bloggkommentatorerna

Att vara den mindre lyckade vännen
Intressant att det blev en debatt under förra inlägget, angående om det är jobbigt att vara kompis med Kenza. 

Först och främst tror jag alla är överens om att Kenzas tjejgäng verkar välfungerande. De har varit kompisar jättelänge, Kenza verkar mer välbeställd tack vare bloggen och allt den fört med sig, men de verkar göra otroligt kul grejer tillsammans och troligtvis är alla väldigt nöjda med en sådan lång och trogen vänskap. Vi har ingen aning. Vi kan göra diskussionen mer generell.

ÄR det jobbigt att vara vän med någon som är så jävla snygg, framgångsrik, lyckad och rik som Kenza? Jag vet inte, fråga mina vänner istället.

Skoja.

Jag kan tänka mig att jag hade tyckt det. I alla fall om jag hade varit singel, fattig eller arbetslös. Och jag föreställer mig att allt måste kännas väldigt bra inom alla områden innan jag hade slutat att jämföra mig med den lyckade kompisen. I mitt fall har det ALDRIG känts väldigt bra, så jag hade antagligen fortfarande grämt mig. Å andra sidan är det ju så att när man känner någon väldigt väl, så ser man baksidorna också. Man vill nästan aldrig byta liv med någon man känner, eftersom det alltid finns någon svärta som man helst inte vill överta på köpet. 

//Mia
Semestersvar
Först vill jag säga att jag har försökt svara på en massa kommentarer under förra inlägget, men de publiceras av någon anledning inte. Har jättebra wifi här i Grekland i övrigt, så jag fattar inte vad som är felet. 

Men det jag vill säga är: 
  • Jag älskar mina barn. Hatar att jag skriver detta, men skräcken inför att bli anklagad för att vara en mamma som inte vill vara med mina barn gör att jag inte klarar av att låta det stå oemotsagt. Jag har varit jättemycket med mina barn, ända sedan de föddes, för sju och fem år sedan. Jag kommer inte vara en av dem som ångrar att jag var frånvarande. Jag tycker det är sundare att längta efter mer egentid än att längta efter mer barntid, för det senare betyder att man inte haft möjlighet att umgås så mycket med sina barn som man önskat, och det är sorgligt. 
  • Det är skillnad när man har bebisar som man känner en så fruktansvärt stark beskyddarinstinkt till. Jag ville inte heller lämna bort mina barn när de var spädbarn (tycker pappor är helt sjuka i huvudet som klarar av att gå till jobbet efter tio dagar utan att bli sinnessjuka). När de är sju år och tjatar och tjatar och tjatar om att de vill ha glass nu, fast glasskiosken ännu inte har öppnat har man inte riktigt samma tålamod. 
  • Ja, det är mycket enklare om man har en partner som tar 50% av ansvaret. 
  • Jag klarar inte av att utplåna mig själv helt. Jag känner att hjärnan brinner efter några dagar med full uppmärksamhet på andras behov. Jag får inte tänka klart en hel tanke när jag umgås med min familj, förrän jag har gått och lagt mig, efter att alla andra har somnat. Kan dock inte svara på att det är en svensk egenskap att vilja få fullfölja ett par tankar per dygn utan att bli avbruten. 
  • Sju år är ingen kort tid att helt lägga sina intressen, tankar och samtalsämnen åt sidan. Sju år ÄR ingen kort tid. Nu har jag inte varit så självutplånande, men jag blir helt förbryllad över folk som faktiskt påstår att de varit det. 
  • Ingmar Bergman var säkert en kass farsa. Det finns antagligen inte många mammor som varit i närheten av lika usla. 
  • Vad är det för fel på folk som inte kan leta upp sina saker själv? Varför måste alla fråga samma person, gång på gång på gång, var solglasögonen och simpuffarna och solkrämen är? 

//MIa
Lipar över jordgubbsplantor
Jag hänger på Cissis inlägg om utbrända och stressade mammor på semestern och Mias om ens kassa medarbetare i firman FamiljenAB. 
 
Nu är jag mitt i det här att jag har gått in i semesterlunken, men det inte är så ljuvligt som jag trodde att det skulle vara. Det är saker att göra hela tiden. Tvätta, städa, laga mat, fixa aktiviteter, planera inför husvagnssemestern, fixa Ipads som strular, vattna blommor, handla mat, hålla sig a jour med allt på sociala medier, läsa de där böckerna som man skulle läsa...och så vidare. 
 
Idag lipade jag över jordgubbsplantor som jag har fått i present. Stod och snörvlade över dem och fick panik över hur jag utöver allt annat skall få tre plantor att överleva. Min sambo tyckte att svaret var lätt. Släng dem! Jag kan ju inte slänga plantor som jag har fått. De måste jag ta vara på och vårda. Orkar inte!
 
Mammastressen är månne självförvållad, men det går inte att välja bort den man är. 
 
//Anna-Maria