bloggkommentatorerna

Bloggare som ger råd
Både HanaPee och Engla har fått typ exakt samma fråga av en läsare och skriver varsitt svarsinlägg om det. Det handlar om läsare som mår dåligt och behöver hjälp. 

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om svaren. Det är svårt att ge råd när man inte vet alla omständigheter. Vet inte om jag hade blivit så peppad av om jag ska vara ärlig? Säger man att man är helt ensam så har man liksom inte en kompis att spela badminton med. Och vill man verkligen höra att det bara är att tänka positivt när allt är skit?  

Nej. 

Men är man deppig på riktigt så orkar man nog inte ens ställa frågan till en bloggare. Så de som ställt frågan kanske är helnöjda?

//Anna-Maria
(null)

#1 - Linda 28 år

Hannas tips är ju precis lika grunt som de vanligen är, men hon verkar trots detta accepteras som en självutnämnd(?) expert inom ämnet relationer och hennes och Antons relation lyfts fram som det ultimata och enda rätta sättet att leva i tvåsamhet på.

Vet att mycket i bloggen är skrivet *in good fun*, men även när hon är allvarlig så verkar läsarna leva efter devisen att man icke skall ifrågasätta sin master. Och gör någon det, typ har en annan infallsvinkel eller ser/upplever något på ett annat sätt, så blir hanna *orolig*, "dumförklarar", och antyder att den andra personens relation(oftast relationer hon pratar om) omöjligtvis kan vara sund, behöver jobbas på så att den kan bli mer hanna&anton-lik. Och så har hon hejaklacken som hejar på. Och jag tror ärligt att det stigit henne åt huvudet att alla hyllar minsta lilla tankeyttring hon gör, för ifrågasätter någon henne så tar hon det inte särskilt bra eller snyggt. Haha, alltså, Hanna är härlig på många sätt, men är hon verkligen det geni hon framställs att vara? Har jag missat något?

"JAA MASTER, BRA MASTER, MER MASTER, DU HAR SÅ RÄTT MASTER 🙏 ... " Haha, så låter det ungefär :)

Det börjar vara lite tröttsamt men jag kanske bara är för gammal för att läsa hennes blogg?

#2 - Carro Blomqvist

Jag tycker att det är ganska konstigt att ställa sådana frågor till bloggare. Alltså som att dom ska kunna hjälpa liksom? Nej. Även om vissa inbitna fans till kommentatorer kanske tror det. Jag blir verkligen mörkrädd när jag läser i vissa kommentarsfält och läsarna hyllar bloggaren till typ någon gud. Nej, jag tycker att det är skrämmande.

#3 - Carolina

Men eftersom det är så stigmatiserat och tabubelagt att må dåligt så tror jag att det många gånger kan vara lättare att skriva anonymt på en blogg än att prata med någon i närheten.

Tror att det för många är lättare att prata om sådant i ett kommentarsfält där det kanske finns flera som upplevt något liknande.
Så jag tror inte att man per automatik mår ”relativt bra” bara för att man ställer frågan till en bloggare.

Kan vara så att personen inte orkar träffa människor på riktigt, men ändå kan ligga hemma i sängen och läsa en blogg.

Därmed inte sagt att bloggare alltid kommer med bra tips...

#4 - Linnea

Jag tycker Hannas ”råd” är bra, hon utgör sig inte för att vara en psykolog som sitter inne på facit utan svarar som vilken annan vän/bekant/kompis hade gjort. Ibland om man är väldigt ensam och inte har någon att vända sig till kanske det kan hjälpa i alla fall lite att en annan person skriver/säger - det kommer bli bättre. Bara den tanken kanske gör det enklare nånstans. Dock menar jag inte att man ska förringa en persons dåliga mående och tro att allt blir bra bara man går en långpromenad eller tänker positivt.

#5 - Anonym

Men hur kan man välja att skriva till just Engla? Känns så märkligt, hon är en bloggare som i princip bara får ytliga komplimanger av sina läsare. Hon är inte känd för att vara klok. Skulle jag få för mig att fråga en bloggare om kärleksråd så skulle jag åtminstone välja en som varit i samma livssituation eller någon som ofta skriver om själsliga saker, inte någon som skriver om gym och handväskor.

#6 - Agnes

En bloggare är nog den sista jag skulle ställa frågan till, i alla fall om problemet var att jag kände mig ensam(vilket jag faktiskt gör). Tror inte att folk som har många vänner eller stort umgänge över huvud taget kan förstå hur det känns att vara ensam, Hannas svar skvallrar lite om det. "Spela badminton med en vän" - om man inte har någon vän då?? Då känns det svaret som ett slag i ansiktet (jag fattar att det inte är Hannas avsikt, men ändå).

Jag har inga vänner i staden jag bor i. Har alltid haft lätt att få vänner och hade ganska många i skolan, både i grundskolan och på gymnasiet och universitetet. Men efter vi tog examen spreds alla i gänget åt olika håll - några utomlands, några till Stockholm och några tillbaka till sina hemstäder osv. Jag flyttade för jobb i en ny stad där jag inte kände någon. Har bott här i snart fyra år och har fortfarande inte en enda vän... tror många har svårt att sätta sig in i och förstå den situationen. Det är som att det är helt otänkbart för vissa.