bloggkommentatorerna

Kluven till PMS
De senaste veckorna har Hannah och Amanda poddat mer än vanligt om hur deras menscykel funkar. Amanda berättade om en väninna som testat en amerikansk app som riktar sig till män som är tillsammans med en kvinna. Appen hjälper till att förklara för mannen hur kvinnan mår just den här dagen i cykeln, och hur hon bör behandlas. Amanda var i podden tveksam till att låta Alex ha den för att hon skulle känna sig lite förminskad. Men i Alex och Sigges pod berättade i alla fall Alex om att Amanda uppmanat honom att ladda ner appen. Han beskrev hur appen berättar att idag är din kvinna lite nedstämd och bör behandlas si och så här, en annan dag är hon på strålande humör och känner livet komma tillbaka. Tydligen säger appen då, lite skämtsamt att "är det någon gång du ska berätta att du råkat krympa hennes favorittröja så är det idag!" 

Så jävla obehagligt! Jag är överhuvudtaget så kluven till att prata om hormoner, pms, menscykel. På ett sätt är det jätteviktigt, av självklara skäl, man behöver kunna förstå sin kropp, en del kan behöva hjälp om svängningarna är för stora, kroppsliga kvinnofenomen får inte vara tabu, osv. Men på ett annat sätt så blir det ju som att kvinnor är helt utlämnade till sina hormoner, och knappt består av någon personlighet eller verkliga känslor. 

Jag minns när Karin Adelsköld åkte runt som ett bihang till sin förra kille, och var ett levande exempel på hobbystudierna som killen gjort om pms. Den här mannen satt i olika tv-soffor och berättade om hur han kartlagt Karins cykel för att förstå hur hon fungerar och agerar, och därefter försökt ändra på olika saker så att tillvaron skulle bli bättre. Hon var så tacksam över att någon förstått varför hon betedde sig så konstigt, och hon lät mannen hålla koll på henne, och leda henne i rätt riktning, för hon var ju själv slav under sina hormoner och kunde inte alltid ta rätt beslut. Jag ryste av obehag när jag tänkte på hur det hade varit att bo i ett hus där ens man hela tiden förklarar ens beteende utifrån en almanacka och blodiga trosor. 

Blev glad när jag läste att hon tagit sig ur det förhållandet, och på Instagram beskrev hon det som destruktivt: "Jag hade levt de senaste åren med en enorm press. Att räcka till. Att duga. Att göra rätt. För det fanns alltid ett Rätt eller Fel. Men det var alltid oklart vad som var vad. Lärde mig trippa på tå. Känna av. Vänta på explosionen. Alla försök att säga ifrån blev ignorerade. Förminskade till pms. Eller berodde det på psykisk sjukdom? Till sist visste jag inte själv vad som var sant eller inte."

Om man är mannen i det förhållandet så är det ju väldigt smidigt att avfärda ett sånt inlägg som ett symptom på allvarlig pms. Killar som exploderar, som Karins ex, och killar som ilsknar till och börjar skrika så fort något går emot dem, har de mer verkliga känslor än oss tjejer som alltid kan börja medicinera för att bli mer behagliga?

//Mia
Energi och ordning
Idag när jag lyssnade klart på senaste avsnittet av Alex&Sigge fick jag en aha-upplevelse. 

Sigge pratade om termodynamikens andra lag och att den bland annat innebär att ordning kräver mer energi än oordning. Han tog det enkla exemplet att städa kräver mer energi än när det blir stökigt. 

Igenkänning. 

Fattar ni hur stor del av människors energi som går åt till att motarbeta oordningen. I hemmet, bilen, på kontoret, i trädgården, i klassrummet, på barn, på en själv genom dusch, smink, hårklippning, nagelklippning och så vidare. 

Finns det ingen energi så blir det inte gjort. Så jobbigt är det att hålla ordning. 

Det man kan göra då är att få andra människor att skapa ordningen åt en. Förr löste man det genom slavar. Idag betalar man andra människor. Men då måste man ha pengar över. 

Den som har mest ordning vinner i samhället för den har störst chans att bli mest lyckad. 

Men...

...här ligger jag i en soffa och orkar inte gå upp för att plocka undan disken sedan middagen. Jag borde jobba och tvätta. Men idag finns fan inte energin och saker och ting får falla samman lite till. Det får vara så. Vad ska jag göra? 

Det känns inte bra, men det känns i alla fall bättre nu eftersom jag vet att jag har en naturlag i ryggen. 

//Anna-Maria

(null)



Fascinerande Isabella
Jag är lite förvånad över att det enda våra läsare tycks vilja diskutera efter Bella hos Schulman Show är huruvida hennes skratt var hysteriskt eller inte. 

Låt oss inte fastna där, hon sa ju mycket annat som var intressant. 

Men ändå känns det ganska tomt efteråt. Eftersom Isabella Löwengrips nuvarande strategi är att vara helt öppen med att precis allt är en strategi, så finns det inte mycket att tro på. Hon är ju en människa men det vi ser är eventuellt bara ett skal som representerar vägen till målet, som tydligen är att nå en miljard på fem år. Det gör faktiskt att jag inte orkar skriva om allt hon säger. Jag inser ju att det faktum att hon har ett stab runt sig som gör allting inte enbart handlar om att underlätta hennes liv, utan också om att bygga ett varumärke. Därför är det lite synd att snacket kring tjänstefolket upptog så stor del av intervjun. Att hon påstår att hennes policy på jobbet är att folk gärna får komma förkylda men inte sura tror jag inte på. Går hon runt och kontrollerar folks attityd och skickar hem dem om de är gnälliga? Gud vad jag skulle få mycket fritid om jag jobbade där... Vad händer sen? Får man sparken om man varit sur i tre dagar på raken? 

Förresten är jag väldigt förvånad över hatet som hon berättar att hon utsätts för. Att hon så ofta mottar dödshot, och att folk gör sig omaket att leta upp hennes bil för att sätta hotfulla lappar på den. Är hon Sveriges mest utsatta kändis? Kan det vara någon enstaka person som har hakat upp sig på just Blondinbella och ligger bakom allt? 

Men det jag tänkte mest på är att hon beskriver sig som en person som alltid mår bra, som aldrig är ledsen, alltid glad och energifylld. Hon drivs ju av sina mål och älskar att jobba. Hon har råd att delegera ut allt som tar fokus från jobbet och verkar leva sin dröm. Ändå har hon fått för sig att nära relationer till andra människor är det som gör en lycklig. Det insåg hon när hon fick barn, för då blev hon också varse att hon aldrig varit någon annan människa riktigt nära. Hon går nu i terapi för att lära sig att släppa in folk. Då tänker jag: 1. Ingen relation går att jämföra med den man har med sina barn. Det är inte konstigt att hon inte känt något liknande innan. 2. Om Bella mår skitbra och alltid är glad och energifylld, samtidigt som hon absolut inte har tid att lyssna på något som inte ger henne någon nyttigt, så fattar jag inte varför hon har fått för sig att nära relationer är allt. Hon verkar lyckligare än alla jag vet. 

 
Det är skitjobbigt med relationer. Om Bella ändå klarar sig bra utan en timmes skitsnack i telefonen varje kväll, med bästa kompisen om hur värdelös ens kille är så tycker jag att hon ska satsa på att nå TVÅ miljarder istället. 
 
//Mia