bloggkommentatorerna

Spontana hjältar
Egoina trodde hon hade civilkurage, men blev rädd och paralyserad när hon såg en man och en kvinna slåss och spottas i fredags kväll. En annan kvinna hoppade in och avbröt istället, och fick beröm och uppskattning av bland annat Egoina. 

Jag tror att det är så de allra flesta är. Nästan alla tror att de besitter civilkurage, och inte skulle backa för att agera om någon far illa. Sen läser man hela tiden besvikna historier om situationer då någon har råkat illa ut och "ingen" reagerat. 

Min gissning är att de allra flesta är sämre på att rycka ut och gå emellan än vad de själva tror. (Själv tror jag att jag är dålig på det, så jag är i alla fall usel med självinsikt (eller möjligen kanonbra, utan självinsikt! Det vet man ju inte förrän man hamnat i den situationen)). Tur att vissa är bättre på att reagera. Vissa, som i kvinnan i Egoinas fall, gör det instinktivt. 

En annan grej som inlägget handlar om är en man med en hatt och en cape. Egoina och andra Helsingborgsbor beskriver honom som läskig. Vad är det som är läskigt med det? Ser vi en sådan i Göteborg så är det Henrik Berggren. Inget läskigt alls. 

//Mia
"Jag skulle aldrig", sociala medier edition
Jag inspirerades av "jag skulle aldrig"-listan hos Egoina, som hon funnit hos Angelica Lagergren, och jag gör om den lite så att den helt och hållet handlar om sociala medier och nätvanor. 

Jag skulle aldrig...
 
Facebooka om privata bråk. Det är påfallande ofta jag ser folk göra utspel mot föräldrar, kusiner eller kolleger, men allt sånt håller jag mig för god för (haha! Jag snackar skit irl istället).
 
Blogga om typ något. Har ganska mycket bloggtorka just nu, eftersom jag inte pallar med tanken på mig själv sittandes med pekpinnar kring hur någon annan borde leva sitt liv eller driva sin blogg. Blä. Vem är jag att komma mer råd?!
 
Lägga upp en bild på mig själv i en dålig vinkel. 
 
Följa rena träningsbloggare.
 
Googla jag googlar ALLT. Senaste googlingen var nyss: "får man vägra hälsoundersökning".
 
Frivilligt avslöja att jag googlar jag skäms över väldigt mycket jag googlar och skulle plågas väldigt om jag blev indragen i någon polisutredning och mina googlingar blev offentliga. När jag snokar och stalkar folk så byter jag ibland till privat surf, ifall min lur skulle hamna i någon annans händer.
 
Titta på på Youtube om inte det vore för min dotter så skulle jag aldrig se en sekund på de där videosarna där amerikanska, sponsrade barn öppnar hundratals presenter på sin födelsedag. Men nu gör jag det ändå ibland, för min sexårings skull. Kvalitetsmys med henne liksom... 

//Mia

Egoinas två tips
Egoina tipsar om en app och en podd, och båda tipsen väckte mitt engagemang på ett nästan överdrivet sätt. På två HELT olika sätt. 

Appen Every step counts, är från skoföretaget (eller fotföretaget? Jag förknippar Scholl mer med fötter än med skor?) Scholl, som via Röda Korset skänker en måltid till behövande, varje dag du går över 10000 steg. Det är så fint! De tänker på vår hälsa, OCH på behövande. Jag blev rörd och höll på att börja gråta, men för egen del kan jag inte bidra med så mycket. Det är sällan jag går över 10000 steg på en dag. Ibland går jag under 2000 steg, och då skakar jag på huvudet åt mig själv, och suckar, men samtidigt ska man ju inte döma sig själv för hårt, så jag suckar med ett litet leende på läpparna, som att jag tänker åt mig själv: "Du har dina fina sidor, men du är HOPPLÖS ibland alltså".

Det andra av Egoinas tips är helt fasansfullt! Hon tipsar om podcasten P3 Dystopia. Den handlar om hur vi ska agera den dagen då kriget kommer, penicillinet inte längre biter, och översvämningen är ett faktum. Olika katastrofer i varje avsnitt. "Antidemokratiska krafter vinner mark runt om i världen." "Vi är på väg mot en ny värld där antibiotika inte längre hjälper - där vi alla riskrerar att dö av små sår och vanliga infektioner". "De flesta av världnens metropoler ligger vid kusten och vattnet har redan börjat stiga." "Du är övervakad på sätt du inte trodde var möjliga. Vad händer om övervakningsapparaten hamnar i fel händer." "Försvaret rustar upp, värnplikten är tillbaka, och nyss fick alla i Sverige information om vad vi ska göra om kriget kommer. Vad är det som händer?"
 
Jag vågar inte ens klicka på ett sånt avsnitt, för att jag vet att det enda jag tröstar mig med när jag blir sådär rädd är att man alltid kan ta livet av sig, och jag vill inte tänka så nu när jag har barn. Någon som har lyssnat på P3 Dystopia? Blir man stärkt av dem? Känner man sig bättre rustad? Eller är det sådär vidrigt som det låter?

Detta pajade min dag lite. Får försöka fokusera på stegräknarappen istället.

//Mia