bloggkommentatorerna

Ingen hänsyn
Lady Dahmers senaste inlägg heter "Jag tänker inte tassa på tå längre". Hennes rädsla att göra någon ledsen tog nästan död på bloggen, och hon skrev nästan ingenting under hösten. Det har varit ett problem hos de flesta pk-bloggar de senaste åren. Har man en feministisk och antirastistisk profil så måste man ta hänsyn till alla människors känslor vid varje uttalande, och med tanke på att varje ämne triggar någon så finns det ingen chans att skriva något intressant överhuvudtaget i så fall. Jag blev glad av att LD inte tänker tassa på tå längre. 

Hon har nu vågat sig på att skriva om vikten av bra mat. Hon retar sig på att det blivit en kul grej att kokettera över att ens barn äter dålig mat. Det håller jag med om. Uttalanden som "det blir människor på korv också!" känner jag igen. Jag har också sagt så, och tänkt så, eftersom mina barns typ favoriträtt är korv med bröd. 

Hon tycker att vi inte ska nöja oss med det, utan bör prata mer om billig, lättlagad mat som också är BRA. Det är väl bra? Eller? Några blir ändå ledsna för att de inte lyckas leverera bra mat till sina barn, av anledningar som kan bero på matvägran, diagnoser, ekonomi eller tidsbrist. 

Lady Dahmer följer upp med ett jättebra inlägg om hur hon har gjort för att hennes barn ska äta, testa och njuta av en mångsidig kost. Jag tycker IDAG att tipsen är bra, för nu har jag sett att metoden i vårt fall funkade (vet iofs inte hur läget hade varit utan metoden, det kanske hade gått bra då också, omöjligt att veta), men för ett år sedan hade jag sagt att det inte funkade. Vi har gjort i stort sett samma som Lady Dahmer (förutom att vi ofta glömmer grönsaker vid sidan av maten (ofta grönsaker I maten dock) skäms över det, men det blir ett extra moment att koka grönsaker när spisen redan är full och tiden är knapp så det glöms ofta bort). Nu börjar det ge resultat, när barnen är 6 och 8. Så sent som för ett år sedan satt de och petade och frågade "hur mycket måste jag äta innan jag får gå..?" Men vi har inte gett oss. Det beror väl delvis också på bekvämlighet, jag känner inte för att laga barnmat (pannkakor, pasta och korv eller köttbullar) UPPTILL maten jag lagar till oss andra, varenda dag. Och nu äter dom mycket bättre. Jag och min man sitter och smygkollar och mimar chockat till varandra när vi äter: "Titta, han äter SÅSEN!" "Hör! Hon vill ha mer kött!" De är så vana vid grytor och soppor, att de inte är rädda för blandad mat, de fixar kryddade rätter, de vägrar inte fisk längre. 

Hade mina barn varit annorlunda, mer kräsna, haft andra fobier eller diagnoser så hade det kanske inte funkat, men jag är i alla fall säker på att de inte hade ätit som de gör idag om jag hade börjat steka falukorv till dem för tre år sedan när det var som värst. Och jag vill inte att de som vuxna lämnar en kravlista när de ska på middag, där de står att de inte äter fisk, oliver, lök och ärtor. 

En del läsare blir ledsna av det också, för att deras barn ändå inte äter. Jag förstår att det känns för jävligt, men jag hoppas att Lady Dahmer och andra fortsätter skriva ändå, för det går inte att hålla tyst om allting som någon kan må dåligt av. 

Just maten har jag inte dåligt samvete över, men skärmtiden och bristen på utelek... Jag måste ta att folk berättar att uteaktiviteter är bättre än skärmtid. Det måste få finnas forum där det tipsas om hur man får ut barnen, utan att jag mår piss över det. Eller, jag kan väl må piss över det, men jag kan inte kräva att någon ska ta hänsyn till det. 

//Mia
#1 - Anonym

Det ÄR ju bättre för ett barn att äta varierad mat och det ÄR ju problematiskt med all skärmtid. Man måste få skriva och diskutera det för att saker och ting ska kunna ändras. Det är inte rimligt att man inte ska kunna diskutera barns välmående för att vissa föräldrar mår dåligt av det.. Det är väl asbra att man konstruktivt då kan ta upp ämnet, dela med sig av tips och även få förståelse för olika familjers förutsättningar. Man behöver ju inte skamma någon utan bara prata om något som faktiskt är så sjukt viktigt.

Vi har en tonåring hemma som spenderar alldeles för mycket tid med mobilen och tv-spelet. Det suger. Vi kämpar på. Hen är mitt bonusbarn så min roll blir mer att stötta hens förälder. Alla kompisarna sitter ju där lika mycket men det betyder inte att det inte är otroligt dåligt för deras välmående. För att kunna hitta lösningen måste man våga inse att det är ett problem. Tänker ej må dåligt över att andra ”lyckas bättre” utan istället ta lärdom av det.

Och ju mer man vågar prata om vad som är bra för barn och ungdomars hälsa desto bättre förutsättningar skapar vi för framtida föräldrar. Tycker det är jättebra att LD skriver på, man kan som sagt inte göra alla nöjda.

#2 - Lovlilett

Folk blir ju upprörda när de har ömma tår, jag är likadan. Jag tycker att vi kan utgå ifrån att de allra flesta gör vad de tror är bäst. Jag var själv ett kräset barn som inte åt och jag minns själv hur jag tänkte då - och agerar därefter, vilket jag får stöd för tex när jag pratar med bvc. Om det inte är uppenbart obarnvänlig mat lagas det ingen extramat som makaroner. Och allt ska finnas med på tallriken, sen får hon äta om hon vill. Ibland gillar man helt enkelt inte maten eller är kinkig och då blir man utan mat. Inget barn låter sig själv svälta ihjäl liksom. Om det har ätits extremt dåligt så får hon välling eller en macka senare, men aldrig i anslutning till middagen. Allt gpr i perioder och ibland äter hon toppenbra, ibland inte alls. Men vi märker att hon är mer benägen att smaka om det ligger på tallriken och om man inte tjatar :)

#3 - J

Tänker att det är jättebra med tips och förslag men man behöver också vara ödmjuk över att barn är olika. Min mamma gjorde likadant med oss barn men ändå hade min syster några år av petighet där hon inte ville äta vissa grejer och mest petade i maten när vi var bortbjudna. Vi var olika helt enkelt. Jag var lätt att säga till och sätta gränser för, min lillebror klättrade på väggarna. Vissa barn sover utan att man behöver slå knut på sig själv, vissa gör det inte. Jag blev galen av att höra hur man bara har tydligare rutiner så sover barnet på kvällen. Så var det inte för oss.

Svar: Jag håller med, men jag tror ändå att de flesta vet det idag. I alla föräldratidningar man läser, och alla experter på tv, inleder alla tips med: "alla barn är olika, alla är individer och det som funkar för någon kanske inte funkar för dig, men man kan testa..." Det tror jag framförallt är MYCKET vanligare nu än vad det var för typ 30 år sedan, eller ännu längre sedan. Då trodde man att alla kunde följa samma mall.
//Mia
bloggkommentatorerna

#4 - Cornelia

Gillade hennes inlägg! Nu har jag inga egna barn så jag kan inte riktigt ta illa vid mig men tyckte inte att det var skammande mot de som inte gör som LD. Jag tänker ibland på hur jag ska göra när (om) jag får egna barn då jag är otroligt kräsen och har väldigt svårt för mat överlag. Har så länge jag kan minnas längtar till "framtiden" då man kan äta ett piller och få i sig en hel måltid. Vi är tre syskon, jag är mellanbarn, och vi alla har fått samma mat. Mina syskon äter allt, jag gör det definitivt inte. Tänker på hur det kommer påverka mina barn, jag vill inte överföra det här till dom, men i så fall måste jag tvinga i mig själv mat jag inte vill ha, vilket inte heller känns rätt.. Får väl hoppas att min framtida man löser det där ;)

#5 - Anonym

Det är bra med tips såklart. Och jag är hyfsat övertygad om att tjatfritt kring mat är mest gynnsamt. Men man kanske ska undvika att säga att det är "bara att" osv. Som exemplet med att bara lägga på tallriken utan att fråga vad av det på bordet de vill ha. Ja som bebis funkade detta bra men ganska snart var det en metod som inte alla funkade. Min dotter skulle i vredesmod kasta iväg hela tallriken om jag la upp nåt på tallriken som hon inte ville ha. Därav att hon äter mycket bättre om hon får välja själv. Och där kommer det finurliga med att vi inte tjatar om mat in. Hon kan då själv säga att "det där vill jag också ha" om vi tar nåt som inte hon först tagit. Men hade vi valt att lägga på det på tallriken hade hon totalvägrat. Så kontentan är kanske att vill må må ut med sitt budskap om mat är det aldrig en dum idé att vara lite ödmjuk och kanske tillägga att försöka hitta vägar som funkar för ens egna barn och att vissa sätt passar en del bättre eller sämre men tipsa om råd som funkar bra för henne.

#6 - Anonym

Apropå barn och mat, min är 16-månader och verkar generellt gilla det mesta. Det är inte det som är problemet, än iaf. Men det är ju fan omöjligt att få honom att sitta och äta. Vad gör man? Har sedan länge kapitulerat och spelar i princip alltid något på tv/padda, brukar börja utan men dröjer ej länge innan man ger upp och sättet på något. Inte ultimat för framtiden jag vet, men kör på det som funkar för stunden. Hoppas han växer ifrån det snart, är det rimligt att förvänta sig?

#7 - H.R.

Mitt yngsta barn är ovanlig på det sätt att hon inte äter alls. Alltså, på riktigt ingenting via munnen. Hon får all sin mat via en gastrostomi/knapp på magen. För hon slutade äta när hon var bebis. Och det har varit och är fortfarande sjukt jobbigt. Det stora barnet är väl 'normalkrånglig' med mat. Blir inte ett dugg ledsen eller kränkt över folk som skriver att deras barn är krångliga med maten, även om mitt barn toppar alla listor. Men det som stör mig något enormt är att folk fortfarande sprider myten om att "alla barn äter när de blir hungriga" och att "inget barn i Sverige svälter".

Svar: Ja, det är faktiskt naivt att tro att ingen svälter i Sverige. Det är konstigt ändå, evolutionärt, att det finns barn som matvägrar så att de får näringsbrist, men det händer ju. //Mia
bloggkommentatorerna

#8 - Anonym

@H.R.

Åh vad jobbigt det måste vara! Hur kommer det sig att barnet inte äter?


Min dotter är normalkrånglig, jag tycker inte det gör något, jag var själv sjukt petig som barn (åt inte tex ost och skulle ha tuuuuuuunt lager med smör på hela mackan) det handlade inget om vikt eller så utan att jag inte gillade smaken av tex ost eller smör. Nu som 28-åring har det mesta petigheten försvunnit. Äter inte sånt jag äcklas av som tex kyckling och annat kött men det är ju helt annan sak.

#9 - H.R.

@ #8 För att göra en alldeles för lång historia lite kortare. Hon var kinkig redan från start. Men trappade ner på maten från drygt 4 mån och när hon var 5 mån var det totalt stopp. Hon slutade kissa. BVC sa att alla barn äter när de är hungriga, in och ut på akuten, tog 10000 prover. Ingen hittade minsta lilla fel. Efter en dryg vecka av rent helvete vägrade jag att åka hem om hon inte fick en nässond så att det skulle gå att få i henne vätska och näring. Och sedan har hon inte ätit. Dricker lite vatten. That's it. Finns ingen expert som riktigt förstår, men vi är iallafall inte helt ensamma om detta. Finns massor av Facebookgrupper för föräldrar med liknande problem. Men detta lyfts aldrig. Det finns alltså fullt friska barn i Sverige år 2018 som inte kan äta själva och detta struntar vården totalt i. Det stör mig.

#10 - Sara

#7. En vän till mig har genomlevt detta med sitt barn, han hade nässond länge och skulle få knapp. Men hon hittade nån specialistläkare i Oslo som klippte av ett bakre tungband som var dolt under slemhinnan och sen började han äta. Tog bara några dagar. Inte helt problemfritt så klart men nu ca ett år senare äter han väl som de flesta barn. Han var runt ett år när klippet gjordes.