bloggkommentatorerna

Bilsvammel
Det är en del bloggare som har en bil som statuspryl och käraste ägodel. Cecilia Blankens har sin, Isabella Löwengrip sin, Alex Schulman sin och jag minns att Elin Kling hade ett vrålåk hon med. Min bil är också en av mina käraste ägodelar, men den är ingen statuspryl i den bemärkelsen. Den tar mig fram och tillbaka till olika platser. 
 
En statuspryl kan man ha och cruisa runt i och njuta och det gör inte jag med min lilla polo. Jag kör ytterst sparsamt med den eftersom jag leasar bilen och inte vill komma över milgränsen. Det blir dyyyyrt. Det borde alla ha, för miljöns skull. Jag tänker mycket mer på att inte köra i onödan nu. En annan sak med min bil är att jag har ett takräcke monterat med cykelställ för att köra min mountainbike på, och det jävla takräcket piper och tjuter. Om jag inte visste bättre så hade jag trott att det satt en skolklass med tondöva blockflöjtsspelare på taket. Ju snabbare jag kör desto mer tar de i och fler toner missas. Kan de inte bara gå av! Man kan tydligen justera det där. Det kan vara trevligt att kunna tala i vanlig samtalston med medpassagerarna. 
 
Jo, det jag skulle komma till var ganska långsökt, men det har plågat mig ända sedan Per Gessle var med i Skavlan. Då skrattade jag åt det men sen kom jag på hur dumt det var. Han sa att när han åker med sina dyra sportbilar i Halmstad så tänker han att det skall komma fram snygga tjejer och kolla på bilarna, men till hans besvikelse är det bara gamla gubbar som är intresserade. *Alla skrattar* Sen slog det mig att jag alltid tänkte när jag var yngre, och ute på köttmarknaden, att när det kom en cool bil åkandes så var det alltid en gammal gubbe i. Ganska självklart egentligen, eftersom de yngre inte har råd att åka omkring i en svindyr sportbil. Så Per Gessle kanske
 
 
skall inse att han inte är 25år längre och även han en gammal gubbe. Känd och rik förvisso, men gammal. 
 
Slut på svammel. 
 
//Anna-Maria
 
 
Wish it was another day
Minns ni låten Manic Monday av The Bangles? Älskade den när jag var 14, och tycker den svänger än. Har dock aldrig fattat logiken med: It's just another manic Monday I wish it was Sunday Kvack?! Söndag är ju den värsta dagen. Wish it was Friday hade känts rimligare. Det ställer nog de flesta jag känner upp på. Fick kanske svaret på mysteriet med textraden när jag läste en Mama-krönika av Cecilia Blankens häromveckan (den finns inte på nätet än). Hon skriver: Vidare har amerikaner sitt fredagsmys på söndagar, och fredagens familje-tv-tablå ekar tom, inga tacos och "Let's dance" i soffan efter arbetsveckan här inte. På söndagar däremot bullas det upp med familj, vänner, strandhäng, film i soffan, eller grillning. Söndagar? Då ska man ju deppa över att det snart är måndag igen. Tycker vi." Det låter ju trist, men jag kan inte komma ifrån den känslan. I vår familj försöker vi verkligen ändra på det, och hittar på något trevligt med familjen under dagen och äter extra gott på kvällen och ser en film. (Idag: picknick i skogen, lunch i solen med farmor och farfar, rösti och pichana till middag och säkert chips vid teven ikväll). Men stämningen är helt klart annorlunda än på fredagen. Men Dessie tycker helt annorlunda. Hon tycker söndagar är bäst, för då är man ledig. Ja, det är SÅ rimligt. Varför vara glad på fredagen för att man SKA bli ledig, och sedan deppa på söndagen då man ÄR ledig? Hur ändrar man på inställningen? //Mia
Öser ur mig frustration över mitt i-landsproblem
Cecilia Blankens skriver att hon greppade vikten av mys sent i livet. Men att hon nu inreder sina hem med plats för mys. Det gör jag också. Men jag har väldigt svårt att känna myskänsla i dagsljus. Då är enda alternativet sovrummet, som i bästa fall kan vara skönt (men ofta är ganska sunkigt eftersom vi är så många som trängs där och använder rummet alldeles för mycket). Men i soffor, uterum, pergolas, kök, loungegrupper och så vidare, så blir det inte mysigt i sol. Trevligt kan det vara, men inte mysigt. Det är också enda anledningen till att jag inte går ner mig fullständigt under vintern. Det är i alla fall långa mysiga kvällar. En sak som dock börjar bli ett stort problem för mig är belysning. Glödlamporna försvann för ganska många år sedan nu, men jag jobbade i en elbutik i övergångsperioden och såg till att bunkra upp. Sedan finns ju halogen som ger ett fint ljus när det är ordentligt neddimrat. Men nu börjar mitt förråd med glödlampor sina, och på Ikea verkar de inte längre ha halogenlampor. Det finns fortfarande halogen i lampaffärer men jag ser ju vart utvecklingen går: mot led. Det är jättebra om ledlamporna kan rädda vår planet, men måste de vara så jävla vidriga i tänt läge? För tio år sedan lyste de i blått. Forskningen gick framåt och nu ger de vitt ljus. Jag vill inte ha vitt ljus, jag vill ha varmt, mysigt, trivsamt GULT ljus! Jag kan inte trivas i ett rum med vitt ljus. Har något trevligt någonsin hänt i skenet av lysrör? Ett blinkande lysrör kanske, på dejten med vitt vin och räkor? Bra för planeten att ledlamporna aldrig går sönder, mindre bra att man vill slå sönder dem med en hammare. Köpte en söt ljusslinga på Ikea, att hänga i barnens sovrum. Haha! Ingen kan sova i det bårhusljuset. Det som är bra med led är att de inte blir varma så man kanske kan MÅLA dem med gul vattenfärg? Nobelpriset till den som lyckas tillverka en ledlampa med varmt sken! Någon i hela världen (riktar mig främst till er i i-länderna nu) som känner igen sig i frustrationen? //Mia