bloggkommentatorerna

Dagarna bara går
Nicole Falcianis föräldrar har varit gifta i 20år och ihop i 23år. Jag trodde först att det var någon i min egen ålder som hon pratade om. Men det var ett par gamlingar. Säkert 15år äldre än jag. 😂 

När man snart har varit ihop så länge med sin egen sambo så känns det faktiskt inte konstigt. Det är inget märkvärdigt alls. Dagarna bara går och åren plussar på. Nicole skriver att hon också vill vara ihop med någon så länge. Jag vet inte om det är något att ha som mål? Relationer kan man inte förutspå eller sätta upp mål för. Blir det så, så blir det. Det är liksom ingen prestation i det. Och det är verkligen ingen prestation om man vantrivs med varandra. Då är det bara sorgligt. 

Nicole ska förresten åka till Marbella i ett par veckor och läsa spanska. Det är bra. Gör saker för dig själv innan du får barn. Sen är det mycket svårare. Om du inte är Isabella Löwengrip då, och skiljer dig samt köper in all hjälp. Risken finns annars att man blir som Immacolata Greco som är sur, bitter och halt. (Elena Grecos mamma, som jag känner mig som nu när jag har ont i mitt ben. Från Elena Ferrante-serien.)

Apropå relationer. Såg att Ben Mitkus (sötnosen) hade blivit dumpad  Han är jätteledsen. Stackarn. Efter 7 månader. Då blir man då sjukt ledsen. Det är för kort för att förälskelsen ska ha gått över och för långt för att inte ha kommit så nära ännu. ❤️😢

//Anna-Maria
#1 - Annika

Älskar Elena Greco! Och Lila. Och deras fantastiska vänskap. Bäst bäst bäst.

#2 - Sonja

Hela äktenskapet (om man är gifta) är ju en form av mål man satt upp! ”I nöd och lust till döden skiljer oss åt”, är inte det ett mål? Och prestation är kanske fel ord men arbete skulle jag helt klart säga att det tar. Förr eller senare kommer krisen i alla äktenskap. Då gäller det nog att man har ett mål för att det ska hålla, och det är att hålla vad man lovade vid altaret? (Om man gått fram till ett sådant)

#3 - P

#backasonja

Håller med, är det inte det som är målet? Annars står man ju bara och lovar tomma ord? Då kan man väl lika gärna säga att vi lovar att vara varandra trogna tills vi tröttnar eller hittar något mer intressant.

Sen kan man ju alltid bryta ett löfte, det är ju tack och lov inte dödsstraff på skilsmässa, men tänker att ambitionen ändå bör vara att hålla fast vid sitt ord, den dagen man står där och lovar. Dvs. Det är målet.

Nu pratade väl du A-M mer om relationer generellt, inte nödvändigtvis äktenskap, då blir kanske snacket om löftet framför prästen lite off topic även om väldigt många människor faktiskt väljer att gifta sig oavsett om det i huvudsak är på grund av juridiska, ekonomiska, religiösa eller romantiska skäl. Men iaf, är själv inte gift (än), men har sambo, och kan ju bara tala för mig själv men jag skulle aldrig orka ge allt i en relation om jag inte kände att vi båda hade samma slutmål. Givetvis kan vad som helst hända på vägen men jag vill känna att vi båda springer åt samma håll så att säga.

Att hålla dörrarna öppna eller veta att ens partner har det förstår jag fungerar för vissa, det kanske ger motivation för parterna att vara extra bra för att få behålla det man har? Så funkar inte jag och tack och lov inte min sambo heller. Menar nu inte att det är så du och din sambo resonerar, A-M, det vet jag ju inget om, men min poäng är att ett gemensamt mål, i vart fall för mig och min kille, är stärkande, och skulle han inte kunna säga att hans mål är att vara med mig för alltid så tror jag ärligt talat att mina känslor hade svalnat snabbare än en påse take away.

Skulle han ve och fasa börja vantrivas vill jag ju givetvis inte att han stannar, men det förändrar ju inte vad målet var från början. Vi är ju bara människor och man kan ju inte lyckas med alla mål man sätter upp i livet. Om man inte är Isabella Löwengrip då förstås. :)