambon som är sämst på det. Jag och bonusbarnen tycker helt klart att det är skönt att vara lite ostrukterad ibland och göra inget eller det som känns rått där och då. Sambon blir bara stressad och har därefter strukturerad upp resten av dagen...

#11 - Lotta

Att det ska vara så svårt... Det behövs inga psykologer utan bara vanligt sunt förnuft för att inse att det är viktigare med kvantitet än kvalitet... Därmed inte sagt att det inte finns kvalitet i kvantiteten också. Kvantitet ger den trygghet barn behöver och lite sysslolöshet föder egna idéer och skapande.

#12 - Elin

Låter rimligt. Eller när jag tänker på min egen uppväxt (som förvisso inte innehöll någon större flärd) så minns jag ju semestrarna såklart men det jag minns bäst och uppskattar mest nu i vuxen ålder är att jag har haft en barndom där någon förälder alltid var hemma. Vardagstråket gjorde ju också utflykten extra speciell.

#13 - Lina från grannar på landet

Hej!
Va roligt att ni oxå bloggar tillsammans!
Å jag tänker det samma, att finnas där så ofta det bara går och vardagslunka ihop!

#14 - Sandra

#4 Anna, Amen! Precis så minns jag min uppväxt på 80-90talet också. Vi skrotade mest runt och gjorde inget särskilt och mina föräldrar fanns alltid i nåt rum om man behövde dem. Numera när jag har en liten treåring själv är alla uppstyrda aktiviteter mest för MIN skull. Jag behöver komma hemifrån ibland och se något annat och få tiden att gå lite :)

#15 - Tina

Jag log åt uttrycket ”ostrukturerad kvantitetstid”. Underbart!