bloggkommentatorerna

Lite tufft att vara tjej
Jag tycker såna här inlägg som Monas universum skrivit är det sorgligaste i sociala medier. När kvinnor uppmanas att prata om alla kroppsdelar de är missnöjda med. Och Mona berättar om ingreppen hon gjort, och vilka som är dags att göra igen, för inte ens det tar ju slut. Inte ens operationer ställer allt till rätta permanent, utan precis som att tvätta håret och raka benen och applicera mascara så måste man också lyfta brösten om och om igen. Man måste fortsätta spruta in olika typer av nervgifter i ansiktet med jämna mellanrum för effekten är aldrig för alltid. Åldrandet fortsätter ofrånkomligt, tills man dör. 

Det är så deppigt att läsa om hur många som hindras av ekonomin. Vi kvinnor tjänar ju lite sämre än män, så vi har inte alltid råd att operera om våra kroppar och ansikten som vi önskar. Män tjänar lite mer, men de verkar inte ha riktigt samma behov av att återställa sitt utseende med hjälp av kirurgi. Så himla typiskt.

//Mia
Det var inte bara då
Har varit i Krakow i fyra dagar. Kom hem igår kväll. Jobbresa med fyra andra SO-lärare för att se Auschwitz-Birkenau bland annat. 

Har försökt att formulera något kring detta men lyckas inte. Det är för hemskt och jag har inte landat i det ännu. Återberätta det i ren fakta kan jag göra, men den djupare analysen är inte klar. Det kanske den aldrig blir? Något som är så vidrigt kan kanske bara berättas med siffror, begrepp och bilder. Sen får varje människa som hör och ser det ta det till sig på sitt sätt och bära det med sig som en slags antabus för att det aldrig ska hända igen. Att det aldrig ska gå riktigt så långt. 

När jag gick där inne i Auschwitz och Birkenau så var det som om jag tyngdes ner av något. Huvudet sjönk och stegen kändes tunga. Tystnaden bland oss besökare var tydlig. Man gick in i sig själv. Att vara där och känna hur instängda, ofria och avhumaniserade de var där inne drabbade mig hårt. 

Människovärde är något som blir kristallklart. Då blev människor infösta i ghetton och arbetsläger/dödsläger så att resten av folket skulle få det bättre. Det var inte bara Hitlers fel. Det var alla som hade röstat på honom. Idag låter vi flyktingar riskera livet på Medelhavet för att sedan säga att vi inte har råd att ta emot dem. Ett satans hyckleri. Bara inte liken flyter upp på just min hotellstrand så är det bra. Bara inte jag blir av med mina bekvämligheter så blundar jag. Vi har inte lärt av historien. 

Egoismen är större nu än då. Jag undrar hur fan det ska gå. 

Jag ska berätta för mina elever. Försöka få dem att förstå. Det är det jag kan göra. 

(Innan jag åkte läste jag Hedi Freids bok  "Frågor jag fått om förintelsen". Hon skriver där att det som kan få folk att förstå och förhindra är att det ska drabba dem känslomässigt. Bara fakta och siffror räcker inte. Hedi och hennes syster överlevde förintelsen. Hon har också ett Sommarprat som ni kan lyssna på och här är hon med Linnea Claeson. 

//Anna-Maria

(null)

(null)





Var får gränsen för barn och smink?
Linda Hallberg skriver om smink och barn, vilket är en kombination man instinktivt studsar till inför, eftersom de flesta nog inte tycker att de hör ihop. Samtidigt så är man ju barn tills man är 18 och de flesta tonåriga tjejer sminkar sig. Linda tycker att barn endast ska hålla på med smink som en rolig grej, och inte som något måste. 

Mina första minnen av smink är att jag inte kunde låta bli min mormors systers hallonröda läppstift, som stod alldeles vid handfatet i badrummet hemma hos henne. Jag testade pyttelite, tyckte jag, och varenda gång upptäckte hon det så fort jag kom innanför dörren i köket. Hon skrattade luttrat åt mig. Det var väl i lågstadieåldern. Ungefär samtidigt smugglade min bästis ut sin storasyrras ljusrosa metallic-läppstift och tog med till skolan, och vi strök på lite och blev genast ertappade och uppläxade av vår konservativa fröken som tyckte att just barn och smink inte hör ihop. 

Det där var ju inte bara en rolig maskeradgrej, för lite berodde det ju på att vi tyckte att dessa lockande läppstift var så otroligt vackra. Vi ville testa något riktigt snyggt. Men det kändes inte destruktivt med smink för mig på den tiden ändå. Det var enbart roligt, men inget måste. Det blev det när jag var 14. 



Innerst inne tycker jag fortfarande att detta är otroligt snyggt.

Men när jag läser kommentarerna under Lindas inlägg så ser jag i alla fall var gränsen för länge sedan är passerad och det är när föräldrar med förpubertala döttrar kommer in i sminkaffärer och ber om hjälp för att barnet är blekt eller har ringar under ögonen. Att jobba för att dölja och göra om små barns ansikten är ju helt galet. 

//Mia