bloggkommentatorerna

Ålder och utseende
Nellie Berntsson undrar varför 40-åringar bryr sig så mycket om sitt utseende  Hon fattar inte riktigt detta. Nellie tänker att hon är i den åldern då hon har kunnat sluta tänka på utseendet. Att man bara gör de lägre tonåren och nu när hon är lite äldre så behöver hon inte göra det längre. 

Det är det som är så roligt med ungdomar. De tänker att de är de enda som behöver tänka på utseendet. "Gamlingar" kan ju ge upp typ. Men så funkar det inte riktigt. Fyrtioåringarna har sin målgrupp att vara fin inför. Det är inte så att alla ger upp och känner sig förbrukade bara för att de är 40år.

Det ungdomar inte fattar är att det bara kommer säga *poff* så är de själva i fyrtioårsåldern och känner sig som 25 och vill vara fina. Jag gör det i alla fall. Hoppas jag känner samma när jag är 60år. 

//Anna-Maria


#1 - ABC

Har man gett upp om man inte bryr sig måttligt om sitt utseende och inte tycker det är så viktigt att vara fin? ;) Jag gör inte det och trivs med det. Men jag är ju typ som 80 % av männen så jag tänker att det inte borde vara något tecken på bristande livslust utan bara ett personlighetsdrag? (alltså jag bryr mig lite, typ som man kan sköta sitt hem så det är rent och trevligt utan att vara inredningsintresserad).

Att tro att det skulle vara reseverat ungdomar att bry sig håller jag dock med om är en trist attityd, att livet skulle vara över när man passerat 30. Tycker dock äldre personer oftare är tryggare i sig själv generellt, alltså inte bara med utseende utan även socialt, med sina tankar, i sitt jobb osv och kan väl förstå om man därför förväntar sig/ hoppas att känna sig mer trygg även gällande utseende med åren. Men det är ju inte samma sak som att inte bry sig eller inte lägga tid på det.

Uppfattar det också som typiskt tonåringt att helt slukas upp i känslor av att man är världens fulaste/ världens tråkigaste / världens mest korkade medan äldre oftare är lite mindre fokuserade på sig själv och sina egna egenskaper. och därmed lite mer öppna för att uppleva omvärlden.

#2 - P

Haha men lätt för en typ 18 åring att säga att "ni, liksom jag, är vackra naturligt", när hon fortfarande vaknar varje morgon och ser ut som en nyutslagen nyponros. En annan sminkar mig för att inte skrämma slag på grannarna man möter i tvättstugan. Mvh snart 30.

#3 - Anonym

Är årsbarn med er, om jag inte minns fel, född -80. Håller med om det du skriver.

#4 - Anonym

Jag är glad att jag är 40 nu och inte om 20 år när dagens ”ungdomar” ska gå igenom förruttnelsefasen ;) För shiiiit så utseendefixerade de som redan är det nu i 18-19-20-årsåldern kommer vara när rynkorna och de grå hårstråna gör entré. Söndagsmasl och botox jeden tag?

#5 - Anonym

Vad menar hon med att bry sig om sitt utseende egentligen?

Att man ska sluta sminka sig å sluta fixa håret?

Det är typ vad jag gör med mitt utseende å jag är 36.

Om hon menar en massa behandlingar å grejer så är väl frågan snarare varför 20-åringar gör det. Det är väl snarare vid 50 det kan behövas

#6 - wigwag

Det här handlar egentligen om den lite intressantare frågeställningen om man gör sig vacker för andras eller sin egen skull. Jag menar att det här med att fixa och trixa med sitt utseende, göra sig fin, värdera och intressera sig för detaljer i sitt eget utseende, är en så stark identitetsskapande verksamhet i sig så man mer eller mindre blir det man håller på med. Lite av en narcissistisk spegelapa. Dvs för den som i unga år börjat gjort detta med utseende till en vardaglig viktig grej för egen del kommer sannolikt fortsätta med det livet ut. Det finns 80-åringar som dagligen målar tånaglarna. Tröt eller ej. Och dom gör det inte för andras skull utan bara för sin egen. För att det är såna dom är och alltid varit.

#7 - Anonym

Minns det där. Att man inte förstod varför en "gamling" ansträngde sig. Lika när de opererade sig
Jag tyckte aldrig det såg ut som de var yngre utan endast som en gamling med en plastikoperation. Nu som 35 kan jag mycket mer förstå varför man vill släta till sig och lyfta upp osv.
Men det här med smink osv. När man var ung behövdes ju inte smink på samma sätt som nu vid 35. Min hud var ganska jämn osv så att gå utan foundation var ingen big deal. Idag gör foundation så himla stor skillnad för huden. Fast samtidigt har det blivit svårt att bära mycket smink upplever jag. Som ung kunde jag bräska på och det blev bara snyggt och coolt. Idag blir en tyngre make up väldigt ofördelaktigt för mitt ansikte. Iaf om man inte vill se ännu äldre ut, mer tärd osv. Lagom har plötsligt blivit bäst. 😅

#8 - Anonym

Fast det är väl ändå tidstypiskt att "gamlingarna" anstränger sig så himla mycket. Det var inte lika utbrett när jag var liten, mammorna bakade bullar, nu går de på gym och fixar hälsosamma smoothies.

Svar: På 80-talet bantade alla mammor helt öppet. Mammor här i sydvästra Sverige köpte Helsingborgspiller och bantade tills de svimmade. Mina kompisar hittade bantningspiller och käkade, när de var typ sex år, så de fick åka till sjukhuset och få aktivt kol för att inte bli förgiftade.
Men visst, folk opererade inte "mamma-kroppen" för att återställa den till hur den var när den var 19 år.

//Mia
bloggkommentatorerna

#9 - Sanna

Äsch ge henne lite space. Med åldern kommer mognad och förståelse att livet inte är svart eller vitt.