bloggkommentatorerna

Sommarparadis med finaste vännerna
Cecilia Blankens har varit i Smögen de senaste dagarna. Många av er känner säkert till Smögen, Bohulsläns pärla. Amanda Berg växte upp där, vilket jag inte glömmer, eftersom jag känner mig lite besjälad med folk som vuxit upp på ställen som är helt döda i tio månader, och som sedan kryllar av folk som strosar runt med fullastade skrindor mitt på vägen under två månader. (Så var Åsa på 80- och 90-talet, men det är inte riktigt så längre eftersom sommarstugepriserna har gått upp så mycket så att folk tvingas bygga om dem och bo i dem året runt numera). Jag var i Smögen och glodde på rika människor i båtar, så sent som i måndags och det är verkligen underbart där, men Cecilia har lyckats undvika att fotografera horderna av folk som trängs på bryggan hela dagarna, och som är en hårsmån från att råka välta ner någon annan turist i vattnet. Som småbarnsmamma är man livrädd under hela promenaden. Men det finns ju mer än bryggan. Det finns klippor och hav och ljung (påminner mycket om Åsa!). 

Cecilia skriver att alla bör ta med sig några man verkligen känner utan och innan, till en fin plats för att äta och dricka gott, prata, lyssna och skratta. Det var det hon gjorde med sina två kompisar när de åkte till Smögen. Så fruktansvärt trevligt, men det är så svårt att få till sånt tycker jag. Det är verkligen inget jag förväntar mig få ihop med mina vänner som alla har familj. Jag och Anna-Maria hade vår första middag tillsammans utan familj på minst fyra år häromveckan. Det är bedrövligt, jag vet. (Men vi träffas ganska ofta familjevis, eftersom alla gillar varandra. Det är lättare att ta en middag på tu man hand med en tjejkompis vars kille man inte känner.) Men är ni bra på det eller? Vad är era bästa tips för en sån resa i så fall?

//Mia
Bilsvammel
Det är en del bloggare som har en bil som statuspryl och käraste ägodel. Cecilia Blankens har sin, Isabella Löwengrip sin, Alex Schulman sin och jag minns att Elin Kling hade ett vrålåk hon med. Min bil är också en av mina käraste ägodelar, men den är ingen statuspryl i den bemärkelsen. Den tar mig fram och tillbaka till olika platser. 
 
En statuspryl kan man ha och cruisa runt i och njuta och det gör inte jag med min lilla polo. Jag kör ytterst sparsamt med den eftersom jag leasar bilen och inte vill komma över milgränsen. Det blir dyyyyrt. Det borde alla ha, för miljöns skull. Jag tänker mycket mer på att inte köra i onödan nu. En annan sak med min bil är att jag har ett takräcke monterat med cykelställ för att köra min mountainbike på, och det jävla takräcket piper och tjuter. Om jag inte visste bättre så hade jag trott att det satt en skolklass med tondöva blockflöjtsspelare på taket. Ju snabbare jag kör desto mer tar de i och fler toner missas. Kan de inte bara gå av! Man kan tydligen justera det där. Det kan vara trevligt att kunna tala i vanlig samtalston med medpassagerarna. 
 
Jo, det jag skulle komma till var ganska långsökt, men det har plågat mig ända sedan Per Gessle var med i Skavlan. Då skrattade jag åt det men sen kom jag på hur dumt det var. Han sa att när han åker med sina dyra sportbilar i Halmstad så tänker han att det skall komma fram snygga tjejer och kolla på bilarna, men till hans besvikelse är det bara gamla gubbar som är intresserade. *Alla skrattar* Sen slog det mig att jag alltid tänkte när jag var yngre, och ute på köttmarknaden, att när det kom en cool bil åkandes så var det alltid en gammal gubbe i. Ganska självklart egentligen, eftersom de yngre inte har råd att åka omkring i en svindyr sportbil. Så Per Gessle kanske
 
 
skall inse att han inte är 25år längre och även han en gammal gubbe. Känd och rik förvisso, men gammal. 
 
Slut på svammel. 
 
//Anna-Maria
 
 
Wish it was another day
Minns ni låten Manic Monday av The Bangles? Älskade den när jag var 14, och tycker den svänger än. Har dock aldrig fattat logiken med: It's just another manic Monday I wish it was Sunday Kvack?! Söndag är ju den värsta dagen. Wish it was Friday hade känts rimligare. Det ställer nog de flesta jag känner upp på. Fick kanske svaret på mysteriet med textraden när jag läste en Mama-krönika av Cecilia Blankens häromveckan (den finns inte på nätet än). Hon skriver: Vidare har amerikaner sitt fredagsmys på söndagar, och fredagens familje-tv-tablå ekar tom, inga tacos och "Let's dance" i soffan efter arbetsveckan här inte. På söndagar däremot bullas det upp med familj, vänner, strandhäng, film i soffan, eller grillning. Söndagar? Då ska man ju deppa över att det snart är måndag igen. Tycker vi." Det låter ju trist, men jag kan inte komma ifrån den känslan. I vår familj försöker vi verkligen ändra på det, och hittar på något trevligt med familjen under dagen och äter extra gott på kvällen och ser en film. (Idag: picknick i skogen, lunch i solen med farmor och farfar, rösti och pichana till middag och säkert chips vid teven ikväll). Men stämningen är helt klart annorlunda än på fredagen. Men Dessie tycker helt annorlunda. Hon tycker söndagar är bäst, för då är man ledig. Ja, det är SÅ rimligt. Varför vara glad på fredagen för att man SKA bli ledig, och sedan deppa på söndagen då man ÄR ledig? Hur ändrar man på inställningen? //Mia