bloggkommentatorerna

Fortsätt vara Cissi
Cissi Wallin står tydligen i kvalet om hon ska sluta blogga eller om hon ska lägga i en ny växel. Lägg INTE ner, tänker jag! Hennes blogg är precis en sån som jag skulle sakna. Håller inte med henne om allt, men tycker hon är jättebra på att komma på varierande och spännande ämnen att tänka kring. Cissi Wallin är ju en åsiktsmaskin och såna är perfekta att ta avstamp ifrån när man själv behöver fundera över olika val i livet. 

Hon undrar vad läsarna vill ha av en bloggare just nu. Hon är själv ointresserad av de dagliga rapporterna om folks vardagsbestyr. Jag håller med, på ett sätt. En bloggare som varje dag lägger upp en bild på sin frukost och sin outfit, lämnar hemmet några timmar och kommer tillbaka och rapporterar om vad som hänt, dekorerat med ett par bilder på outfit i utomhusmiljö och en lunchtallrik, för att sedan sammanfatta dagen i ett kvällsinlägg tillsammans med en bild på tända stearinljus framför soffan håller inte i längden. Det håller inte mer än tre dagar i rad, och då krävs det att det är en rejält snygg och gärna känd bloggare med ett vackert hem och trendig garderob. 

På ett annat sätt är det vardagsbetraktelser jag vill ha. Mina favoritbloggar är (tyvärr, men av förklarliga skäl) väldigt transparanta och reflekterande. En kvinna som återger ett samtal som skedde vid frukosten. Hur hon reagerade på vad hennes man sa, och hur barnen påverkades av det. Beskrivning av ett förhållande. Reflektering över föräldraskap. Det kan vara så JÄVLA intressant, om det är välskrivet. Men dessa människor blir inte proffsbloggare. 

En blottad själ alltså, som Cissi skriver, det funkar. Och om innehavaren av den blottade själen även har en fin och härlig lägenhet så står man lätt ut med att se lite bilder från fredagsmyset då och då. 

//Mia
När tålamodet är helt slut
Lyssnade på "Kvinnohimmelen" med Skäringer och Mannheimer idag när jag var ute och cyklade (cyklade på riktigt alltså). Sjukt bra avsnitt om hur jävla trött man är på mansrollen och allt som tillhör. Det som stör mig mest i mansrollen är så klart det avskyvärda våldet, men inte långt efter kommer de där psykiska grejerna som att man inte blir lyssnad på som kvinna. Jag slåss med det varje dag i mitt jobb som lärare. Cissi var med om det på Raw och känner sig ledsen. I hear you! Det är så sjukt mycket svårare att få respekt som kvinnlig lärare än manlig och som Cissi upplevde, som kvinnlig stå upp:are än som manlig. Men det enda vi kan göra är att inte ge upp. Att stå emot och inte sluta. 
 
Ett annat perspektiv som Skäringer och Mannheimer tog upp var det här med att män kostar samhället så mycket mer än kvinnor. Mäns nöjesresor med huliganbussar där polisen får lägga en massa resurser på att de inte skall slå ihjäl varandra. Vad är det?! 
 
Jag förstår att inte Anna och Mia hade lust att sjunga en sång i slutet av avsnittet som de brukar göra. Man har ju lust att spy rätt ut när man tänker på all skit som mansrollen för med sig. 
 
Tålamodet är slut. 
 
//Anna-Maria
Att vara med mig
Cissi Wallin lägger upp en film där hon visar Alex Schulmans bok om Amanda. Jag fattar inte riktigt grejen. Är det roligt? Jag vet inte? Spelar ingen roll. Det jag ser är att Lady Dahmer har skrivit i kommentarerna och att hon raljerar över titeln: "Att vara med henne är som att springa i en uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Hon skriver "Att vara med mig är som att springa ett maraton i ösregn och få en smäll på käften när man når mållinjen." och "Att vara med mig är som att springa uppför ett berg och ramla ner och slå halvt ihjäl sig precis när man nått toppen."
 
När jag läste det så kände jag bara så här:
 
Att vara med mig är att vara i en dröm där allt bara är serverat. Så jävla lätt. Jag curlar och sopar för ALLA i min familj. Men kan även göra det med kollegor, vänner och elever. Kanske för att jag har ett kontrollbehov, ansvarskänsla, vill ha det trevligt och är så rädd för att folk inte skall tycka om mig. Men mest av allt är det nog bara att jag vill underlätta för andra och vara snäll. Jag tänker ofta på hur jag har hamnat i den här omhändertagande rollen? Jag har alltid valt/hamnat i omvårdande och serviceinriktade arbeten. Det har känts naturligt på något sätt. Det ger mig mycket för att det känns meningsfullt och det rätta att göra. Men fan vad det tar på en. 
 
För mig är det otänkbart att vara uppenbart besvärlig. Varför vill man vara det? 
 
//Anna-Maria