bloggkommentatorerna

Mer fertilitet åt folket
Annika Leone och hennes kompis Cilla Holm har en podcast som heter Jag vill ha barn, som främst handlar om ofrivillig barnlöshet. 

Annika skriver här om hur lite folk vet om fertilitet. Visst gör de det? Nu tar Annika ett exempel från skolveckan från Paradise Hotel, och nej, det är väl inte representativt för resten av befolkningen, vad tonåringarna i Paradise Hotel vet, MEN jag tycker också att det finns stora luckor i allmänhet. Jag har varit insatt ganska länge, eftersom jag av någon anledning hade råkat börja följa en massa bloggar om provrörsbefruktning, för cirka 12 år sedan. Men många vet till exempel inte alls hur många dagar man är fertil under en månad. Ok, det är ju individuellt det där, men till exempel en helt normal vettig kompis jag har trodde, medan hon försökte bli gravid, att man bara kan bli gravid om man har sex under det dygnet man har ägglossning. Ja, det är då ägget kan befruktas, men spermierna överlever ju i flera dagar så man behöver inte ha sex som en nykär tonåring var femtonde timme typ. 

Det pratas inte så mycket om det va? Jag har precis som Annika inte något minne av att man pratade om fertilitet i skolan. Preventivmedel pratades det om, men inte hur cykeln fungerar. Det kanske fanns en viss rädsla för att ungdomarna skulle börja mixtra med säkra perioder, som riskerar i ofrivillig graviditet? Jag fick all min kunskap om puberteten från Kamratposten. Där stod det mycket om mens, hur man tar hand om mensen, vad man ska säga till mamma och hur man ska lindra smärtan, men inte stod det något om när man kan bli gravid. Inte vad jag minns, men det kanske inte var aktuellt för mig vid den tiden. Idag är det ju enkelt att hitta information, men det gäller ju att fatta att man behöver göra det. "Jag trodde jag skulle bli gravid direkt", hör man ofta, men då kan man ju hoppas att personen googlar efter första misslyckade försöket och lär sig ett och annat. 

Däremot tycker jag verkligen att budskapet om att kvinnans fertilitet sjunker har gått fram. Jag fattar faktiskt inte hur någon kan ha missat det. "Det är snart för sent", känns som att jag hörde dagligen efter jag var 27 år, typ. Å andra sidan kanske det var i och med just de där barnlängtansbloggarna jag följde vid den tiden. Där är åldern en big deal. 

//Mia
#1 - Helen

Hur länge kan man vänta? Haha förlåt att jag frågar dig, som om du vore någon expert, men du verkar ju ha lite koll och litar faktiskt inte på vad barnmorskan säger pga hon känns så "PK" i meningen att man ska vänta tills det känns rätt, och var det försent så var det inte menat. Om du förstår.

Högst störigt då jag i tanken tänker mig att jag gärna vill ha 3-4 barn, men i verkliga livet helst skulle vänta 15 år innan jag satte igång..... hur sent kan man vänta och ändå ha vettiga chanser på att kunna klämma ut några stycken? Blir stressad av alla tvetydigheter 😭😭😭

PS har ordnat en pappa åt barnen också så den biten är klar 😉

Svar: Det är jättesvårt att rekommendera, såklart, du fattar, men jag var i samma sits som du, innan jag skaffade barn. Vet inte hur gammal du är nu iofs, men när jag var 29 så ville jag ha tre barn i framtiden, men ville absolut inte sätta igång och skaffa dem. Sen råkade det bli så, och nu har jag två och orkar inte vara gravid en gång till.
Grejen är ju att man inte vet om man ens kan bli gravid, innan man testat. Går det superlätt när man är 28 så går det oftast lätt även när man är 32. Och många är ju fertila även efter 40. Men om man vill ha 3-4 barn och skulle bli besviken om det inte blev så, så tycker jag absolut att man ska sätta igång vid senast 28. Den enda flerbarnsmamman jag vet som inte startat förrän efter 30 är Martina Haag som fick första vid 32 och nu har 4.

Det är långa väntetider till fertilitetshjälp, och tiden rinner snabbt iväg när man håller på. Varje behandling tar tid, och sedan ska kroppen återställa sig osv. och efter 40 får man oftast ingen hjälp alls av landstinget. Då återstår dyra privata alternativ. Adoption är också svårt när man blivit över 40.

Det känns för jävligt att stressa någon, som sagt, jag har varit i samma sits och hatade att bli stressad. Men om man har alla förutsättningar för att skaffa barn och vet att man så småningom kommer vilja ha dem, så kan man nog vara ganska säker på att man kommer att växa in i idén någon gång under skaffandet eller graviditeten.

//Mia
bloggkommentatorerna

#2 - Sonja

Ja, eller hur att man fick lära sig lite om menscykeln i skolan! Det finns ju hur mycket som helst matnyttigt man enkelt kan lära sig och dessutom ha NYTTA av (oavsett om man vill ha barn eller inte, är sexuellt aktiv eller inte) om man bara vet om det liksom. Men jag tror att kunskaperna förbättras iom att populariteten växer för såna där fertilitets/mens-appar?

Svar: Exakt, det är ju extremt användbar kunskap. Ända fram till man är cirka 50 år som kvinna (och ännu längre om man är man som är ute och förlustar sig med yngre damer) så är det jättebra att ha koll på såna grejer. Jag tror också apparna hjälper. Där ser man ju tydligt att man kan bli befruktad under en lång period.
//Mia
bloggkommentatorerna

#3 - hanna

Väldigt lite om det i skolan ja. Kanske att man bedömde att det inte var relevant just på högstadiet, att man inte behövde berätta hur själva barntillverkningen kunde optimeras när man är i en ålder där ingen riktigt borde satsa på att bli gravid? Haha.

Håller också med Sonja här i kommentarerna om att vi nog blir bättre och bättre på att lära känna vår menscykel i och med att vi trackar den i appar. Men än så länge känns det som en generationsfråga. Jag pratade senast igår med två äldre kollegor (hehe 40 +) som ba "har ni också tänkt på att vissa dagar i månaden, nån vecka efter mensen, så blir man lite mer sugen och tycker att ens man är snyggare än vanligt??" och den andra kontrade med typ "oj nej? det ska jag tänka på nästa gång. men jag har känt att jag blir lite ledsen ibland precis före mensen, har ni märkt det någon gång?". Blev så paff, för i mitt vanliga jämnåriga umgänge (tjejer 24-28 år) är kommentarer och konstateranden om att man är kåt som fan under ägglossningsveckan helt självklara. Likaså om att man har "sån jävla pms, hatar hela världen idag" och liknande. För oss är det så självklart liksom, alla känner sina egna kroppar så pass bra.

#4 - Maria

Håller med. Man fick knappt veta något alls om menscykeln, fertilitet, ägglossning mm i skolan (jag är samma generation som dig Mia, tror jag är något år yngre än dig). Vad jag minns var det ett jädra tjat om penisen och dess funktion för att ett barn skulle bli till, alltså bara fokus på penetration och inget annat. Tjejernas kroppas tyckte jag inte alls det pratades mkt om. Men samtidigt basunerases det ut EXTREMT TYDLIGT att har man oskyddat sex så blir man gravid (direkt!) och får en massa könssjukdomar!!!!! Men nu vet man ju att det verkligen inte är så enkelt att bli gravid när man själv har kommit till en ålder där man funderar över det för att man nu vill ha barn.

Svar: Jag minns att man fick lära sig att peka ut äggstockar, äggledare och livmoder och sånt. Men aldrig om när äggen bildades, hur länge de varar och att de aldrig bildas några nya ägg osv. Det hade gått att göra så intressant. Att förklara exakt vad som händer dag för dag, inne i kroppen, och hur man kan må och vad som kan hända om man har sex vid olika tillfällen. Men nejdå, det lät alltid som att det handlade om en annan värld. Ett ägg passerar äggledaren och sjunker ner i livmodern där det forslas bort med menstrautionen... bla bla bla...//Mia
bloggkommentatorerna

#5 - Sandra

Jag är född i början av 80-talet och fick veta exakt ALLT om könssjukdomar och preventivmedel under min skolgång på 90-00-talet. Det som jag inte fick veta något som helst om är cykeln.
Fast forward till att jag är 29, har hittat mannen i mitt liv och vi bestämmer oss för att skaffa barn. Jag laddade hem en app, började skriva in mensdagarna och upptäckte - oj, jag har en regelbunden cykel, mina cravings beror ju på pms och en hel massa annat! Det var ett aha-ögonblick!
Eftersom jag under alla år blivit så skrämd av att läsa om allas fertilitetsproblem (det är inte många som skriver detaljerat om hur lätt de blev gravida men exakt alla som haft minsta svårighet ägnar sig åt värsta utläggningarna) i tidningar/bloggar och annat antog jag att det kommer ta lång tid för oss att bli med barn. Jag slutade med p-piller och sex veckor senare var jag gravid.
Jag förstår att vi hade en enorm tur och jag är tacksam för det, men min bild av fertilitet baserades på alla med fertilitetsproblem som porträtteras friskt. De blev standarden för mig på något sätt.

#6 - J

Men man verkligen ju inte hur bra spermier mannen har, så det kan vara att det bara är dygnet man har ägglossning som funkar. På reproduktionsklinikenpå sahlgrenska krävs att man använder ägglossningstest och ligger 6 dagar i rad den perioden.

En extra grej, vad många inte verkar veta är att chansen att lyckas med IVF inte är så stor. Av alla som testar ivf lyckas ca 60%. Om man så ser till dem som är över 35 så är procenten som lyckas mycket mindre, då är det nästan det omvända.

Svar: Nej, så är det ju, men den rekommendationen får man ju efter att det konstaterats att befruktning uteblivit efter en lång tids försök.
Men angående chansen att lyckas: är inte de siffrorna du hänvisar till baserade på landstingets tre finansierade försök? För jag har för mig att de brukar vara ca 60%, men om man testar typ tio gånger till privat så bör ju siffrorna gå upp en skvätt.

//Mia
bloggkommentatorerna

#7 - Hanna Karlsson

Jag har inte heller något minne av att det pratades om menscykeln i skolan. Det jag visste fick jag ta reda på själv. Sex och samlevnad däremot pratades det mycket om. Jag gick i skolan på 90-talet.

#8 - Emma

Deppigt att läsa när man är 30 + å försöker och längtar :(
Kommer dock på fler som har fler barn som börjat efter 30. Kungabarnen till exempel....

Svar: Ja oh ja, det finns jättemånga som börjar skaffa barn efter 30! Absolut! Medelåldern för förstföderskor i Stockholm är ju över 30, så jag menar inte att det är för sent. Men det är sällan kvinnor som börjar efter 30, får fyra barn eller fler. Det kan dock delvis bero på att de som vet att de vill ha många barn, börjar tidigare. De som börjar efter 30 är nog ofta inställda på att de vill ha max två. Men att du är över 30 och i alla fall har börjat försöka, och kanske insett att det inte är är så lätt, det är ju ändå bra. Då är man igång, då kan man söka hjälp och berätta hur läget är och undersöka saken. Det kan vara vanskligt att vänta och hoppas på att naturen är med en tills man är typ 40. Då är det svårt att hinna få hjälp.//Mia
bloggkommentatorerna

#9 - Line

Jag lärde mig om menscykeln i skolan (runt millenieskiftet), men framförallt lusläste jag Kropp & Knopp i KP och alla broschyrer som Always/Libresse skickade som reklamutskick när jag var cirka tolv. Så jag blev väldigt förvånad när jag upptäckte att tre kvinnliga kollegor i min ålder (strax under 30) inte hade nån koll alls på menscykeln. De visste inte att mensen kommer cirka 14 dagar efter ägglossning (om ägget inte blivit befruktat) etc. Hur kan man ha så dålig koll på hur ens egen kropp funkar?! Jag fick hålla värsta biologiföreläsningen där i lunchmatsalen :P

Svar: Just det! I broschyrerna med prover från Libresse stod det ju en massa om ägglossning, och säkra perioder och sånt! Där lärde jag mig en hel de. Den riktade ju sig till tjejer som var lite äldre än Kamratpostens läsare.
//Mia
bloggkommentatorerna

#10 - Helen

Tack snälla Mia för ditt svar! Vad glad jag blev att du tog dig tiden att svara så utförligt, borde givetvis skrivit min ålder, och är tyvärr just 28! Haha, hade hoppats på ett glatt "man kan vänta tills man är 50-svar", men det visste jag ju givetvis att jag inte skulle få. Min drömålder att skaffa barn vid är 35. Men 32, helst 33, känns ok. Men det känns naivt att vänta in det, min mamma fick min enda syster vid 20 och mig vid 42, och har en faster med 7 barn som startade efter 30, men vi ser helt olika ut jag och mamma och vet ju inte om jag ärvt samma förutsättningar. Har även släktingar som är ofrivilligt barnlösa. Nu blir det too much info här, och jag fortsätter fråga precis som om du vore gynekolog, haha, men du verkar så kunnig och vettig, du får be mig dra åt skogen om jag är besvärlig! Har iaf kört oskyddat sex sedan jag var 14, inga preventivmedel pga rädsla för biverkningar, och ingen kondom pga smärta, har på rutin kört på "avbrutet samlag" sedan, vid osäkra gånger har jag tagit dagen efter-piller, och har bara blivit gravid en gång för ca 3 år sedan, gjorde abort, men vet inte om det betyder att jag har lätt att bli gravid eller inte, då jag alltid avbrutit alla samlag, och denna gång gick uppenbarligen något fel. Är jag en idiot om jag väntar tills efter 30? 32 typ? Det är egentligen en öppen fråga och alla som vill är välkomna att ta ner mig på jorden. Men skulle vilja hinna bli klar med utbildningen (4 år kvar) och *resa jorden runt* (som en nykläckt 18 åring) innan jag börjar!!!! Känner nog 0% redo. Gah ... Tack igen. ❤️

Svar: Känner mig som en guru här nu! Men tycker Elsa hade jättebra tips till dig. Vet inte om jag hade vågat ta studieuppehåll för att åka ut och resa, men då har jag iofs aldrig haft en brinnande längtan efter långresor heller. Så det kan väl vara en idé? Och att få barn under studietiden är nog smidigare än man tror. Att istället bli gravid direkt efter studierna kommer antagligen inte locka. Då vill man ju jobba och tjäna pengar.

Men jag måste också erkänna att det tar emot att skaffa barn när man inte är sugen på det. Även om man logiskt fattar att man kommer vilja ha barn längre fram, så vill man ju ha en längtan redan när man börjar försöka. Man vill inte känna tvivel när man får ett plus på stickan. Men när man ändå kommit såpass långt att man vet att man vill ha barn, och allt det praktiska fungerar, så kommer man börja längta jättemycket efter bebisen under nio månader.

Jag kanske hade gjort såhär om jag var du: ställt in mig på att om ett år (eller två, ja, jag hade sagt två år) från nu så ska jag börja försöka. Den mentala förberedelsen kan göra samma sak som graviditeten sedan bidrar med. Man fattar till slut och börjar längta. Och under tiden kan man verkligen se till att få gjort allt det där man tänker att man inte kan göra med barn (för om man inte har en deadline så blir det aldrig av att man njuter av de där grejerna). //Mia
bloggkommentatorerna

#11 - Maria

Jag trodde jag hade ganska bra koll, men nu när vi börjat få söka skaffa barn så inser jag att jag inte kan mycket alls. Jag har helt missat att det tar drygt en vecka innan ett befruktat ägg fäster t ex.

Jag blir dock lite stressad av det här inlägget måste jag erkänna. Jag fyllde nyss 30, vill ha 3 barn, och vi är inne på 4-5 försöket nu men det händer inget. Stressen över det har gjort mensen oregelbunden så jag har ingen aning om när jag har ägglossning(apparna funkar inte, kör ÄL-test nu istället). Sexlusten finns inte så det är svårt att ha sex så ofta som rekommenderas också :-( Håller bara tummarna för att det funkar med ÄL-testerna nu.

Svar: Jag förstår att det är stressande att läsa om det, men du är ju igång, och verkar ha koll på hur det går till. 4-5 försök är ingenting, det är bara att kämpa vidare. Lycka till!//Mia
bloggkommentatorerna

#12 - Elsa

Håller med om att de är de med svårigheter som hörs mest antagligen pga att de har mest känslor att bearbeta i bloggar mm, så man lätt tänker att typ alla har svårt att bli gravida. Men den andra varianten är ju alla som blir gravida vid första försöket! De hör man också väldigt ofta. Ett halvår tar det för 50 % av paren, och ibland undrar man vart alla är som varken blir gravida på en vecka eller kämpar med IVF i 10 år utan ligger där emellan? Vart är alla det tog typ 5 månader för, hallå?? (Iofs, finns många såna i ”plussa tillsammans”-trådarna på familjeliv)

Nu resonersr jag bara baserat på matte här... men jag tänker att det finns två anledningar att inte vänta för länge, och den ena är ju att fertiliteten är lägre men den andra är ju att man har fler år på sig att försöka som yngre. Har man t ex bara 1 % chans att bli gravid varje månad så har man ju enligt mina beräkningar 50 % chans att bli gravid på 5 år och 70 % på 10 år. Så börjar man vid 25 får man sannolikt en unge innan 35 trots mycket låg fertilitet, men börjar man vid 35 kanske man inte hinner innan klimakteriet (OK förstår att fertiliteten varierar över tid, men vad jag menar är att även väldigt ofertila människor ofta hinner bli preggo om man håller på tillfälligt länge... )

Och Helen nu är det outbildade snillen spekulerar här, men man låter som man är rätt fertil om man lyckas bli med barn med avbrutet samlag, det är ju ovanligt? Jag tycker du istället för att räkna på sannolikheter ska fundera på HUR viktigt det är för dig att då barn? Skulle det vara en livstragedi att inte få några? Isf tycker jag du ska försöka snart. Skulle det vara jobbigt, men överkomligt, så vänta!

Kan du inte söka om studieuppehåll och resa förresten? Och sen skaffa barn. Barn och studier går utmärkt ihop, inte värre än jobb och studier. Dessutom finns ju ändå risk att du råkar bli gravid nu innan de där 5 åren gått, och inte vågar göra abort. Därför tycker jag du ska köra hårt och göra det du längtar mest efter direkt :)

vill du ändå fundera på din fertilitet kan du ju försöka kolla om du har ägglossning varje månad (jag tror att temperaturändring är säkraste indikatorn på att ägglossning faktiskt sker men ej säker? Annars finns ju ägglossningstest eller att kolla på flytningarna) samt att fundera på om du har något av tecknen för endromitis, som många ofrivilligt barnlösa har?

Svar: Jättebra tips!
Ett väldigt bra och praktiskt råd är det sista du skrev, om att kolla ägglossningen. Läs på lite om temperatur och försök hålla koll i några månader. Det kostar ju inget, och är något man kan göra även om man inte alls är i gång och försöker skaffa barn. Märker man efter ett tag att det är svårt att se några tecken på ägglossning så kan man köpa test som dock är ganska dyra i längden. Då lär man känna sin kropp och är lite förberedd till när det är dags att börja.

//Mia
bloggkommentatorerna

#13 - J

@helen...
Jag ångrar så mycket att jag väntade så länge som jag gjorde. Fanns omständigheter att vänta för mig med, pluggade sent och blev klar när jag var 33 men efter utbildningen blev jag sjuk och fick inte försöka I drygt ett år och när vi väl fick försöka så hände ingenting.

Kom ihåg att tajming aldrig är perfekt. Livet kan hända och det går inte planera. Vill du ha barn kanske det är bättre att börja försöka under studietiden, kanske tom bättre att få barn då än när du är ny på arbetsmarknaden. och om det tar tid så har ni goda möjligheter att få hjälp.
Nu är jag 38 och vi har både bra ägg och spermier, ändå händer inget. Vi är i IVF-världen och våra chanser att få barn är minimala. Vi har ett försök kvar och jag trodde aldrig att jag skulle behöva tänka tanken att jag aldrig skulle bli mamma. Så mitt råd till alla är: vill ni ha barn, så kör. Du vet aldrig vad som händer i framtiden.

#14 - Anonym

Fertilitet är så oerhört olika. Fick mitt första nyligen, vid 37, och vi blev gravida på första. Jag studerar även nu och ville inte riskera att vänta till jag är klar iom ålder. Men kan säga att barn och studier förmodligen är bättre än jobb och studier, så vänta inte av den anledningen. Har du jobbat innan du började och har skyddat din SGI får du föräldrarpenning baserat för det. Jag har pluggat vidare på heltid, födde praktiskt nog under sommaren. Det kan ju funka att dra ner farten också, eller bara vara ledig. Sen är du direkt redo för arbetsmarknaden. Man hade ju velat göra en sån fertilitetsundersökning som de alltid gör i kardashians för att veta...

#15 - Emma

Håller med om att budskapet om sjunkande fertilitet är (mer än) väl spritt (i alla fall hos kvinnor). Men två provocerande fenomen på detta tema:

* Att det är kvinnorna som det talas om som naiva och ovetande, som väntar med att försöka få barn, , där min erfarenhet är att kvinnor är extremt medvetna och stressade över detta medan manliga partners gärna väntar.

* Skuldbeläggandet av kvinnor som försöker få barn först sent, OCH av kvinnor som är missnöjda med pappans föräldraskap (för att de inte lyckats få tag på en nog bra partner). Damned if you do, damned if you don't.


Svar: Ja! Bra poänger! Man hackar på kvinnorna hur de än gör. Alla kvinnor i 30-årsåldern är medvetna om att fertiliteten inte vara för evigt, och att det gäller att hitta en bra partner som vill ha barn i tid och ta sitt ansvar osv.
//Mia
bloggkommentatorerna

#16 - en som är på väg

Åh så himla bra diskussion! Man märker också att åldersgruppen här är någorlunda högre än på andra bloggar (till exempel när detta diskuterades i sandra beijers kommentarfält) där så fort någon informerar eller tar upp till diskussion att fertiliteten sjunker med åldern så kommer det påhopp från många att man minsann inte behöver bli påmind om det, att man kan vänta måånga år till (när man är över 30) att bestämma sig om man vill eller inte. Nu ser det inte ut likadant för alla och det är inte alltid säkert att man har hittat en partner som man vill ha barn med innan 30 men man kan inte utgå ifrån att man önskar sig 2-3 barn och börjar först vid 38. Det kan ta många år och det kan också gå väldigt fort men man kanske inte lyckas få alla barn man önskar sig ju längre man väntar.
Sitter själv i den sitsen, är 30 (31 snart) och är gravid i vecka 8. Det har tagit några månader och någon missfall på vägen och länge så hände bara ingenting. Man har spenderat så många år på att skydda sig med p-piller att man trott att man kan bli gravid bara sådär. När det egentligen är det bara 30% chans att bli gravid på en cykel.
Vi körde länge med att hålla koll på basal kroppstemperatur och liksom ligga omkring ägglossningsdagen (och några dagar innan). Men toppen som man får på temperaturkurvan visar bara att ägglossning har skett så det kan vara för sent att vänta till ägglossning. Det som hjälpte den här gången var att pricka in exakt dag med ägglossningssticks och ligga varje dag och helst några dagar innan ägglossning då det kan ta tid för spermier att nå till ägget.
Pendlar mellan att hoppas att detta går vägen till att få panik över att jag inte är redo. När landar man in i rollen egentligen från er som redan vandrat den här vägen? :)

Svar: Ja, exakt, jag vill inte stressa ihjäl folk, men att sätta igång när man är 38 och förvänta sig "en stor familj" är liksom inte en bra idé.
Jag var inte redo med första barnet (29 år då!) och önskade först att det var ogjort, men redan i vecka 9 blev jag väldigt rädd för missfall (fast det var ärligt talat inte pga att jag knutit an till fostret, utan det berodde mest på att jag inte ville ha varit gravid i onödan...) och när jag inte fick missfall då, utan såg på ultraljudet att det såg bra ut, då började jag längta efter att få en bebis.

Hade sedan också min bästa tid i livet när min första var nyfödd. Har ALDRIG varit så lycklig som de första månaderna. Blev heller inte det med min andra, vilket var lite snopet...

//Mia
bloggkommentatorerna

#17 - Elsa

Jag tycker det finns en skillnad mellan att diskutera fertilitet på ett öppet sätt (som här!) och att oombedd upplysa diverse personer om att fertilitet minsan minskar med åldern, vilket jag tyckte var vad som skedde i Beijers kommentarsfält, och håller även med Mia om att man ju blir ”upplyst” om detta HELA TIDEN som kvinna från att man är 20 år, trots att folk inte vet ngt om ens situation.

Jag försöker få barn och hatar när folk ska upplysa mig om att fertilitet minsan minskar (nähe?!) (är 27 så antar att det bara är att vänta ännu mer av den varan). jag tror folk som Sandra Beijer och många andra väljer att ta risken helt enkelt. Det verkar inte vara hela världen för Sandra om det inte blir några barn. Inte för alla andra heller.

Sen är det många som överdriver, fertiliteten minskar dramatiskt vid 35 t ex, inte 30 som man oftast hör.

Dvs prata om fertilitet, toppen. Gå och trycka upp i ansiktet på alla kvinnor (aldrig män??) att fertilitet minskar jättemkt och man minsann måste passa på, nej tack. Innan jag började försöka så ville inte min man, och jag försökte övertyga honom. Inte jättekul då heller med folk som ”påminner” utan att veta det minsts om situationen, vilket utomstående aldrig gör.. Eller så kanske man inte hittat en bra medförälder än. Eller så kanske det finns andra saker man tycker är viktigare att hinna med än barn, även om man iofs kan tänka sig barn.

Näe jag tycker man ska vara väldigt försiktighs med att hålla på och påminna specifika personer om att fertiliteten minskar. alla vet det! Sandra Beijer vet det till 100 %, men ändå kan folk inte låta bli att tjata. Man måste förstå att barn inte är det viktigaste i livet för alla, de som väntar till 38 men hoppas på 3 barn kanske helt enkelt bara hoppas men vet att deras odds är rätt dåliga, men det var värt det att göra karriär/ resa världen runt?

#18 - en som är på väg

Åh Mia känner igen det så mycket. Det känns som att en varit gravid i hundra år redan och det går bara så långsamt till vecka 12 och paniken över missfall och att man ska behöva gå igenom det en gång till. Känner mig jättehandikappad i min kropp just nu även om jag är så tacksam att det äntligen hänt. Sen kommer den ekonomiska ångesten, kommer vi att kunna klara detta? Är båda högutbildade och med bra jobb men bor i stor stad i utlandet där vi fick hosta upp en massa pengar för att köpa lägenhet. Och vad med karriären, hur blir det där? Insåg att det nog aldrig skulle bli en perfekt tid för oss för att skaffa barn där man skulle vara redo så vi beslutade för att köra på och se vad som händer och innan något hände så var jag helt övertygad att jag var fullständigt infertil och aldrig skulle få några barn. I mitt fall skulle jag aldrig ha varit redo när jag var 20-någonting och hade konstant hjärtesorg. Träffade min kille först vid 27 och det tar liksom ett tag att lära känna varandra och så innan man kommer till den punkten.

#19 - L

Finns både amerikanska och svenska studier (länkar givetvis gärna om någon är nyfiken) som visat just på att både män och kvinnor överskattar kvinnlig fertilitet, och även chansen att bli gravid genom IVF och andra slags behandlingar. I dessa studier intervjuade man universitetsstudenter mellan 20-25, där en stor majoritet uppgav att de ville ha barn, helst flera barn, men samtidigt uttryckte att de ville ha barn rätt sent i livet. Där finns det ju onekligen en stor risk att många blir besvikna. Är såklart en annan grej om man känner att det är lite skit samma om man får barn eller inte, då kan man ju vänta så länge det går om man vill, men så verkar ju uppenbarligen de flesta inte känna.

Frågan är ju hur man ska öka kunskapen om de här grejerna på ett bra och respektfullt sätt, som inte förutsätter att alla kvinnors prompt vill ha barn, och som också medvetandegör män om detta? Är själv strax under 30 och bland mina vänner verkar det ofta vara just männen som vill vänta. Svår och känslig fråga, men också intressant att diskutera.

#20 - K

Intressant diskussion ni har! Själv vill jag inte ha några barn, men förstår verkligen känslan. Jag är 29 och singel så ifall jag ville ha så hade nog stressen varit rätt ordentlig nu :) Skönt att slippa den... Lycka till alla!

#21 - M

Tycker det är så jobbigt att barn, som för många är det som betyder allra mest i livet, och som helt klart påverkar ens livsstil enormt, är helt omöjligt att planera - man har ju ingen aning om ifall man kan bli gravid och hur snabbt/långsamt. Var själv igenom en fertilitetsbehandling och kan inte beskriva hur jobbigt det var mentalt (en livskris!) och fysiskt (hormonsprutorna). Tack och lov började vi försöka när jag var 29, så jag kände mig ändå hoppfull att det skulle lyckas (vilket det gjorde efter 2 år). Mitt råd till alla som vet att de gärna vill ha barn är att börja i god tid! En graviditet är så lång ändå, man hinner vänja sig vid tanken och börja längta! Sen hör man i princip aldrig att folk ångrar barn när de väl har fått dem ;-)

#22 - Blomma

Ibland tycker jag att det är lite sexistiskt att alla vet att kvinnors fertilitet sjunker med ålder, men att mäns fertilitet också sjunker talas det ganska lite om.