bloggkommentatorerna

Det var inte bara då
Har varit i Krakow i fyra dagar. Kom hem igår kväll. Jobbresa med fyra andra SO-lärare för att se Auschwitz-Birkenau bland annat. 

Har försökt att formulera något kring detta men lyckas inte. Det är för hemskt och jag har inte landat i det ännu. Återberätta det i ren fakta kan jag göra, men den djupare analysen är inte klar. Det kanske den aldrig blir? Något som är så vidrigt kan kanske bara berättas med siffror, begrepp och bilder. Sen får varje människa som hör och ser det ta det till sig på sitt sätt och bära det med sig som en slags antabus för att det aldrig ska hända igen. Att det aldrig ska gå riktigt så långt. 

När jag gick där inne i Auschwitz och Birkenau så var det som om jag tyngdes ner av något. Huvudet sjönk och stegen kändes tunga. Tystnaden bland oss besökare var tydlig. Man gick in i sig själv. Att vara där och känna hur instängda, ofria och avhumaniserade de var där inne drabbade mig hårt. 

Människovärde är något som blir kristallklart. Då blev människor infösta i ghetton och arbetsläger/dödsläger så att resten av folket skulle få det bättre. Det var inte bara Hitlers fel. Det var alla som hade röstat på honom. Idag låter vi flyktingar riskera livet på Medelhavet för att sedan säga att vi inte har råd att ta emot dem. Ett satans hyckleri. Bara inte liken flyter upp på just min hotellstrand så är det bra. Bara inte jag blir av med mina bekvämligheter så blundar jag. Vi har inte lärt av historien. 

Egoismen är större nu än då. Jag undrar hur fan det ska gå. 

Jag ska berätta för mina elever. Försöka få dem att förstå. Det är det jag kan göra. 

(Innan jag åkte läste jag Hedi Freids bok  "Frågor jag fått om förintelsen". Hon skriver där att det som kan få folk att förstå och förhindra är att det ska drabba dem känslomässigt. Bara fakta och siffror räcker inte. Hedi och hennes syster överlevde förintelsen. Hon har också ett Sommarprat som ni kan lyssna på och här är hon med Linnea Claeson. 

//Anna-Maria

(null)

(null)





#1 - Sara

Min mormor över dog förra året, hon överlevde bergen belsen. Hon ville aldrig berätta om sina upplevelser utan sa alltid att när hon kom till Sverige efter kriget så stängde hon en dörr och hon öppnade den aldrig igen. Jag har tänkt så ofta på henne sedan hon dog. Alla vi barnbarn som inte skulle ha funnits om hon inte klarat sitt liv. Mina egna barns liv, så sköra i historien. Samt allt hat mot judar just nu som får mig att vilja blunda för vår egen kultur och historia. Ska vi verkligen fira pesach med släkten, tänk om barnen pratar för högt om det i skolan. Kan jag skydda dem. Kan vi ens bo kvar i Sverige. Är så kluven, så otroligt kluven.

#2 - Ellen

Vad bra att du tar upp ämnet! Tänkte tipsa om boken "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Handlar mer specifikt om romer under förintelsen men även i Sverige under efterkrigstiden. Så bra perspektiv som sällan uppmärksammas.

#3 - A-M

#2 Ja den boken är jättebra. Älskar hennes böcker.

#4 - Jennie

Starkt ämne att skriva om. Har ni läst Anne Franks Dagbok ?

#5 - Anonym

#4 Ja flera gånger. Jättebra i undervisningen.

#6 - Lina

Viktigt inlägg, tack!

#7 - Anna

Besökte Sachsenhausen utanför Berlin för 20 år sedan i nionde klass, minns fortfarande den där tunga känslan som kom över mig. Luften var liksom tjock av alla grymheter som hänt där, man kände obehag i kroppen. En klasskamrat började gråta och fick gå ut, det blev för mycket. Kommer åka med mina barn till ett lägre när de är stora nog, det är jobbigt och obehagligt men nödvändigt.