bloggkommentatorerna

Lite lite lite mat
Fick en sån otrolig aha-upplevelse nu på söndagskvällen. Carin da Silva har haft barnkalas, och visar ett trick från sin barndom. Det här funkar alltid, menar hon. Vadå, tänker ni. Mat på pinnar, är svaret! Pyttelite mat på en tandpetare, roligare än knark för en femåring! Jag minns det nu! Jag minns att jag övertalade pappa att köpa hem ett jättedyrt set med mingelmatstillverkare från TV3:s tv-shop när jag var liten. Jag fick min småsnåle och förnuftige far att köpa ett stort paket med plastsaker som stansar ut små bitar av formbröd, lagom för att fästa i en tandpetare för en garanterad succé på kräftskivan. Min drivkraft måste ha varit enorm den dagen. 

Mina barn är superkräsna. Jag läser om Lady Dahmers barn, och avundas att de är så otroligt positiva till all mat som finns, och tittar på mina barn som bara äter pommes frites eller pasta (obs, vi lagar bra och varierande mat varje dag. Dock inte lika bra och innehållsrik som Lady Dahmer). Men jag tror att de hade älskat att sätta små små saker på minimala pinnar och låta barnen äta dem som mingelmat. En ultimat grej till barnkalaset. 

Hoppas ni har haft en trevlig helg. I morgon kommer kanske ett mer innehållsrikt inlägg. 

//Mia
Ärligt talat
Carin Da Silva har haft en skitdag. Jag tycker att det här inlägget hon har skrivit är ett av de bästa inlägg hon har skrivit någonsin. Det är precis sånt man vill läsa när man har det likadant själv. Eller hur! När barnen vaknar så där astidigt och man vet att det kommer bli en katastrofdag med skrik och gnäll.
 
Så bra att hon köpte mys och satte på en film så att den eländiga dagen fick sluta på ett positivt sätt. Att barnen somnade rätt upp och ner kan man inte annat än att skratta hjärtligt åt. Det ser ju faktiskt oerhört gulligt ut. 
 
//Anna-Maria
 
 
Ett brännande ämne
Diskussionerna på Carin da Silvas blogg har varit livliga, sedan hon slängde ut frågan: "Hemma eller på förskolan?" och syftade på storasyskon som fått en bebis. Hon tycker själv att det är skönt att storebror får vara på förskolan 30 timmar i veckan. Samtidigt läser jag att småbarnen i Stockholm ska "ha rätt till heltid" på förskolan även om föräldrarna är hemma, så det är kanske 40 timmar som gäller nu då? De flesta tycker att det är viktigt att syskonen får behålla sin plats, och sina vänner och det tycker jag också. Frågan är hur många timmar. Det är ju stor skillnad på en 1,5-åring och en 5-åring. De flesta 5-åringarna har säkert stor glädje av 30 timmar. Alla andra i deras ålder är ju där, och det är en rolig och viktig förberedelse inför skolstarten. En ettåring har förstås inte samma behov av det där. Jag tycker det är jätteintressant att läsa alla förskolelärares kommentarer. De tycker nästan alla samma sak, att de minsta barnen mår bäst hemma hos sina föräldrar. De vittnar om stora barngrupper, personalbrist, hög ljudvolym, mycket väntan. Svaret från föräldrarna till dessa utbildade människor med yrkeserfarenhet: "Med den attityden borde du kanske byta jobb? Du verkar inte passa att jobba med barn." Hur ofta läser man såna svar till sjukvårdspersonal som klagar över brister inom vården? "Skola om dig. Du borde inte jobba med sjuka om du tycker det är så jobbigt." Aldrig. Då tycker man att vården bör få mer resurser. Likadant tycker jag att man borde resonera med förskolan. De flesta barn MÅSTE, och/eller vill, vara där under kortare eller längre tid i sitt liv, och det är viktigt att det är hög kvalitet, trivsel och säkerhet där. Jag tycker det låter på tok för mycket för vilken 1-2-åring som helst att vara på förskolan i 40 timmar i veckan, och poängen är INTE att skryta om hur jag sliter och hur stark jag är som mamma, utan snarare tvärtom. Jag orkar inte hur högt tempo som helst.  Jag hade själv haft svårt att orka med en tillvaro med 40 timmar i veckan-jobb, plus en timmes lunchrast och restid, dvs drygt 50 timmar hemifrån i veckan. Hur skulle det då vara för ett litet barn? Skitjobbigt ju. Nödvändigt för vissa, men knappast något de flesta 2-åringar mår bäst av. Vissa nyblivna föräldrar jag det jättejobbbigt. Det finns ju massor av olika skäl till det. Har man barn med särskilda behov eller egna bekymmer så hoppas jag att det funkar att få utökad tid på förskolan, men jag tycker det är sorgligt att föräldrar överlag tror att deras små barn har så mycket bättre på förskolan, i synnerhet när personalen där tycker precis tvärtom. Det är otroligt respektlöst att avfärda personalens egen kritik med att de inte passar för sitt yrke. Hur ska förskolan kunna bli bättre om personalen tiger och föräldrarna intalar sig att just deras avdelning är "liten, harmonisk och jättelugn"? //Mia