bloggkommentatorerna

Bakvänt
Helt novis är man ju, när man inte varit singel sedan Internet uppfanns (typ!), så det här med Tinder är mig främmande. Och jag blev så förbryllad över det här som Annika Leone skriver, om sexting som naturligt inslag på dejtingappar. 

Annika skriver: "Hur kan jag veta om jag vill ha sex med någon innan vi ens har träffat?"

Det kan man ju fråga sig, men det spelar väl inte så jättestor roll i vissa sammanhang. Det här med att ha någon form av teoretiskt sex med anonyma är ju inget nytt påfund. Telefonsexlinjer har ju funnits i över trettio år, och att bara dyka på någon i ett chatforum på nätet och skriva snuskiga saker har ju hänt sedan 1996 i alla fall. Men det är väl en annan sak ändå? Det är ju mer som att läsa en sexnovell och skjuta in lite egna inlägg. Personen i andra änden är ju bara en fantasi som man kan göra vad man vill med. 

På Tinder ska man ju träffa personen efteråt. Så fruktansvärt plågsamt om man inser att det är någon man inte vill ta i med tång. Efter ett fylleragg så tar det ju slut när den ene nyktrat till och gått hem, med svansen mellan benen, men Tinderdejten börjar efter sexet. Håller verkligen med Annika om att det känns mer rimligt att kolla om det finns någon attraktion irl innan man börjar skriva till någon att man önskar den låg i ens säng. 
 
Har ni några erfarenheter här eller? Jag vill höra allt. 

//Mia
Alla förälskade killar är ju inte stalkers
Annika Leone skriver om enträgna/romantiska killar som "bestämt sig" för en tjej och uppvaktar tills det funkar. Bra eller dåligt?

Annika tycker det är creepy och tycker det är obehagligt att film och övrig kultur uppmuntrar den sortens beteende. Hon tycker det är obehagligt med en man som inte kan ta ett nej.

Jag vet inte riktigt. Det klart det är fel att inte respektera ett nej. Men man kan ju inte hjälpa att man är kär. (Eller?) Sen kan man ju välja att agera på det. Jag kan inte tänka mig att den här mannen som hon har som exempel (nån kändis jag inte känner till) har stått med en fiol utanför damens fönster varje natt i fyra år. Då HADE det ju blivit besöksförbud. 

Om man är jättekär i en människa man känner, och man får nej, men fortsätter vara kär, fortsätter umgås, gissningsvis för att personen man är kär i ändå uppskattar ens sällskap eftersom man INTE är en stolle, och känslorna inte svalnar, just eftersom man träffas hela tiden och man får nytt syre till förälskelsen, så är det väl inte så himla otänkbart att den andre plötsligt börjar besvara kärleken? Då kan det ju hända att man erkänner att man hela tiden hoppats och tänkt att det ska bli vi, och då är väl inte det så jävla läskigt egentligen? Det är väl ganska rörande med någon som har väntat i flera år, utan att vara påträngande (för om någon ÄR påträngande så avvisas den ju rejält och får ingen mer chans och då händer aldrig det lyckliga slutet). 

Jag tycker att det är fel att blanda ihop detta med riktiga stalkers eller snubbar med ägandebehov och maktmissbruk. 

//Mia
Någon vill ge spermier
Det är så spännande att följa Annika Leones väg mot en bebis. Det största som kan ske i livet är väl att ett nytt liv skapas, och jag har därför i perioder följt ofrivilligt barnslösas kamp i form av bloggar och tv-program. Men det där är sjukt känsligt, och många drabbade mår extremt dåligt, så det känns väldigt privat och nästan moraliskt tveksamt att gå in och läsa folks privata bloggar, även om de är öppna. Annika är lite en annan sak. Hon är en offentlig person som gör detta öppet, och hon har en lite lättare situation, om man nu får jämföra. Hon har redan ett barn, hon blev gravid på första försöket vid inseminationen, även om det blev ett tragiskt missfall, hon verkar helt enkelt vara fertil. Problemet är att få loss spermier. Situationen ser inte lika mörk ut som den kan göra för andra. Se bara nu, till exempel. Nu har en bekant erbjudit sig att vara med. Jag antar att han skulle vara en delaktig pappa då, även om de inte skulle ha någon parrelation. Jättespännande ju!

Annika känner sig dock tveksam till sex med bekanten, men det behöver man ju inte ha! Det där har jag också läst om, i en surrogatmammas blogg. Det går att lösa med en medicinspruta. 

//Mia