bloggkommentatorerna

Vem är jag utan min ätstörning?
Lyssnade på det senaste avsnittet av Penntricket igår och jag tyckte att det var det bästa avsnittet hittills. Det heter "Alla är ätstörda". Jag kan verkligen inte annat än att hålla med om typ allt.
 
Det som fuckade upp mig var tjejtidningarna och tv. Jag såg aldrig mina familjemedlemmar banta. Bara vänners mammor. Min mamma och farmor som var de kvinnorna som stod mig närmast under min uppväxt bantade aldrig. De tryckte i mig och min bror mat och godsaker. De var typ rädda att vi skulle svälta. Farmor som var i 30-årsåldern under andra världskriget och matransoneringen tyckte att det var jättelyxigt att hon kunde laga goda middagar till oss med riktigt smör, grädde, kött och att hon kunde baka sina sju sorters kakor med riktigt socker. Varför skulle man inte äta då? Annat hade varit oförskämt. Min mamma vet jag hånade (i smyg) de mammor som åt Keso. Det kanske räddade mig från att åka på en ännu värre ätstörning än vad jag fick?
 
Mina ätstörningar har jag alltid förklätt med hälsoomslagspapper. Det började på gymnasiet med att jag blev vegetarian när jag var 16 år. Jag kunde inte längre äta lika mycket godis och mat utan att gå upp i vikt. Då fick jag panik och började tänka på kosten och tränade som en besatt. Gick och köpte Fitness-tidningar och åt på Café Kalori i Göteborg, ett fitnesscafé, där det serverades noll fett och en massa ris och kyckling. Det var som att kasta in en trumpinne i Scandinavium. Jag var hungrig jämt. Förutom när jag frossade på helgerna. Då var det hetsätning på hög nivå.
 
Sen kom Viktväktarna in i bilden. En kompis till mig höll på med det och herregud vad jag räknade poäng. Jag kan fortfarande vad som är vad. Obegränsat med potatis för två poäng var en av mina favoriter. Det skämtades friskt i Viktväktarsvängen. Fyllemat = noll poäng, flytande föda = noll poäng, dricka slattar = noll poäng och så vidare. 
 
Den enda tiden från 16 år fram till idag när jag är 36 år, alltså 20 års tid, som jag tillät mig äta vad jag ville helt utan begränsningar var när jag var gravid. Sen har det varit ett mer eller mindre kontrollerat matintag. 
 
När jag började med LCHF 2011 så kunde jag äntligen äta avslappnat igen. Ångesten försvann och jag kunde sluta tänka på mat. Det har räddat mig på så sätt. Det har också gjort att jag inte längre behöver äta LCHF. Det gick över i Paleo (mer frukt och honung) och numera kan jag äta det jag vill utan att gå på en specifik diet. Även om jag äter det jag mår bäst av och det jag själv väljer att äta. Så jävla skönt! Nu känner jag mig mer som den riktiga Anna-Maria. Jag har funderat på var hon har varit och det känns som om hon kommer fram mer och mer nu. Gladare och roligare.
 
2012 slutade jag också att väga mig och jag har inte tvingat mig själv att komma i gamla smaljeans igen. Jag köper nya jeans i den storleken jag har. Även om jag så klart inte vill öka hela tiden så är det absolut inte samma ångest som tidigare. Tidigare köpte jag inte nya jeans förrän jag kom i den storleken jag ville ha. 
 
CrossFit började jag med 2013 och jag är inte riktigt klar över om det sabbar för mig eller inte? Jag tror tyvärr att det triggar mig på fel sätt. Det är en jätterolig träningsform men det ger mig prestationsångest och jag tror att det kan vara så att jag förde över kontrollen på maten in i träningen istället. I muskelbyggandet och styrkelyftandet. Jag menar inte att CrossFit är dåligt på något sätt, för det har jag pratat varmt om tidigare som ni vet. Men jag tror att det inte funkar för MIG om jag skall komma ur mina störningar helt. Jag går nu i valet och kvalet om jag skall sluta. Just nu cyklar jag mtb istället och det är inte alls lika triggande träning för mig. Det är skönt att komma ut i friska luften och i den fina skogsmiljön. Det ger mig ro på ett helt annat sätt. 
 
Japp. Det var min ätstörda historia. Den är förhoppningsvis slut nu. Det tog 20 år. Vem är jag utan min ätstörning? Det skall bli spännande att se. 
 
Lyssna på Penntricket! Ni som har haft eller är ätstörda kommer känna igen er och må bättre efteråt. Det gjorde jag. 
 
//Anna-Maria
 
Skolkortet i nian. Innan hela skiten drog igång. (Vi var kickers på ironiskt vis, vilket kanske inte framgår här, jag var inte så farlig som jag ser ut.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vänskap
Cissi Wallin resonerar här om huruvida personer med ADHD byter vänner oftare än andra. Det där har ju viskats en del om kring Blondinbella. Hennes vänskaper är intensiva och korta, (utifrån vad man ser på bloggen, vi vet ju inte mer än så egentligen). 

Cissi medger att det varit så i hennes fall, och att en del uppbrott varit ganska fula, men att det handlar om förfluten tid. Det handlar egentligen bara om behov av stimulans. Är man själv intensiv så dras man till liknande, och så brinner passionen starkt men snabbt ut. 

Jag har faktiskt aldrig varit med om det! Cissi säger att man kanske dras till andra impulsiva och kicksökande människor, och jag är inte sån, så jag kanske aldrig har dragit till mig såna. Och om det stämmer så är det kanske lyckosamt. Jag hade inte alls tyckt om att ha en vän som kräver stimulans av mig, och som drar vidare när passionen svalnat. För mig är det en dålig kompis. Men det händer ju alla att man växer ifrån varandra, eller att någon inte längre trivs (då tycker jag att det är smidigt att göra som de flesta vuxna gör: bara hör av sig mer och mer sällan och till slut är man inte vänner längre, och ingen är ledsen eller bitter över det, utan både tänker bara att det är sådant som händer), men jag tycker att man generellt är en ganska dålig och ytlig kompis om man bara gör slut hur som helst för att man tycker att den andre har varit tråkig ett tag. Man brukar ju på något plan älska sina vänner. Eller? Då är det ju hårt att bara dumpa dem när det inte är jättejättekul längre. 

Hur brukar ni göra när det gäller vänskaper som inte känns lika intressanta längre?

//Mia
Penntricket
Lady Dahmers och Cissi Wallins podcast Penntricket har haft premiär idag. Jag har lyssnat och jag gillade det. Älskar deras röster. De är behagliga att lyssna på men ändå lite olika så att man kan särskilja dem. 
 
Det är mycket feminism på ett vardagligt plan. Kände mig peppad efteråt. 
 
Cissi avslöjar en sak som hon inte har pratat om förut. Blev lite överraskad. 
 
Lyssna ni också. 
 
//Anna-Maria